Vindkraft, varmluft och snabbtåg

Enskilda konsumenter ”investerar” i resor, kläder och en massa annat som rent krasst bara är konsumtion och inget annat. Men värst är kanske politiker. I princip allt som politiker lägger (våra) pengar på kan kallas för ”investeringar”, vare sig det är fler lärare, högre pensioner eller den femtioelfte nationella samordnaren.

Det kryper i skinnet när man hör sådant om man är ekonom och/eller petig med begrepp. En investering är inte valfri stor utgift som man tycker är viktig eller bra. En investering är ett köp av en tillgång som skapar nytta många år in i framtiden.

Jag kan varmt rekommendera en noggrann läsning av Per Lindvalls reportage i Affärsvärlden om vindkraften. Här pratar vi om investeringar på hundratals miljarder som kanske varit helt felaktiga. Vindkraftens framgång har blivit dess värsta fiende. När vinden blåser blir elpriset lågt. Dåligt för vindkraften. Och när vinden inte blåser så blir det inga intäkter alls. Det låter inte som en bra investering.

Miljövännen i oss kanske ändå tycker att det är bra att ”investera” i vindkraft även om lönsamheten blir usel. Då glömmer man att beakta den oftast största kostnadsposten i alla investeringskalkyler. Alternativkostnaden, alltså de nyttor vi kunde fått ut av de nedlagda resurserna om de investerats på det bästa alternativa sättet. Om vi plöjer ner 200 miljarder i vindkraft och bara får ut värden på 100 miljarder kronor så är den direkta förlusten 100 miljarder. Men om alternativet var att investera grundplåten 200 miljarder i projekt som dubblade värdet så blir den totala kostnaden 300 miljarder fördelat på 100 miljarder i ren förlust och 200 miljarder i alternativkostnad.

Samma resonemang gäller så klart vare sig vi pratar ekonomisk avkastning eller miljönytta. Att investera i ”gröna tillgångar” är ingen ursäkt för att strunta i att maximera effekten. En bra livsprincip är ju att inte investera i tillgångar med låg nyttjandegrad. Vindkraft som inte snurrar eller snurrar när elbehovet kan täckas med vattenkraft eller kärnkraft ersätter ju inga kolkraftverk. Tvärtom eftersom det ger fula klimatavtryck att bygga gigantiska stålkonstruktioner ute i vildmarksmiljö.

En annan ”grön investering” som Sverige nu överväger är nya stambanor för höghastighetståg. Regeringen och dess ”liberala” stödpartier C och L vill genomföra detta och SJ lobbar hårt för samma sak. Kostnaden sägs bli cirka 200 miljarder kronor. Det låter misstänkt lite. Varje gång man hittar en krukskärva från vikingatiden eller en sällsynt groda längs den tänkta nya järnvägen kommer ju någon överklaga det hela med förseningar och fördyrningar som följd.

Vad är egentligen nyttan med höghastighetståg? Den restidsförkortning som kommer bli följden är i väldigt många fall inte särskilt viktig för resebeslutet. De flesta reser Stockholm-Göteborg oberoende av om restiden är två eller tre timmar. Tidsvinsten på 1 hr med höghastighetståg är bara värdefull om restiden är en plåga och/eller mer improduktiv än vad man annars skulle gjort med den timmen. Det skulle kunna vara precis tvärtom. En tågresa skulle kunna vara mer komfortabel och produktiv än nästan alla andra tänkbara sätt att tillbringa sin tid.

En sak vi lärt oss det senaste halvåret är ju att det går utmärkt att jobba från annan ort än kontoret. Det är mer sällan än vi tror som vi i verklig mening har bråttom från punkt A till B. För en löjligt låg kostnad i sammanhanget skulle man istället kunna gradera upp upplevelsen ordentligt på de befintliga tågen. Tänk flygets Business Class men för alla och till en låg kostnad.

Gratis champagne, god mat och kanske till och med fungerande wifi och mobiltäckning? Det vore mycket billigare än höghastighetståg och skulle nog öka benägenheten att åka tåg mer än en lite kortare restid. Är det här en tråkig inställning? Kanske borde man tänka mer positivt och vara mer som Kina? När det gäller investeringar i höghastighetståg alltså. För cirka 10 år sedan hade Kina inga höghastighetståg alls. Idag har man byggt över 20 000 kilometer. Det är mer än hela övriga världen tillsammans. Och Kina planerar för nästan lika mycket till, alltså en sträcka som nästan skulle räcka ett varv runt jorden.

Så vad ska Sverige göra? En pragmatisk lösning skulle kunna vara denna: Vi vill inte höra ett ord till om höghastighetståg innan SJ åtminstone lyckats fixa fungerande mobiltäckning och wifi på sina tåg. Kan SJ och Trafikverket dessutom få tågen att gå enligt tidtabellen så kanske de förtjänar förtroendet att få höghastighetståg.