USA:s skuldberg bara växer – vad händer om Guds tålamod tar slut?

För snart ett år sedan frågade jag mig om vi inte närmar oss en statsfinansiell händelsehorisont. Inte mycket har blivit bättre sen dess, utan snarare det omvända – åtminstone utifrån amerikanska budgetutfall och statsskuldsaldon. 

USA:s statsskuld närmar sig idag 35 biljoner dollar. Detta motsvarar 124% av landets BNP eller cirka 100 000 dollar per medborgare. Den amerikanska statsskulden ökar i dagsläget med cirkaa 1 biljon dollar varje kvartal. Översatt till svenska är bruttobeloppet vid skrivandets punkt 367 500 000 000 000 kronor (många nollor blir det). Detta är den federala statsskulden, vars summa reflekterar pengar som redan har spenderats av staten. 

Utöver den federala skulden finns väsentligt större åtaganden i form av:

1. Statliga sjukförsäkringsprogram (medicare och medicaid)
2. Socialförsäkringssystemet (stöd till pensionärer, personer med funktionsnedsättningar, med mera)
3. Det federala pensionssystemet
4. Stöd till veteraner

Dessa åtaganden uppgår idag till 215 biljoner dollar eller cirka 640 000 dollar per medborgare. Lägger vi ihop statsskulden med dessa åtaganden är varje amerikan redan skyldig cirka 740 000 dollar, ja, även varje nyfödd. Detta astronomiska belopp lämnar eventualförpliktelser därhän. 

Har lovat för mycket

Man måste nog dra slutsatsen att den amerikanska staten har lovat medborgarna mer än vad den kommer att kunna uppfylla – åtminstone utan någon form av deus ex machina. Förvisso kanske det är som Otto von Bismarck (påstås) ha sagt: “Gud har en särskild omsorg för dårar, fyllon och Amerikas förenta stater”.

Men tänk om Guds tålamod är på väg att ta slut? Då bör vi förr eller senare räkna med enorm svångremspolitik (till exempel att sätta det amerikanska köttberget på gatan), med kraftigt höjt skattetryck, eller med andra mer påhittiga sätt att komma ur rävsaxen förr eller senare. Sedan länge används exempelvis en kombination av regelverk och penningpolitik (så kallad finansiell repression) i flera länder med avsikt att ta för sig av medborgarnas sparande på ett ogenomskinligt sätt. En fortsättning i denna oetiska anda är det minsta man bör förvänta sig. 

En finansiell bumerang

Härvidlag kan noteras att den franske filosofen Michel Foucault menar att de tekniker och “politiska och juridiska vapen” som gamla kolonialmakter använt sig av i sina kolonier så småningom fördes tillbaka till länderna i en slags bumerangeffekt. Så småningom kom alltså dessa tekniker att praktiseras även inom landets gränser. “Imperiets bumerang” har åberopats för att förklara bland annat militariseringen av den amerikanska polisen. Här nedan tänkte jag åberopa bumerangen gällande det finansiella. 

Imperium eller ej så skapade USA tillsammans med G7 den mellanstatliga organisationen FATF (Financial Action Task Force) sommaren 1989. Målet var att bekämpa organiserad brottslighet och narkotikasmuggling, men snart efter 11:e september-attackerna ägnade sig organisationen istället enligt kritiker åt “extraterritoriell mobbning”. Kanske bröt den även mot internationell lag. Två decennier senare kunde man läsa rubriker som “Gunnar hade 2,6 miljoner i sovrummet – nu bränner staten allt“.

Oskuldspresumtionen är idag som bortblåst och Riksbanken eldar entuasiastiskt upp dödsbos pengar efter bästa förmåga delvis på grund av FATFs regelverk. Imperiets bumerang – finansiell mobbning av den globala södern – hade återvänt, inte bara till USA utan även till dess lilla allierade kungariket Sverige.

Från Venezuela till Kanada

USA och Storbritannien frös år 2020 inne delar av landet Venezuelas guldreserver och har sedan dess förhindrat landet från att sälja sitt guld. Ett par år senare fryste ett annat anglosaxiskt land, Kanada, bankkonton för människor som deltog i fredliga protester mot landets hårda pandemipolitik (“Frihetskonvojen”). Och detta gällde inte bara lastbilschaufförerna utan även dem med “en koppling” till protesterna.

Någon skälig misstanke behövdes inte. Tidigare i år konstaterade en federal domare att regeringen hade agerat olagligt. Ärendet kommer att överklagas till Kanadas högsta domstol. Imperiets bumerang – frysandet av Venezuelas guldreserv – hade hur som helst återvänt, inte till Amerikas förenta staterna, utan nu till det kanadensiska territoriet under den brittiska kronan. 

För lite mer än två år sedan frystes ryska tillgångar värda cirka 300 miljarder dollar av USA och dess allierade i ett skott som hördes jorden runt. Rysslands centralbank ser idag inga alternativ till att använda Kinas yuan i sin valutareserv. Zbigniew Brzezinski varning för en “antihegemonisk koalition”, där Kina, Ryssland och Iran enas i ett “farligt scenario” (för USA) har blivit ett faktum. 

Vad väntar efter Ryssland?

USA:s finansminister Janet Yellen förklarade tidigare i år att hon anser att “det är nödvändigt och brådskande (…) att hitta ett sätt att låsa upp värdet hos dessa [Rysslands] immobiliserade tillgångar” och att hon tror “att det finns en stark internationellt laglig, ekonomisk och moralisk grund för att gå vidare”. Så kanske det är, men man kan med fog hävda att det är olämpligt att sätta intentionen före lagen eftersom det åsidosätter rättsstatens fundament. Magna Cartas 39:e klausul stipulerar att “ingen fri man ska gripas eller fängslas, eller berövas sina rättigheter eller egendom (…) utom genom rättvis bedömning av hans jämlikar eller enligt lagens bestämmelser”. Innan någon anser att rättsstatens principer inte är tillämpliga under krigstid, är det värt att observera att USA inte är i krig med Ryssland. 

När USA:s finansminister verkar vilja åsidosätta rättstatens principer och konfiskera ryska tillgångar för att det är “nödvändigt och brådskande” är det säkerligen många som vill heja på. Men tänker man längre än vad näsan räcker inser man att om hon kan stjäla ryska tillgångar genom att säga att något är “nödvändigt och brådskande” går det att konfiskera vilka tillgångar som helst under liknande föresatser.

USA:s statsfinansiella situation ser som inledningen visade allt mer “brådskande” ut, och att något snart riskerar att bli “nödvändigt” går inte att utesluta. Om finansministern får sin vilja fram i fallet Ryssland är det nog bäst att kunna huka sig riktigt lågt när imperiets bumerang så småningom återvänder hem. En kurs i att dansa limbo kanske inte vore en dum idé? 

Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken. Driver nu podden Ekonomidags.