Vänsterns gamechanger öppnar dörren åt höger

Ibland pratar alla runt i cirklar. Ingen bryter mönstret. Få nämner alternativa scenarier. Det hela sätts på repeat fram till dess att det som sagts visade sig vara mer komplext. När det gäller vänsterns inflytande kan svensk politik sägas närma sig en sådan historisk punkt. Alla tycks för närvarande vara överens om partiets betydelselöshet. Men få tänker på att det som Vänsterpartiet hårt bundit sig att göra – och hur regeringen då kommer känna sig tvingad att respondera – leder till att vänstern välter viktiga förutsättningar för den gällande parlamentariska spelplanen; den som i dag bygger på det som statsvetare kallat brunsmetning. Ett sådant avtryck måste väl ändå beskrivas som rätt så kraftfull politisk påverkan?

Vänsterpartiet har surrat sig vid masten för att 2021, året före valår, väcka misstroende mot S-regeringen. Detta såvida statsråden går fram med propositioner om moderniserad arbetsrätt och marknadshyror i nyproduktion.

Det utlovade dramat känns i ett par avseenden igen från andra ögonblick i svensk politisk parlamentarism. När jag som ung 25-åring fick mitt första uppdrag i regeringskansliet hade regeringen Carlsson precis gjort comeback efter tre år i opposition. Detta var 1990-tal i sviterna efter den dåvarande finanskrisen. Först Carlssons och därefter Perssons uppdrag blev att städa i statens kassa. Men valförlusten som föregick dessa regeringsår kom efter en parlamentariskt stökig period där Carlsson-regeringens proposition om strejkstopp voterades ner med hjälp av Vänsterpartiet. Detta var året före riksdagsval. Då som nu var S-regeringen utsatt för lättantändligt internt missnöje och stegrande kritik från LO. Då som nu sa alla politiska journalister att vänstern inte skulle våga fälla en socialdemokratisk statsminister.

Denna gång står det förvisso inpräntat i mandatperiodens grundvalar, det som är 73 punkter i en januariöverenskommelse, att detta historiskt belastade parti på yttersta vänsterkanten ska hållas kort. På sätt och vis är det därför sant vad som upprepas: Vänsterpartiets sakpolitiska inflytande på kort sikt är nära noll. Formellt har vi en rödgrön regering, men de avgörande politiska reformerna har ställts fast av partier åt höger. Men det hind­rar inte att vänstern är i färd med att sätta ett väl synligt normerande märke på det som ofta beskrivs som politikens sällskapsspel.

Vänsterns framgång för sitt misstroendelöfte förutsätter helt och fullt Sverigedemokraternas stöd och riksdagsmandat. Det är endast med parlamentariskt stöd därifrån som vänstern kan stoppa regeringens propositioner. Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna samlar tillsammans 120 mandat. Det gör att Sverigedemokraternas 62 röster behövs. Att misstroendet tangerar självaste regeringsfrågan skapar extra stark symbolik. Och när Vänsterpartiet väl gått fram med sitt förslag som avser att tillsammans med Sverigedemokraterna fälla regeringen, varför skulle andra partier efter detta avstå från att på liknande sätt försöka maximera eget politiskt genomslag? Det är bara att lyssna på Jonas Sjöstedts nya kurs i medierna: Hur Sverigedemokraterna röstar är helt upp till dem. Så länge jag går fram med egen politik är det inga problem. Vänstern flyttar linjen i sanden för det som hittills varit politiskt gångbart.

Men det var förstås inte det här som Vänsterpartiet tänkte skulle vara partiets stora maktpolitiska bidrag. Just därför säger Sjöstedt också såhär i medierna: Vad gör då en regering? Ja, den backar. Den säger att det här går inte, det finns inte stöd i riksdagen. Jag tror att regeringen kommer att backa med en lite bekymrad min på presskonferensen, men de kommer att jubla på Socialdemokraternas partihögkvarter. Sjöstedt beskriver det som att han med lite smartness bara hjälper en S-kompis i nöd att förhandla om ett redan signerat samarbetsavtal.

Men Vänsterpartiet läser av regeringens manöverutrymme helt fel. Om Socialdemokraterna även efter 2021 vill ha en chans att behålla regeringsmakten – i en riksdag som är strukturellt icke rödgrön – är partiet strikt bundet att gå fram med samtliga de 73 överenskomna punkterna. Det inkluderar de två datumsatta punkter som vänstern behagat peka ut. Om den rödgröna regeringen backar från politiska eftergifter till Centern och Liberalerna, med hänvisning till ett annat rödgrönt partis agerande, så drar den undan mattan för sina egna parlamentariska möjligheter. Då gör sig Socialdemokraterna irrelevanta som samarbetspartner.

På minst ytterligare en punkt riskerar Vänsterpartiet att ha gjort en strategisk missbedömning. Som alla vet tenderar parterna på arbetsmarknaden att föredra avtal framför politiskt reglerade förändringar. Januari- överenskommelsen öppnar för att om arbetsgivare och fack själva kommer överens om hur Las görs mer flexibel, så ska regeringen gå fram med förslag i linje med parterna. I det läget riktas vänsterns misstroende in på marknadshyrorna. I medierna argumenterar Jonas Sjöstedt att vänsterns hot gör att fackföreningsrörelsens möjligheter att faktiskt förhandla på lite mer lika villkor är större. Men det är inte svårt att tänka sig att LO:s förhandlingsstyrka snarare minskat med allt som Vänsterpartiet nu laddat in. Arbetsgivarna vet att politisk logik talar för att så långt som parterna når i samtalen utgör ett golv för en mer flexibel lagstiftning. Centern och Liberalerna kommer inte gå med på mindre om parternas förhandling inte når ända fram. Vid en utebliven partsuppgörelse så skänker Vänsterpartiets misstroendelöfte lite av extra allt till Svenskt Näringsliv. Förutom en kraftigt försvagad eller sprucken facklig-politisk samverkan, om en S-regering går fram med tvingande lag i strid med LO, så alltså även denna gamechanger i politikens uppförandekoder som vänstern då lovat ploga för ända in i mål.