Vad-sa-jag-samhället

Under tjugo år jobbade jag som opinionsredaktör i dagspressen. Spännande varje dag, men till sist tröttnar man på frasen ”Vad var det jag sa”.

Spådomar om framtiden och rådgivning från baksätet är ledarsidors affärsidé. Problemet ur skribentens perspektiv är att du inte kan vinna. Antingen tippar du fel, vilket omvärlden sällan är sen att påpeka. Eller också får du rätt, varpå händelseförloppet i efterhand framstår som självklart och ditt retroaktiva skryt ekar tomt.

Analytikern är granne med besserwissern. Sanningssägaren väcker mer irritation än svamlaren. Till sist önskar du dig en likadan skylt på skrivbordet som bankiren JP Morgan: Pense moult, parle peu, ecris rien. Tänk mycket, prata lite, skriv inget.

Med ljusets hastighet rör sig nu vårt samhälle åt andra hållet. Tänk inte efter, snacka om du får chansen, hamra på tangenterna. Missa inget tillfälle att korsfästa de ansvariga ifall något inte fungerar optimalt.

Sociala medier har gjort alla till ledarskribenter. Varje avvikelse från perfektion framstår numera som oacceptabel, och skulden ligger alltid någon annanstans. Ju mindre regeringsansvar ett politiskt parti har tagit, desto högre blir följdriktigt dess opinionssiffror. Experterna har bevisbördan, och experterna har FEL!

Välkommen till vad-var-det-jag-sa-samhället. Här vet alla vad som bör göras med facit i hand. Resultatet blir grälsjuka, förenklingar, livrädda beslutsfattare och monumentala missförstånd om orsak och verkan.

För att ta ett akut exempel:

Knappt hade det första fallet av covid-19 dykt upp i Sverige förrän kritiken haglade mot myndigheterna. Dålig beredskap, otydliga besked, svagt ledarskap… Statsepidemiologen som höll huvudet kallt blev var mans niding och Folkhälsomyndigheten fick ägna dyrbar tid åt att bemöta osorterat skäll.

Här kommer en ny smitta, ett okänt virus som dyker upp någon gång per generation, och som vi saknar immunitet emot. Innan forskarna vet vad det handlar om och en enda människa har dött i Sverige kräver vi exakta instruktioner och perfekta förberedelser.

Inte ens världens mest ambitiösa land kan maxa beredskapen för svarta svanar som dyker upp vart trettionde år. Det vore en orimlig prioritering. Skogsbränderna 2018, terrordådet 2017, tsunamin 2004, färjeförlisningen 1994… En besökare från yttre rymden som gick igenom efterspelet till dessa tragedier skulle tro att svenska myndigheter sänkte Estonia, att det var regeringen snarare än charterbolagen som placerade turister i hyddor på stranden i ett jordbävningsområde.

När det gäller existentiella hot måste vi ha en planering för det värsta. Men det enda vi kan vara säkra på vad gäller krig och pandemier är att vad-var-det-jag-sa blir ett säkert kort. Efteråt.

Det som verkligen förgiftat svensk debatt är flyktingfrågan. Öppna era hjärtan, sa en moderat statsminister. Mitt Europa bygger inte murar, sa hans socialdemokratiska efterträdare. För detta framställs de nu som naiva idioter, som om 2015 var 2020.

Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven startade inte kriget i Syrien, öppnade inte gränsen från Turkiet. Att fälla ner våra bommar när Tyskland tog in över en miljon flyktingar hade inte bara varit dålig godhetssignalering som moral kallas numera, utan kostsamt för Sveriges varumärke, självbild och befolkningspyramid.

Det är illa när rimliga debattörer och obekväma sammaningssägare fulas ut. Det är talibanfasoner att attackera plattformar i stället för att bemöta folks argument. Men vi skulle alla må bra av lite mindre vad-var-det-jag-sa.

Författare och kolumnist som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

USA:s centralbank och politiker bombar virusproblemet med pengar som inte finns, för att stimulera efterfrågan där det saknas utbud. Joe Biden får ta konkursboet och folkhälsotragedin, som Clinton 1992 och Obama 2008.