Utan personligt ansvar

Utan personligt ansvar. UPA. När jag var aktiv i SSU på 90-talet ägde vårt SSU-distrikt en kursgård som hette Rösjön. Kursgården låg nära Mörby och ägdes formellt av en ekonomisk förening med den där märkliga förkortningen på slutet. Jag frågade vad det betydde. En ombudsman förklarade att det var så för att ingen skulle bli personligt ansvarig om något gick fel. Sedan dess har det där orden klingat i mina öron när jag stött på situationer där ingen vill ta personligt ansvar. Tyvärr måste jag nog konstatera att den svenska coronastrategin och det svenska samhället verkar ha implementerat UPA-modellen i sina styrsystem. Ingen verkar ta ansvar. Det verkar vara en mycket svensk sjuka.

Torsdagen den 3 december i år stod statsepidemiologen Anders Tegnell i SVT:s Aktuellt-studio. Denna kväll var inte Tegnells bästa. Han skyllde ifrån sig på allt och alla och gjorde mycket märkliga och med rätta kritiserade uttalanden om att den stora svenska invandrarbefolkningen bar en avgörande skuld till problemen i Sverige. ”Invandrare har varit väldigt drivande”, sa Tegnell för att urskulda sig de höga dödstalen i Sverige. I skrivande stund har 7 354 människor dött i covid-19 (siffran från 10 december). Det intressanta var att Tegnells uttalande visade att Folkhälsomyndighetens ”strategi” inte kan ha gjort några djupare analyser kring hur Sverige ser ut. Vi har en ganska stor invandrad befolkning, därtill stor segregation och ett klassamhälle som gör att en betydande del av denna invandrade befolkning är trångbodd. Denna mångkulturella arbetarklass har relativt låga inkomster, tar mer sällan egen bil till arbetsplatsen och tvingas åka de fulla bussar som kollektivtrafiken tillhandahåller. Ofta arbetar de inom yrken som inte kan skötas på distans hemma i morgonrocken. En inte obetydlig del av dessa medborgare arbetar i vård och omsorg och stod i första linjen under pandemin.

Enligt en färsk studie från CES var risken fyra gånger så hög att dö i låginkomstgruppen jämfört med höginkomstgruppen under covid-pandemins första våg. Klass dödar. Men detta verkar inte ha tagits med i den svenska strategin. Man kan då undra hur detta strategiarbete sett ut?

Anders Tegnell har personligen varit upptagen i tv-rutan och i olika intervjusituationer, presskonferenser och andra mediala event närmast oavbrutet sedan slutet av februari. Det är inte konstigt om han inte haft tid att analysera hur Sverige ser ut. Vilken befolkning vi har. Hur människor bor, lever och arbetar. Vilka risker som finns för olika grupper i ett oklart smittläge. Men förutom dessa missar så var strategin naturligtvis mycket väl avvägd och lyckad.

DN:s politiska chefredaktör Amanda Sokolnicki skrev nyligen kring just detta: ”Till slut blir det tragikomiskt att se hur arkitekterna förklarar att deras strategi var bra. Det var bara Sverige det var fel på.”

På samma sätt missade strategin situationen på Sveriges äldreboenden. Inspektionen för vård och omsorgs (IVO:s) skoningslösa kritik tisdagen den 24 november mot den svenska vården av äldre covid-sjuka är något av det mest skoningslösa jag tagit del av. Och sorgliga.

Var femte coronasjuk på landets äldreboenden fick ingen egen läkarbedömning. Endast en handfull procent fick träffa en läkare. Istället sattes allt som oftast in livsavslutande palliativ vård med mediciner som lugnar och minskar andningen utan läkarundersökning.

Vänta nu, när blev Sverige ett land som i praktiken avlivar äldre? Som kollektivt beslutar om vårdinsatser utan konsultation av läkare i varje individuellt fall. När jag såg IVO:s presskonferens tänkte jag: Någon måste avgå. Men debatten bara puttrade på lite lagom. Om det inträffade hade hänt i ett enda fall borde det tas till domstol. Men nu har det hänt i flera hundra fall, kanske tusentals, för IVO har bara granskat de mest illavarslande exemplen, och när skandalen är tillräckligt stor kan de ansvariga huka undan.

Ännu mer hårresande är att dessa gamla nekades vård trots att det hela våren fanns lediga sjukhussängar. Det medialt upphaussade fältsjukhuset vid Älvsjömässan utnyttjades aldrig. Inte heller ändrades den palliativa praxisen när smittläget lättade och de befarade långa köerna till intensiven uteblev. Det var inte platsbrist som avgjorde. Detta var döden beslutad enligt administration, vilket journalisten Maciej Zaremba visade för en tid sedan.

I Danmark rasar nu en hård debatt om den massavlivning av minkar som tydligen ska ha brutit mot lagen. Ansvarigt statsråd avgick direkt. Regeringen skakar. I Sverige är det förvånansvärt tyst om vår stora skandal. Svenska åldringar omfattas till skillnad från danska minkar inte av starka ekonomiska skyddsintressen.

I konungariket Sverige är det lugnt. Ingen avgår. Alla sitter kvar.

Regeringens alla ledamöter, partikamrater till mig, med socialminister Lena Hallengren i spetsen, pekar finger åt regionerna och kommunerna. Regionernas ofta moderata ledningar och kommunpolitikerna i SKR skyller på oklara direktiv från regeringen. Det är någon annans fel. Ja men då så, då låter vi detta bero. Den svenska UPA-förvaltningen slår ifrån sig.

Tidigare kom också via journalisten Johan Anderberg och SvD fram till att det var flockimmunitet som Anders Tegnell strävat efter. Därav strategin. Något Tegnell sedan tillbakavisat.

Därtill blir under coronaåret 2020 bristen på intensivvårdsplatser och personal tydlig, liksom vanvården i den sönderprivatiserade och försummade äldreomsorgen. År 1993 hade vi tillgång till 4 300 intensivvårdsplatser med respiratorer i Sverige, den siffran var nere på 573 år 2018. När pandemin slog till var den svenska IVA-resursen mätt i antal intensivvårdsplatser per 100 000 invånare bland de lägsta i Europa.

Försvarsmakten hade på 1990-talet 50 mobila fältsjukhus med en kapacitet på 10 000 vårdplatser, år 2020 fanns bara två (2) sjukhuskompanier kvar med totalt 96 vårdplatser. Neddragningarna i äldreomsorgen och hemtjänsten har också varit dramatiska. I slutet av 1980-talet hjälpte en undersköterska i snitt fyra omsorgstagare per dag. I dag jäktar hemtjänstpersonal till i snitt tolv omsorgstagare per dag, varav hälften av besöken är under 15 minuter. Innan Covid-19 slog till rapporterade 96% av kommunerna att de planerade nedskärningar i äldreomsorgen under 2020. Lika tydlig blir den bristande krisberedskapen i form av exempelvis obefintliga medicin- och materiellager. Allt detta som en direkt följd av avvecklingar under 1990-talet, Alliansens apoteksavreglering 2009 och fortsatt privatisering och underfinansiering på 2000-talet. Nedskärningsverkligheten vi lever i har ett högt pris.

När SR Ekot i våras påtalade att de tre största regionerna Stockholm, Skåne och Västra Götaland skrotat sina krislager av skyddsutrustning var det inte någonting Anders Tegnell kände till. ”I det här läget hade det varit väldigt bra om inte bara skrivningen varit kvar. Även ett konkret lager hade ju varit väldigt bra att ha”, sa Tegnell till Ekot. Ja, jättebra.

Ofta kritiseras NPM, New Public Management för alla fel som finns i den offentliga sektorn. Men jag tror det vi åser här är just NPM i full sving. Modellen går ut på att slå ifrån sig ansvar enligt följande praxis: I ett styrdokument står att det ska finnas lager. Ansvaret är att fastslå dokumentet. Ingen kollar att själva lagren finns, ty ”det är regionernas ansvar”. Detta har en grund i vår författning och har lett till en försumpad myndighetskultur. Tjänstemannaansvaret avskaffades år 1974. Till dess kunde fel eller försummelser i tjänsten leda till att ansvariga dömdes för tjänstefel.

Så istället för att kavla upp ärmarna och hugga i, råder denna nånannanism, söt när det handlar om femåringen som ska plocka upp Legobiten, tragisk när det är människoliv det handlar om.

Nu ska denna svaga, demobiliserade, UPA-stat ordna ett massivt vaccinationsprogram. Det går nog bra, sa Bill. Säkert går det busbra, sa Bull. Det enda vi vet är att om något går lika fel som nästan allt gått under denna pandemi, så är det någon annans fel.