Krönika Centralbanker
Winsth: Centralbankerna skapar oro – nu får vi hoppas att de är kloka
Skyhög inflation som ger negativa reallöner kom plötsligt i fokus för flera tongivande centralbanker. Inget pris tycks längre vara för högt för att dämpa utvecklingen. Det kan låta både klokt och nödvändigt, men risken är uppenbar att bumerangen kommer tillbaka med besked. Chockhöjda räntor ökar risken för recession och en kraftig baksmälla, vilket fått finansmarknadens aktörer att prissätta räntesänkningar i såväl USA som i Sverige redan under nästa år.
Det samtidigt som inflationen kan förbli hög länge än, inte minst på grund av Europas beroende av rysk energi. Risken är dessvärre stor att energiomställningen driver upp priserna på gas, diesel, el med mera igen och därmed inflationen i vinter. Europa är under stor press, men prisökningar på energi bör i detta avseende ses som en utbudschock och något som centralbanker bör bortse ifrån. Risken är annars att de förvärrar läget genom att höja räntan när konjunkturen viker och därmed knuffa in oss i en djupare kris.
Annika Winsth: Centralbankerna kan hamna i historieböckerna – som ett dåligt exempel
Men frågan är om de har tillräckligt mycket is i magen för att avstå om den underliggande inflationen faller men inte tillräckligt för att inflationen inklusive energi kommer ner. För tillfället signalerar centralbanker som Fed, ECB och Riksbanken snarare det omvända. Kosta vad det kosta vill. Nu sent om sider ska inflationen bekämpas till vilket pris.
TVÄRA KASTEN OROAR
Finansmarknaderna oroas över penningpolitikens tvära kast och dess konsekvenser på konjunkturen, därav sommarens stora nedgången i räntor med längre löptider samt förväntningar om räntesänkningar nästa år.
Aktörer på räntemarknaderna varnade tidigt, långt före pandemi och krig, för mer varaktig inflation. Skälet var extrema efterfrågestimulanser även i goda tider. Penningpolitikens främsta uppgift är att stabilisera konjunkturen. Räntan höjs när ekonomin behöver kylas av och sänks vid det omvända. Risken är annars att utbudet inte räcker till i goda tider och när efterfrågan är större än utbudet stiger priser och löner på ett oroväckande sätt. Där är vi nu och har varit en tid.
När finansmarknadernas aktörer skickade varande signaler såg inte centralbankerna penningpolitikens pådrivande roll. Istället resonerade de att inflationen var tillfällig på grund av pandemi och sedan krig. Då utbudschocker inte är något centralbanker bör göra något åt fortsatte de att argumentera för låg ränta. Min bedömning är snarare att utbudschockerna var det som fick en redan full bägare att rinna över. Åtminstone var både amerikansk och svensk ekonomi tydligt överhettade 2021.
År av extremt expansiv penningpolitik med rekordlåga räntor fick hushåll och företag att tro att räntan skulle förbli låg. Det bidrog till mycket hög skuldsättning och därmed stor räntekänslighet. Så sent som i februari sa Riksbanken att räntan inte skulle höjas förrän 2024.
SVÅRT ATT FÖRSTÅ VAD INGVES MENAR
I sitt Sommarprat i Sveriges radio i år tog riksbankschef Stefan Ingves flera gånger upp vikten av en centralbanks roll att säga nej. När andra driver på för mycket ska en centralbank hålla emot och vara tjänstesura som han uttryckte det. Det är svårt att förstå vad han menar, när Riksbanken har agerat precis tvärtom. Utbudschocker som pandemi och krig tar inte bort Riksbankens ansvar för extremt expansiv politik i goda tider. De snabba kasten utsätter nu hushåll och företag för chocker och riskerar att knäcka konjunkturen långt mer än önskvärt.
Redan i skrivande stund har räntan fördubblats för många och den lär fortsätta upp i snabb takt i höst. Hushållen är deppiga idag, men varken de eller prissättningen på bostadsmarknaden har enligt min bedömning tagit full höjd för att Riksbanken höjer räntan med ytterligare en procentenhet i år vilket marknaden prissätter. Oavsett om Riksbanken höjer räntan med 0,5 procentenheter eller 0,75 procentenheter i september lär det få påtagliga negativa effekter på bostadsmarknaden och konjunkturen.
HÖSTEN BLIR EN PRÖVNING
Nordeas prognos från i maj indikerade att bostadspriserna skulle falla med 10 procent från topp till botten, det är en för ljus bild med den vetskap vi har idag. Risken är att fallet blir både större och att det går fortare. Hittills har priserna fallit med 6% i snitt, runt 4% säsongsrensat, men betydligt mer i Stockholm och Göteborg. Hösten lär bli en prövningens tid för många skuldsatta och få tydliga konjunktureffekter mot slutet av året.
Mycket talar för att de kraftiga räntehöjningarna biter på efterfrågeinflationen. Redan nu kan vi se tendenser till en global avmattning. Möjligen har den amerikanska inflationen toppat även om svensk och europeisk inflation lär stiga ett tag till. Som en konsekvens av högre räntor och svagare konjunktur har många råvarupriser fallit tillbaka markant och vissa priser tycks stabiliseras även mot hushållen.
Låt oss hoppas att centralbankerna ser det och är kloka nog att ta tillbaka sitt gamla mantra att utbudschocker inte är något de ska agera på. Det skulle i så fall tala för att räntorna höjs i närtid, men att centralbankerna avvaktar när konjunkturen viker mot årsskiftet. Finansmarknadernas aktörer litar dock inte på det. Centralbankerna förväntas nu istället att gå för långt åt andra hållet genom att höja för mycket och för snabbt, vilket knäcker efterfrågan mer markant. Om så blir fallet behövs räntesänkningar redan nästa år, vilket är just det räntemarknaden prissätter.
Annika Winsth är chefekonom på Nordea.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor