Vilket land gjorde det bäst?! Vann vi?

Just nu strömmar det in eländiga tillväxtsiffror för första halvåret 2020. Olika länder har klarat sig olika dåligt, för det finns ju grader i helvetet som man brukar säga. Länder som Italien, Spanien och Storbritannien står i en svag klass för sig medan de nordiska länderna ser ut att ha klarat sig betydligt mindre dåligt.

Skillnaden länderna emellan engagerar. Det råder ett febrilt intresse för att utvärdera corona-strategier i media. Vilka var bäst? Vilka lyckades och vilken strategi var mest framgångsrik? Många tittar på smittspridning, antal döda och BNP-utveckling. Korrelationen antas som fullständig mellan ekonomi och hälsa. Har vi offrat antalet döda för den ekonomiska utvecklingen eller tvärtom? Alla vill veta vilket som var det bästa sättet att ta sig igenom denna pandemi. Och man vill veta det nu.

Det finns dock ett stort antal problem med att göra en sådan utvärdering. En aspekt handlar om själva tiden och att tiden faktiskt inte har gått tillräckligt långt. Kan vi verkligen utvärdera effekten redan efter två kvartal? Knappast. Utöver detta har corona gått som en våg, eller faktiskt som flera vågor, över världen. Olika länder befinner sig i olika faser av denna våg eller i helt olika vågor. Det gör det väldigt svårt att jämföra länder med varandra. Det krävs lugnare vatten för det.

Kan man då inte jämföra insatta skyddsåtgärder mellan länder? Skyddsåtgärderna har sett mycket olika ut och har implementerats i olika grader under olika månader beroende på landets situation. Oxford University publicerar löpande ett index som avser att mäta just nivån på skyddsåtgärderna för ett antal länder över tid. I nuläget befinner sig Kina och Indien högt upp i skyddsåtgärdsnivå och Sverige tillsammans med Japan långt ned på skalan.

Men hur har då människor faktiskt agerat under olika typer av skyddsåtgärder? Japan har alltså inte haft en stor nedlåsning utan istället har regeringen där utlyst ”nödläge”. Dock har detta nödläge fått i princip samma effekt som en total nedlåsning på grund av människors agerande. Det betyder i sin tur att det inte räcker med att titta på nivån på skyddsåtgärder för att kunna utvärdera vad människor fått göra eller vad de faktiskt gjort eller inte gjort. Restriktioner, regler, instruktioner eller regeringsuttalanden får helt enkelt olika effekt beroende på var de införs. Ytterligare en svårighet för jämförbarheten.

Utöver detta skulle vi kunna prata om komplexiteten i hur olika typer av dödsorsaker registreras i olika länder, hur det ser ut med lagerhållning (eller brist på densamma) av till exempel skyddskläder, hur olika organisationen av sjukvården ser ut, hur olika tätbefolkade regioner och områden är, hur snabbt och hur hårt en viss region drabbades från början eller om regionen hade tid att ställa om. Det finns ett stort antal osäkra faktorer med betydande påverkan på både effekt och jämförbarhet. Men kanske att vi kan säga att länder med en stark offentlig sektor hade större möjlighet att bromsa fallet. I övrigt vet vi faktiskt ganska lite.

Alla länder är piloter i denna krishantering. Inget land har haft ett facit på hur man stänger ned ett samhälle eller för den delen hur man öppnar upp det igen. Fokus ligger fortfarande på akut krishantering i stora delar av världen. Det är därför alldeles för tidigt att utropa någon typ av segrare i denna pandemi. Frågan är faktiskt om det ens finns någon.