Weiss: Dags för Byggföretagen och Byggnads att ta gemensamt ansvar 

Som bekant händer det ibland att verkligheten överträffar dikten. Ett närmast komiskt exempel var när det litauiska företaget UAB Laivsta tidigare i år skulle förklara för Byggnads och arbetsdomstolen varför man inte betalat sina anställda vid ett projekt i Jönköping korrekt ersättning. Företaget hade underlåtit att betala övertids- samt semesterersättning samt på ett oriktigt sätt bakat in traktamentet i löneunderlaget. Bolagets förklaring: ”bolaget (är) inte konkurrenskraftigt på svensk arbetsmarknad om detta traktamente inte inräknas i arbetstagarnas löner.” 

I den nymornade debatten om fusket och kriminaliteten inom byggsektorn är UAB Laivstas oavsiktliga (?) erkännande helt centralt. Fler än de som idag larmar om det rådande tillståndet på svensk byggmarknad borde kunna räkna ut att det är något som inte stämmer. Enligt rådande regelverk ska en utstationerad byggnadsarbetare ha 100% av kollektivavtalets grundlön (idag cirka 200–205 kr/timme beroende på plats i Sverige) om vederbörande har mer än sex års yrkeserfarenhet. Vid 1–6 års erfarenhet är det 88% som gäller och vid mindre än ett år 70%.  

Märkligt nog är det mycket ovanligt att de östeuropeiska bolagen redovisar någon större andel ”hundraprocentare”, trots att man så gott som vanemässigt marknadsför sig med att ha ”kompetent och erfaren arbetskraft”. Den vanliga bilden är att 70 och 88-procentare dominerar med några enstaka personer till full ersättning. 

FUSKET ÄR UTBRETT

Men redan företagens egen löneredovisning borde väcka misstankar. Om vi utgår från 88% som ett snitt borde arbetstagaren ha en grundlön på cirka 177 kr/timme. Till detta ska räknas sociala avgifter (31,42% = cirka 57 kr), semesterersättning (cirka 12% = 21 kr), Fora (kollektivavtalade försäkringar och pensionsavsättningar (6% = cirka 10 kr), traktamente (cirka 45 kr/timme) vilket ger en timersättning på ca 310 kr. Till detta ska räknas ersättning för resor, sjukersättning samt schablonmässiga kostnader för företagsförsäkringar, transport till arbetsplatsen, boende, arbetskläder, utbildning, företagets lokaler, IT, overhead med mera. Det vore överraskade om den totala kostnaden per timme för en enskild arbetstagare skulle understiga ca 400 kr.  

Bilden av fusket är idag helt entydig och den som hävdar något annat är helt enkelt illa påläst. Som jag påpekade redan i min förra krönika konstaterar Byggmarknadskommissionen att minst 82% av de hundratalet bolag man undersökt har så grova avvikelser att andra förklaringar än medvetet fusk kan uteslutas. Veidekke har vid det här laget gjort 40 fördjupade bolagsanalyser av östeuropeiska bolag. I den senaste analysen av 10 företag finns några av Polens och Baltikums största företag. Med de administrativa resurser dessa företag förfogar över kan det knappast vara fråga om misstag. Veidekkes bolagsanalyser visar att företagen i flertalet fall har en total arbetskraftskostnad (lön + sociala avgifter) på ca 150 kr/tim. 

Så hur har detta formidabla elände kunnat uppstå? En viktig förklaring är att många, även inom branschen, tror att ett kollektivavtal per definition innebär någon sorts trygghetsgaranti. Som Byggmarknadskommissionen konstaterade på DN Debatt den 15 september är det emellertid ingen skillnad på företag som har kollektivavtal respektive stora eller små företag. Än värre är att många, även inom branschen, verkar tro att dessa problem är en fråga för polisen och därför rycker på axlarna.  

PARTERNA HAR ANSVARET

Den svenska modellen innebär dock att det är parterna som har ansvaret för villkoren på arbetsmarknaden. Den så kallade partsautonomin innebär att parterna fått en myndighetsroll att både reglera och kontrollera villkoren. I praktiken innebär detta att det är parterna som är ”polisen”, en uppgift som lämnar en del övrigt att önska. Förvisso gör Byggföretagen med cirka 3 800 medlemmar vissa bakgrundskontroller. Om det ansökande företaget har skatteskulder, betalningsförelägganden eller en svag soliditet nekas medlemskap men det är i sanningens namn en synnerligen grovmaskig trål. Ett nej innebär dock inget större problem eftersom ett hängavtal med någon av byggfacken ger samma fribiljett till upphandlingar hos såväl privata som offentliga beställare. Och hängavtal beviljas på några veckor utan i stort sett någon som helst bakgrundskontroll. Idag har närmare 13 000 företag hängavtal. 

I tidningen Byggnadsarbetaren den 11 oktober kritiserades bristen på kontroller av bland andra Calle Fridén, tidigare anställd på Byggnads och nu redaktör för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden: ”Det händer oerhört sällan att kollektivavtal hävs. Man skriker alltid om att Byggföretagen inte sparkar ut skurkarna, men hur ofta häver Byggnads själva kollektivavtalet?” Torbjörn Hagelin, avtalssekreterare på Byggnads gick i svaromål och menade: ”Är det vår uppgift som fackorganisation, att se vilka som är dömda för ett eller annat brott? Nej, det tycker inte jag. Vår uppgift är att skydda arbetstagaren. Det här är ett planerat och systematiskt sätt att fuska och det understöds av att storbolagen använder sig av de här bolagen som underentreprenörer”, säger han. 

Uttalandet speglar väl den rådande inställningen över i stort sett hela fältet, från enskilda företag till branschorganisationer och fack. Det är alltid ”någon annan” som ska lösa problemen. Sedan reportaget i Byggnadsarbetare har dock Byggföretagen och Byggnads tillsatt en gemensam ”åtgärdskommission”. Kan vi hoppas att parterna nu tar gemensamt ansvar i stället för att sprätta jord på varandra? I så fall vill jag bidra med ett par förslag: Byggföretagen och Byggnads borde gemensamt utfärda en officiell gul varningsflagga över hela den östeuropeiska byggsektorn och med Byggmarknadskommissionens rapport som bas inleda överläggningar med EU samt berörda branschorganisationer på andra sidan Östersjön.

Byggföretagen bör förtydliga sina medlemskriterier och genomföra oberoende fördjupade bolagskontroller som via en ny samtyckesparagraf gör det möjligt att effektivt utesluta medlemmar som fuskar. Samma verktyg skulle kunna användas för att prekvalificera fram seriösa aktörer och därmed lätta på bördan för enskilda företag. På så sätt skulle såväl beställare som huvudentreprenörer kunna känna trygghet när man anlitar en fullvärdig medlem i Byggföretagen. 

HUR LÄNGE GÅR DET ATT SPRATTLA EMOT?

Enligt uppgift planerar Byggnads skärpta kontroller och det är sannerligen på tiden. Höj avgiften rejält för hängavtal eller återinför granskningsarvodet så att Byggnads får kapacitet att göra effektiva kontroller av bolag utan medlemmar. Gemensamt bör man initiera en granskning av samtliga svenska ”frontföretag” och rensa rejält i rabatten.  

När detta skrivs är den svenska modellen satt under tryck inom EU som helst skulle vilja se att den europeiska modellen med statliga lägstalöner tillämpades inom hela EU. Helt motiverat sprattlar Sverige emot. Frågan är hur länge detta motstånd håller om inte parterna själva är beredda att ta ansvar för att modellen ska fungera?  

Lennart Weiss är kommersiell direktör på Veidekke