Vart tog alla gamla pengar vägen?

Miljardärer är ett laddat ämne. Utanför näringslivet och tidningar som Affärsvärlden är det i hög grad vänsterdebattörer som franske akademikern Thomas Piketty och Andreas Cervenka, vass penna på Aftonbladet, som sätter tonen.

VÄNSTERN SÄTTER TONEN

Deras påstående är lite förenklat att “de rika ständigt blir rikare”. Två saker stämmer med det.

1. Förmögenhetsmassan överlag växer hela tiden. Som tur är! Alternativet hade ju varit ett minus-summespel där vår förmåga att skapa välstånd krymper över tid. Eller att vi levde i en stat som var konfiskatorisk mot sina egna medborgare.
2. De senaste decennierna har det också stämt att andelen av förmögenhetsmassan som tillhör den rikaste tiondelen (eller procenten eller promillen vad du vill) ökar något. De som gillar ordet “ojämlikhet” kan alltså hävda att den ökar. Åtminstone med ett kollektivistiskt underifrånperspektiv.

Däremot är “ojämlikheten” inget permanent tillstånd sett från de rikas perspektiv. Från tid till annan är det nämligen helt olika personer som är rika eller blir rikare.

KÖRSBÄRSPLOCKNING

MiljardärerKrönika

Körsbärsplockning i debatten om miljardärer

Våren 2023 skrev jag om den selektiva “cherrypicking” som råder i debatten om miljardärer. Där gick jag igenom de 542 svenska miljardärer som listas i Andreas Cervenkas bok Girig-Sverige och visade att nära 80% kom från första generationens entreprenörskap. Mindre än 5% av förmögenheterna var äldre än 1900-talet.

Senare samma år publicerades en annan bok som delvis handlar om samma fenomen, men ur ett annat perspektiv. The Missing Billionaires av Victor Haghani och James White studerar varför så många förmögenheter som var stora för 100 år sedan har krympt bort fram till idag.

MISSING BILLIONAIRES

De exemplifierar med industrimannen Cornelius Vanderbilt som vid sin död 1877 var världens rikaste man. Hans äldste son, Billy, fick ett arv på hundra miljoner dollar. Det var 1% av USA:s BNP vilket idag skulle motsvara 320 miljarder dollar. Förmodligen världshistoriens största arv från en privatperson. Däremot ingick ingen instruktionsbok om hur man tar hand om en förmögenhet. Inom 70 år efter Cornelius död hade familjens förmögenhet till stor del försvunnit. Idag finns det inte en enda Vanderbilt-ättling som kan spåra sin förmögenhet till den enorma rikedom som Cornelius lämnade efter sig.

Men mer intressant än anekdoten Vanderbilt är författarnas aggregerade beräkningar.

• År 1900 hade USA cirka 4000 dollarmiljonärer, enligt amerikansk folkräkning.
• Med i snitt två barn per generation har varje sådan dåtida miljonär idag ungefär 16 ättlingar.
• Med genomsnittlig börsavkastning och rimlig avbränning för konsumtion och kostnader så skulle en ursprungsförmögenhet om 5 miljoner dollar år 1900 räcka för att samtliga 16 ättlingar skulle vara dollarmiljardärer 2023.
• Även om bara 25% av ättlingarna till dåtidens miljonärer haft denna utveckling så skulle det handla 16 000 miljardärer (!) idag med förmögenheter från 1800-talet.
• Verkligheten är en helt annan. Bland de 900 miljardärer som listas av amerikanska Forbes (som Afv samarbetar med) är det enligt författarna svårt att hitta någon som kan spåra sin förmögenhet tillbaka till en miljonärsförfader från år 1900.
• Lägg därtill alla förmögenheter som skapats efter 1900 men innan 1980. Färre än 10% av dagens amerikanska miljardärer är ättlingar till någon som fanns på den första Forbes 400-listan från 1982. Eller tydligare uttryckt: Över 90% av dagens stora förmögenheter är yngre än 1982.

Författarna till Missing Billionaires försöker alltså reda ut varför det “saknas” kanske tiotusentals miljardärer. De borde ju funnits om inte arvtagarna hade misslyckats helt.

BÄSTA TÄNKBARA MILJÖ

Så vad hände? Till att börja med måste understrykas att de underliggande förutsättningarna inte hade kunnat vara bättre. USA-börsen har hört till världens bästa sedan år 1900 (jämte bland annat Sverige). En miljon dollar som år 1900 placerades på Wall Street och sedan följde index skulle idag vara värd över 100 miljarder dollar. En 100 000-faldig ökning, om än före skatt och avgifter. USA har också förskonats från revolutioner, invasioner, hyperinflation eller konfiskatoriska skatter av socialdemokratiskt snitt.

Trots detta idealtillstånd för passiva kapitalister har alltså de gamla pengarnas arvtagare som regel lyckats slarva bort nästan allt.

HOW TO SPEND IT

Hur kan man vara så klantig med pengar? Författarna listar några vanliga sätt:

1. Ta för små risker. En hög andel räntebärande tillgångar straffas hårt när inflationen var hög under krigstider och 1970-talet.
2. Ta för stora risker. Även en portfölj av sunda tillgångar kan med skuldsättning bli värd noll i dåliga tider.
3. Felaktiga antaganden om avkastning som leder till felaktiga beslut om allokering och konsumtion.
4. En konsumtion i överkant som inte heller anpassas neråt om den reala förmögenheten minskar.
5. Höga avgifter för mediokra eller dåliga råd.

Från en europeisk horisont kan man också påminna sig det brittiska uttrycket “death, debt and divorce” som de tre huvudsakliga anledningarna till att stora förmögenheter skingras.

• Death syftar på höga arvsskatter som gjorde att täta dödsfall i en familj ofta också blev en dödsdom för ett familjeföretag. Inte minst i Sverige.
• Debt syftar på skuldsättning som periodvis var extra farligt i exempelvis Sverige när ränte- och valutaregimer ändrades.
• Divorce syftar på vidlyftiga kärleksliv, en allmänmänsklig lockelse som rika människor inte sällan ger efter för. Många barn med många olika partners är en livsstil som, med eller utan äktenskapsförord, ofta slutar med och en väldigt dyr bodelning.

LAGOM STÅNDSCIRKULATION

Att gamla pengar ofta dunstar bort på några generationer är tråkigt för de berörda men det är ingen allmän tragedi. Tvärtom är det bra för samhället med en lagom snabb “ståndscirkulation”. Det är ett tecken på fungerande meritokrati att klassresor kan göras åt båda hållen.

Men det är ändå anmärkningsvärt att oddsen att behålla en förmögenhet är så otroligt dåliga som datan visar.

När även de mest resursstarka människorna som hade råd med den ”bästa” finansiella rådgivningen konsekvent fattade usla ekonomiska beslut så ser prognosen dålig ut även för oss andra. Och kanske än värre för de barn och ungdomar som tror att föräldrarnas pengar är outsinliga.

Sista ordet går till Cornelius Vanderbilt: