Trettio år av förlorade möjligheter

Är det värre nu? Det där är en fråga som blivit vanlig i de flesta västländer det senaste decenniet. Ofta handlar den om miljön, ibland handlar den om ojämlikhet, ibland om arbetslösheten. I Sverige handlar den om brottsligheten. Är den värre nuförtiden? Självklart, hävdar många. Hur ofta läste vi om sprängningar och skjutningar för tjugo år sedan? Våldet håller på att riva sönder Sverige, säger Johan Forssell, som är rättspolitisk talesperson för Moderaterna.

Absolut inte, menar justitieminister Morgan Johansson, som på sitt Twitterkonto glatt delar statistik om hur villainbrott gått ner eller om hur antalet mord ligger hyfsat stilla.

Vad ska man tro? Är det värre nu?

För femton år sedan rasade en liknande debatt i USA. Den handlade om det nyss påbörjade Irakkriget, och mer specifikt om frågan: Höll Irakkriget på att bli ett nytt Vietnamkrig?

För de som hade varit med och hetsat fram kriget var svaret ett självklart nej. Titta bara på dödssiffrorna, sa de. Det här var år 2004 och ungefär 1 000 amerikaner hade dött i Irak. Jämfört med Vietnam var det ju ingenting, där strök över 16 000 soldater med under det värsta året.

Man kan inte räkna så, svarade motståndarna. Man måste jämföra med de första åren av kriget. Och framför allt måste man räkna in de medicinska förbättringarna. En skottskadad människa i dag har mycket större chans att överleva.

Så där höll de på. Och visst låter det bekant? Då var det – något förenklat – den politiska högern i USA som ville tona ner våldet, medan vänstern ville belysa det.

Femton år senare, i Sverige, är det tvärtom. Vänstern snackar ner våldet – högern snackar upp det.

Resten av politiken håller nästan på att bli ett proxykrig om denna avgörande fråga. Är Brottsförebyggande rådet en politiskt styrd propagandamaskin eller en oförvitlig, upplyst skara vetenskapsmän? Varför blir ett mord på en bensinmack i Kungens kurva bara en notis på sidan sjutton i Dagens Nyheter? Vad försöker de dölja?

Och man förstår ju varför: vår bild av verkligheten gör att vi tyr oss till de partier som anses mest trovärdiga i en viss fråga. Vår röst i nästa riksdagsval kommer bero på om det är ryssen, ekonomin, klimatet eller kriminella gäng vi oroar oss för.

Men när vi gör frågan om brottslighet så binär förlorar vi andra sätt att tänka. Vi kanske inte ska se utvecklingen som antingen en katastrof eller en succé. Vi kanske ska se den som ett antal förlorade möjligheter.

För om nu sjukvården blivit så skicklig på att rädda skottskadade, varför har polisen blivit så dålig på att hitta de som skjuter? Hur kan det komma sig att tjugo år av teknisk utveckling inte syns mer i deras siffror, när den syns hos företag och hos flera andra myndigheter? Varför gör polisen först nu en stor upphandling av drönare när medelålders män har lekt med dem i tio år? Varför lyckas små livsmedelsbutiker automatisera delar av sina verksamheter när polisen verkar ha förtvivlat svårt att göra det?

Det finns gott om exempel på hur justitiedepartementet – både under borgerliga och socialdemokratiska regeringar – sölat med förändringar. Det tog nästan ett decennium att skriva en lag som gjorde det möjligt att beslagta bilar som ägs av bilmålvakter.

Intresset för den typen av små förändringar har varit ganska litet även från oss journalister. Att göra det lite svårare för kriminella att äga bilar kan väl på sin höjd förbättra situationen med några promille?

Grejen är att det är så utveckling sker överallt. Ett företag hittar en ny förpackning som kostar några öre mindre, köper en ny maskin som är lite mer effektiv, och efter tio år har förbättringarna ackumulerats. Stora förändringar sker stegvis, i det tysta.

Även om vi journalister försöker hitta stora saker och geniförklarar vd:ar, så är förbättringar oftast en tråkig, evolutionär process. Apple skulle ju dö sotdöden utan Steve Jobs, men sedan grundaren dog och ersattes av den färglöse teknokraten Tim Cook har företaget mer än sexdubblat sitt värde.

Om man ska fortsätta med företagsliknelserna är det Finland som är motsvarigheten till Apple. Där har mängden dödligt våld per capita gått ner med två tredjedelar på 20 år. I USA har morden och dråpen halverats på trettio år.

I det perspektivet påminner Sverige om företag som Telia, SSAB eller Stora Enso – företag som inte på något sätt är på konkursens brant, utan som stått och stampat på samma ställe i decennier. De har låtit möjligheterna passera.

Så varför halkar Sverige efter? Den som vill förklara bort misslyckandet kan hävda att Sverige började på en bättre nivå. Men år 1990 hade Norge och Sverige samma andel dödligt våld; i dag ligger Norge betydligt bättre till.

Så vi kanske ska sluta med att försöka jämföra brottsligheten i Sverige i dag med brottsligheten för trettio år sedan. Vi kanske i stället ska fråga oss varför situationen inte förbättras när allting annat gör det? Misslyckandet framstår som ännu värre när alla opinionsmätningar tyder på att en låg brottslighet är något som medborgarna efterfrågar.

Det är kanske inte värre nu. Men vi skulle inte nöja oss med en trettio år gammal bil, och vi skulle inte nöja oss med en trettio år gammal dator. Så varför ska vi nöja oss med att brottsligheten är på samma nivå som för trettio år sedan?