Krönika Svensk politik
Winsth: Det ska löna sig jobba – arbetslinjen är viktig
Arbetsförmedlingen har varje vecka sedan pandemin slog till rapporterat om läget på arbetsmarknaden och målat upp en dyster bild. Hög arbetslöshet och rekordhög långtidsarbetslöshet har varit ett mantra. I den miljön är det lätt att få sympati för en generös arbetsmarknadspolitik. Problemet är att den verklighetsbeskrivningen stämmer dåligt och att det riskerar att ge oss fel politik.
Det ska inte förnekas att krisen slog mycket hårt mot arbetsmarknaden i inledningen av pandemin. När hela världen stängde ned samtidigt var osäkerheten fundamental. Krisbranscher så som hotell, restaurang och taxi genomgick en slakt och stora delar av personalen fick gå omgående. Under några dramatiska veckor skenade såväl arbetslöshet som permitteringar.
Men den ekonomiska utvecklingen överraskade positivt och arbetsmarknaden hämtade sig snabbt. Betydligt snabbare än befarat. Redan sommaren 2020 toppade arbetslösheten samtidigt som sysselsättningen bottnade. Sedan dess har utvecklingen gått åt rätt håll och idag är bristen på kompetens ett större problem för många företag än svag efterfrågan.
ARBETSLINJEN FUNGERAR
Finansministern konstaterar att svensk ekonomi är tillbaka på förkrisnivåer och Konjunkturinstitutet dristar sig till att dra det till en mild högkonjunktur. I det läget är konjunkturstimulansernas tid förbi och krispolitiken bör fasas ut. Istället handlar det om att se till att vi har tillgång till den arbetskraft som efterfrågas. Bristtalen är redan höga inom många sektorer och antalet nyanmälda platser är det klart högsta på tio år. Till det ska läggas att befolkningstillväxten och inte minst de i arbetskraften ökar betydligt långsammare de närmaste åren än på många år.
Det finns få grundförutsättningar som är så centrala för en väl fungerande arbetsmarknad som arbetslinjen, det vill säga att det ska löna sig att arbeta. Att göra avsteg från den är kostsamt, inte minst på lång sikt. Tröskeln in på arbetsmarknaden bör därför vara låg alltför att motivera människor att i möjligaste mån ta steget, men också för att skapa acceptans hos de som står för notan det vill säga övriga skattebetalare. Regeringens nuvarande budgetförslag om sänkt skatt på bidrag är ett exempel på avsteg från arbetslinje. Diskussionen om att permanent ta bort karensdagen är ett annat.
Det är inte förvånande att regeringen väljer den vägen. Det är klassisk socialdemokratisk politik och vi har ett riksdagsval runt hörnet. Hög krismedvetenhet hos svenska folket gör det dessutom möjligt att driva igenom den sortens politik.
Samtidigt är det stort fokus på långtidsarbetslösheten, men den är i huvudsak ett strukturellt problem där traditionella efterfrågestimulanser fungerar dåligt. Delar man upp arbetslösheten i kort- respektive långtidsarbetslöshet är korttidsarbetslösheten redan lägre än före pandemin. Normalt anställer arbetsgivarna de som har bäst förankring på arbetsmarknaden först och det tar därmed längre tid för långtidsarbetslösa att komma tillbaka. Men även långtidsarbetslösheten faller nu när restriktionerna lättar och krisbranscherna tar tillbaka sin personal. Inte minst restauranger och hotell skriker efter kompetens.
STÅR LÅNGT IFRÅN ARBETSMARKNADEN
Den riktigt stora utmaningen är istället de som varit arbetslösa längre än två år. Det är en grupp som fanns även före pandemin och som står mycket långt ifrån arbetsmarknaden ofta med låg utbildning, språksvårigheter eller som har en lång sjukdoms historia. Det är en grupp som på alla sätt förtjänar stöd, men som inte efterfrågestimulanser biter på. Istället behövs riktade åtgärder såsom till exempel subventionerade anställningar och samhällstjänster. Att anpassa stora delar av arbetsmarknadspolitiken utifrån den gruppen riskerar att göra mer skada en nytta.
Men oppositionen missar sällan ett tillfälle att lyfta fram just långtidsarbetslösheten som ett av Sveriges större misslyckande. Självklart hade det varit bättre om den inte funnits, men den knäcker inte svensk ekonomi. Problemet är snarare utanförskapet som i vissa fall tycks ärvas i generationer.
REGERINGEN LÄR TA ÅT SIG ÄRAN
Det är ett en risk och ett hot som ska tas på stort allvar, men då ligger lösningen snarare i att befästa arbetslinjen samtidigt som det görs bidragsreformer och fokus läggs på brott och straff. Det är heller inte human politik att år efter år tvinga människor söka jobb på en arbetsmarknad som inte kommer att anställa dem. En viss acceptans för att en mycket liten del av befolkningen står utanför arbetsmarknaden måste nog finnas.
Oppositionen riskerar dessutom att skjuta sig själv i foten om den driver frågan om långtidsarbetslösheten allt för hårt. Sannolikheten är stor att den har kommit ner märkbart lagom till riksdagsvalet nästa år. Regeringen lär då ta äran åt sig, även om det gynnsamma läget handlar mer om vaccinering och lättade restriktioner än svensk arbetsmarknadspolitik.
Annika Winsth är chefekonom på Nordea.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor