Tre nya idiotiska bokstavssoppor från EU

Först två rader om GDPR som sägs handla om konsumenters ”dataskydd” mot företag. Över 2000 miljarder kronor har slösats bort på jurister och IT-konsulter med effekten att större företag kör på som tidigare medan småbolag har fått det mycket svårare.

Det är ju kontraproduktivt”, säger Pricerunners vd Nicklas Storåkers till Dagens industri.

Lagen infördes för att komma åt de stora plattformsbolagen, inte den lokala pizzerian.

På köpet har EU sannolikt dödat möjligheten för Europa att nå framgång inom framtidssektorer som AI och Big Data. Kina och USA gnuggar händerna.

En annan nymodighet från EU är kravet att alla värdepapper ska ha ett eget så kallat PRIIP-faktablad.

Exemplet nedan är från Avanza men det är i princip exakt likadant hos andra banker eftersom innehållet är dikterat av EU:s detaljerade regler snarare än vad banker anser eller inte anser vara vettigt. I PRIIP-faktabladet finns en rubrik som heter ”Resultatscenarier” och en tabell över förväntad avkastning. Det är goda men tyvärr falska nyheter för aktieinvesterare.

Den genomsnittliga avkastningen vi enligt EU-reglerna ska räkna med är +14,0 procent per år i ett neutralt scenario om placeringshorisonten är 10 år. I ett negativt scenario blir avkastningen ”bara” +7,2 procent per år medan det tydligen är troligt att få +21,2 procent per år i ett positivt scenario.

Det här är galenskap. Om inte Stefan Ingves lyckas få svensk inflation att matcha Venezuelas så ska man vara väldigt glad om börsen når EU:s ”negativa scenario” med 7 procents avkastning. EU:s neutrala scenario om 14 procent är helt vrickat att tänka sig över 10 år. (Tro mig, även om utrymmet inte medger någon längre motivering.) Observera att detta är vad EU-reglerna föreskriver som ett genomsnitt för en väldiversifierad aktieportfölj. ”Vid innehav av en mindre diversifierad portfölj kan både förlust och avkastning vara större.”

Slutligen MIFID2. Med sina 1,4 miljoner (!) paragrafer/stycken med regler är det ännu en jackpot för jurister och IT-konsulter. Det påstådda syftet är transparens. Två kända effekter så här långt:

• Sämre möjligheter för privata aktieägare att ta del av meningsfulla analytikerprognoser via exempelvis SME.
• Prisinformationen om illikvida tillgångar har ofta dött helt. Ett exempel i mängden är svenska företagsobligationer.

På Nasdaq Stockholm har hundratals bolag noterat företagsobligationer. Det är en växande och intressant marknad med successivt bättre genomlysning och transparens, även för privatinvesterare.

Fram till MIFID2. Affärsvärlden har jämfört den till Nasdaq inrapporterade handeln i samtliga företagsobligationer perioden januari-april. Nedgången i synlig likviditet är 99,8 procent jämfört med samma period 2017. Tack vare MIFID2 kan banker och mäklarfirmor nämligen välja att rapportera sina obligationsaffärer till en så kallad APA. Inte ett däggdjur utan en ”Approved Publication Arrangement”. Dussintals aktörer har skaffat sin egen APA och en svensk obligationshandlare kan välja att rapportera en affär till en spansk APA, för att ta ett exempel. Väl där landar informationen huller om buller utan sökbarhet. Effekten är att pristransparensen för privatinvesterare är 99,8 procent sämre än med tidigare rapporteringsregler. Relativa vinnare är de stora aktörerna. Precis som med GDPR och hundratals andra EU-regler utformade i ohelig allians mellan storbolagslobbyister och verklighetsfrånvända byråkrater. Franz Kafka, den mästerliga skildraren av bisarr byråkrati, är besegrad. EU har gjort en hel kontinent mer Kafka än Kafka någonsin kunde (mar-) drömma om.