Valjakten ingen vill ha

Så här mer än 100 dagar efter riksdagsvalet förbereder sig de flesta för traditionsenligt julfirande. I den meningen är det mesta i Sverige sig likt. Men får vi tro riksdagens talman Andreas Norlén så har landet också på allvar börjat förbereda sig för extraval, något som är långt ifrån svensk tradition. Medan flera andra demokratier har vana av mer frekvent bruk av nyval, har vårt land inte alls någon sådan praxis. Senast ett extraval ägde rum i Sverige var i juni 1958. Dessförinnan endast i septembervalet 1921, i marsvalet 1914 och i vårvalet 1887.

Det hindrar inte att talmannen nu vidtar åtgärder i förberedande syfte. Valmyndigheten som ansvarigt samhällsorgan inledde under förra veckan förhöjd beredskap.

Det här ägde rum efter att den politiska mitten i en riksdagsvotering röstat ner Stefan Löfven som regeringsbildare. Samtidigt föll övergångsregeringens budget. Om fyra statsminister­omröstningar efter ett ordinarie val misslyckas, föreskriver som bekant författningen att försöken att bilda regering ska avbrytas. Dessa ska återupptas först efter att extraval hållits.

Ett sådant kan därför inte uteslutas. Men talmannen avser göra ytterligare försök att få acceptans för en statsministerkandidat. Och det finns en rad skäl till varför svenska politiska partier in i det sista försöker undvika det som är så utbrett i andra länder.

Man skulle kunna tro att det är Sveriges historia av relativt stabila och handlingskraftiga regeringar som gjort att Sverige aldrig skaffat sig en rutin av extraval. Den tolkningen äger förstås sin giltighet. Men än viktigare är att Sverige har vad som kalla­s för ”fasta mandatperioder”. Det innebär att ordinarie val – utan undantag – alltid hålls vid en fast given tidpunkt. Länder som Storbritannien och Danmark har tvärtom ”rullande mandatperioder”. Det betyder att den sittande regeringen ensam kan välja en för regeringen politiskt gynnsam tidpunkt för nyval. Därefter ges segraren en ny hel mandatperiod. Varje regering har svackor och mer lyckade perioder. En regering som själv kan välja tidpunkt för ett val som kan resultera i ett förnyat mandat förses med ett mycket attraktivt verktyg. Det är lätt att se framför sig, att om Sverige i stället haft rulland­e mandatperioder så hade extraval varit mer vanligt förekommande.

Det finns ytterligare en viktig förklaring. När extraval kommer på tal mobiliseras inom varje parti alltid tydliga motkrafter. Då börjar de individer som själva redan är valda att tydligt bearbeta sin partiledning. Nedsidorna med ett extraval betonas framför uppsidorna. Sådana motkrafters betydelse ska inte underskattas i det skeende som Sverige nu står inför.

De här tre skälen förklarar varför svenska extraval är så lätträknade. Men de förklarar ändå inte fullt ut varför vi trots det komplicerade låsta parlamentariska läget sannolikt inte behöver gå till valurnorna i en extra omgång.

En flitigt förekommande förklaring är att ett extraval inte löser några problem, eftersom valresultatet enligt opinionsmätningarna väntas bli ungefärligen detsamma. De två partier, Miljöpartiet och Liberalerna, som är mer rädda än andra för att åka ur riksdagen tillhör varsin sida av blocken. Valforskningen visar att större partier tenderar att gynnas i valrörelser i parlamentariskt besvärliga lägen. Men även för de största partierna kan stora risker målas upp. Socialdemokraterna har precis gjort sitt sämsta val i modern tid. Moderaterna riskerar att bli omsprungna av Sverigedemokraterna som riksdagens andra största parti. Övriga partier vill undvika att flankerna av populistpartier till höger och vänster växer genom proteströster.

Ett extraval är som ett ordinarie val, men gäller enbart till riksdagen. Det ska hållas inom tre månader. Valet medför därför en stor logistikapparat, omfattande arbete och höga kostnader. Att partiernas kampanjkassor redan är urgröpta är därför ytterligare ett skäl till att försöka undvika ett extraval. För skattebetalarna handlar det om merkostnader för uppemot en halv miljard kronor.

Partiernas mest upprepade invändning mot extraval är att det skulle visa att det politiska systemet inte klarar sin uppgift. Detta efter ett ordinarie val i september med mycket högt valdeltagande. Om partierna inte baserat på det resultatet kan samla sig till en lösning så antas väljarna tappa ytterligare förtroende för politik. Det argumentet har ökad tyngd i en tid då allt fler redan ifrågasätter om ”kärnstaten” numera levererar sin del av samhällskontraktet.

Det har höjts röster för att det skulle tära mindre på väljarnas tålamod om ett eventuellt extraval kunde samordnas med det val som ändå ska äga rum – valet till EU-parlamentet den 26 maj nästa år. Det handlar om att undvika en negativ reaktion från röstberättigade svenskar, som utan samordnad valdag, skulle behöva gå till valurnorna två gånger nästa år inom loppet av en månad. Men för detta ska bli verklighet måste talmannens datumplan överges. Den säger att extraval ska äga rum senast den 21 april. En teoretisk samordning av valen bygger på att regeringsbildningsprocessen och nya förhandlingar trots allt skulle dra ut på tiden till den 26 februari. I så fall skulle en nyvald riksdag få återuppta försöken med att få fram en statsminister först en bit in i juni. Alltså lagom till midsommarafton, på tal om svenska traditioner.