Vems är dina pengar, egentligen?

Finansmannen Ray Dalio undrade nyligen om du har “tillräckligt med icke-skuld-pengar”. Pengar du har på bankkontot (eller i fickan) är som bekant bankens eller statens skulder till dig, det vill säga skuldpengar. Detta i bjärt kontrast till det förgångna. “Pengar är guld, och inget annat”, sa bankiren J.P. Morgan för mer än hundra år sedan. Utöver guld kan man idag kalla silver och bitcoin för “icke-skuld-pengar”. 

Skuldpengar är riskabla 

Dalio menade att såväl historia som logik visar att skuldpengar blir mindre attraktiva att hålla när det finns stora risker att skulderna antingen:

1. Inte kommer att betalas tillbaka, eller
2. kommer att betalas tillbaka med pengar av nedsatt värde (eftersom det har tryckts fler av dem).

Ett annat problem med skuldpengar är att det inte är säkert att man kan betala med dem när och var man vill. Anti-mänskliga regleringar förhindrar redan idag såväl etiska som lagliga transaktioner. Skuldpengar kan också både frysas och konfiskeras. Bankens eller Swishs IT-system kan även ligga nere. Såväl kontanter och affärsbankspengar uppfyller därför inte villkoren för att betraktas som riktiga pengar. 

Regleringar kan inte skapa, bara förhindra 

Inom den självsugande apparaten som kallas EU-byråkratin säger man nu att “vi behöver enorma summor pengar”. ECB uppskattar ett investeringsgap på nästan 1000 miljarder euro per år om byråkratins program ska finansieras. Det talas om att ledarna (det vill säga regeringscheferna) snarast måste ta tag i kapitalmarknadsunionen (Capital Markets Union, CMU), som om detta skulle kunna frigöra några större belopp. Risken är tyvärr snarare att byråkratin – som aldrig träffat på en regel som den inte tyckte om – då ytterligare skulle underminera EU:s attraktivitet för kapital.

Medan man talar vackert om storskalighet, om innovation, och att strömlinjeforma och harmonisera, talar resultatet sitt tydliga språk med ett EU som år efter år halkar efter vad gäller såväl produktivitet, BNP och reallöner. Snart har man förvandlats till ett jätteskansen för kineser. Ekonomisk stagnation är också tyvärr precis vad som ska förväntas från dylika storslagna och centraliserade program, ja, även om man har lyckats bli världsledande i regleringar per capita. 

Kärleken till (våra) pengar är en rot till allt ont 

EU-kommissionär Mairead McGuinness meddelade nyligen från sitt torn att “medlemsstaternas offentliga kassor inte räcker till, så vi behöver mobilisera privat kapital”. Istället för att “rätta mun efter matsäcken”, d v s justera sina lysenkoistiska femårsplaner, verkar det alltså vara våra privata pengar som man vill ta för sig av. Liknande varningsklockor ringer även utanför EU. 

Chrystia Freeland, Kanadas finansminister, föreslog för några år sedan en absurd idé, att utnyttja hushållens sparande för “att driva den ekonomiska återhämtningen”. Hon kallade sparandet för “förprogrammerad stimuli”. Var hon kanske aningslös om att pengarna tillhörde individen, och inte regeringen? Eller hade individerna förvandlats till offentlig egendom? Det lät hur som helst inte riktigt som att kanadensarnas pengar var deras egna. 

Även i Storbritannien pågår något liknande. I den brittiska regeringens vårbudget från i år finns skrivelser om att man vill uppmuntra till ökad allokering till brittiska aktier, men med ett riggat ultimatum: om så inte sker kommer regeringen att “granska vilka ytterligare åtgärder som bör vidtas”. Om medborgarna inte tycker att moroten är tillräckligt god blir det piskan. Inte heller britternas pengar verkar vara deras egna. 

Och nu har vi även att hantera ett skuldberoende EU-system som vill “mobilisera privat kapital” för att finansiera byråkratiska projekt. Denna institutions armar kommer alltså snart sträcka sig trevande in i våra fickor och tyst ta för sig från våra plånböcker. Ray Dalios fråga ter sig som allt mer berättigad. 

I ljuset av detta bör det inte ses som särskilt överraskande att vi plötsligt hört mängder av etablissemangsröster som snarast vill kuppa in Sverige i EMU. Sverige är faktiskt långt ifrån lika illa ute som många andra EU-länder, vad gäller statlig skuldsättning och uthållighet i pensionssystemet. Och skulle därför kunna bidra “över sin vikt” till att finansiera byråkratins femårsplaner. Ett medlemskap i EMU skulle dessutom effektivt kunna gömma undan kostnaden för oss svenskar. 

Tomma hjärtan vill tömma våra fickor 

Det finns åtskilliga sätt att tvinga privata pengar att investeras i byråkraternas icke-lönsamma projekt. För att nämna några möjliga metoder: 

1. ”…regeringar kan proppa pensionsfonder fulla med statsobligationer, och genom regleringar tvinga dem att acceptera mycket lägre avkastning” (sådan “finansiell repression” är på plats sedan länge) 
2. SLR-kraven (Supplementary Leverage Ratio) som ställs på bankerna kan “reformeras” (vilket är på gång i USA)
3. Riksgäldskontor kan ställa ut lånegarantier till olönsamma projekt (vilket pågår i Sverige)
4. Centralbanksprogram kan användas för att gömma undan vad som egentligen är offentliga utgifter 

Och kom ihåg, en sådan ”…skatt på sparande” kan vara bra, då det blir ”ogenomskinligt för de flesta väljare” som uppburna IMF-ekonomer uttryckte det för snart tio år sedan. 

Vi, som enskilda medborgare, bör nog inte bara likt Dalio fundera på om vi har “tillräckligt med icke-skuld-pengar” (såsom guld, silver eller bitcoin), utan kanske också reflektera över legitimiteten hos en byråkrati som medvetet för oss bakom ljuset. Kanske borde vi även rikta vår undran mot varför sådana metoder, oetiska och odemokratiska som de är, tillåts att fortgå utan vidare opposition. Är det ett resultat av bristande kompetens eller speglar det bristande etik? Inget av alternativen framhäver tyvärr våra byråkrater, våra experter eller våra politiker i en särskilt smickrande dager. 

Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken. Driver nu podden Ekonomidags.