”Viktigare hur man dör än om man dör”

I mer än 30 år har den före detta flygvärdinnan Jan Brown kämpat. Allt började under en flygning mellan Denver och Chicago 1989. En av motorerna exploderade på tiotusen meters höjd, piloterna tog ner planet för en nödlandning och Jan Brown fick gå runt i kabinen, lugnade passagerarna och såg till att alla var fastspända.

Men med på planet fanns fyra bebisar. De hade inga egna platser, utan satt i sina föräldrars knän. Så hon sa till föräldrarna att lägga barnen på golvet – helt enligt reglerna vid den här tiden.

Planet slog ner i Iowa, bröts i delar och började brinna. Över 100 människor dog – bland dem ett av barnen som inte varit fastspända. Sedan den olyckan har Jan Brown försökt få världens flygmyndigheter att ändra sina regler, så att små barn måste sitta fastspända i egna stolar. Hon har fått stöd av flera organisationer – bland dem det amerikanska barnläkarsällskapet och amerikanska NTSB, National Transportation Safety Board.

Och det låter ju självklart: Varför ska de minsta barnen vara mindre skyddade än andra passagerare? Men det är inte så enkelt.

För vad skulle hända om alla föräldrar tvingades köpa fullprisbiljetter till småbarn? Några av dem skulle då ta bilen i stället. Och eftersom det är betydligt farligare att åka bil än att flyga skulle fler barn dö. En studie från University of California 2003 visade att hela säkerhetsvinsten skulle ätas upp om mellan 5 och 10 procent av föräldrarna valde bilen.

Andra uträkningar har visat att mellan 13 och 42 fler barn skulle dö i bilolyckor under en tioårsperiod om reglerna skulle ändras. Och detta till en samhällskostnad av över 10 miljarder kronor.

Ändå fortsätter kampen. Reglerna vid en nödlandning har ändrats något; man ska inte lägga barn på golvet längre. Men fortfarande behöver föräldrar inte köpa flygstolar till bebisar.

Och självklart ska de inte behöva det. Myndigheters och politikers mål måste vara att rädda så många liv som möjligt – inte att undvika så många medialt uppmärksammade dödsfall som möjligt.

När Folkhälsomyndigheten tålmodigt berättar om sina planer för hur Sverige ska klara coronavirusets framfart över världen är det tydligt att experterna har ett brett, långsiktigt perspektiv.

Och det är lika tydligt att vi inte klarar av att hantera hur de tänker. När statsepidemiologen Anders Tegnell i uppskattande ordalag förklarar Storbritanniens planer på så kallad flockimmunitet blir han kal­lad allt från ”darwinist” till ”Joseph Mengele” på Twitter. Chefredaktören på Sveriges mest ansedda tidning kräver drakoniska åtgärder med begränsad effekt på spridningen.

Vi håller kollektivt på att förlora det mångfacetterade sättet att tänka. Vi vill så gärna att världen ska vara säker och förutsägbar att vi inte längre vill lyssna på de som ser den med klarare ögon.

Om det är till någon tröst är det här ingen svensk åkomma. Runtom i världen är det nu viktigare att signalera handlingskraft än att maximera nyttan av åtgärderna.

Det är en rimlig gissning att vi de närmaste åren kommer att få se allt fler kontraproduktiva lagar och regler inom vitt skilda områden. Kanske får vi en lag om krav på cykelhjälm trots att studier visar att hälsoeffekten skulle vara negativ. Kanske får vi till sist den där lagen om bältade barn i flygplan. Så kan det bli när det är viktigare hur man dör än om man dör.

Vi kommer att vara mindre säkra – men i alla fall känna oss säkrare.