Tre elefanter i COP26-rummet

Vi har alltså tre elefanter.

1. Asien styr världens framtid. Vad EU eller västerländska ESG-experter åstadkommer på hemmaplan kan aldrig räcka för att minska CO2-utsläppen.
2. Befolkningsfrågan. Att bromsa befolkningsökningen i Afrika och Mellanöstern skulle hjälpa exakt de länder där det är extra viktigt att komma till rätta med klimatkris och andra problem.
3. Skadereduktion. Alla seriösa bedömare verkar se det som troligt att vi spränger Parisavtalets tak om 1,5 graders uppvärmning. Ändå handlar nästan alla klimatinsatser om prevention. Varför görs inga storsatsningar på att hantera de skador som vi redan vet att vi kommer få leva med?

1. ASIEN STYR VÄRLDENS FRAMTID

Först har vi en enorm asiatisk elefant i rummet. Indien släppte 2020 ut 2,44 miljarder ton CO2. I år lär Indien passera hela EU som 2020 släppte ut 2,6 miljarder ton. (Sverige släpper ut 0,04 miljarder ton CO2.) Det här har folk svårt att ta in av flera skäl. Dels tror man att fattigdom hänger ihop med lågt klimatavtryck och vice versa. Det stämmer bara delvis.

Och det kompenseras av antal människor. Indien har 1,4 miljarder invånare och de blir varje år både fler och får större klimatavtryck per capita i takt med att de (lyckligtvis) blir rikare. I Europa är det tvärtom. Befolkningen växer inte och utsläppen per capita minskar på grund av effektiviseringar och en BNP-mix där andelen tjänster ökar och tung produktion minskar.

Det är med andra ord en vrångbild att klimatkrisen handlar om att den “industrialiserade” västvärlden måste minska sina utsläpp. Det kanske den måste men det räcker bara en liten bit på vägen. Idag står Asien för 58% av alla CO2-utsläpp. Det kan jämföras med USA som står för 14% av alla utsläpp och EU som står för 7%. I USA och EU minskar också utsläppen sedan länge medan de ökar snabbt i Asien.

Västvärldens många flagellanter gillar att påpeka att klimatkrisen beror på historiska försyndelser. Ja visst, men historien har hunnit ikapp. Ackumulerar man alla utsläpp från 1750-2020 så har Asien nu släppt ut mer CO2 än både Europa och Nordamerika. Så det historiska skuldbeläggandet håller inte längre.

Det finns rättviseskäl till att fattiga länder inte kan stå för hela kostnaden av att reducera sina utsläpp. Men det är orimligt att ge Kina, Indien och andra frikort och tillåta att de största utsläpparna fortsätter öka sina utsläpp.

2. BEFOLKNINGSFRÅGAN

Det står också en afrikansk elefant i COP26-rummet. Det handlar om den snabba befolkningsökningen i främst Afrika, den enda världsdelen med fortsatt väldigt höga födelsetal. Den japanska professorn Yoichi Kaya är ett tungt namn inom miljöekonomi ändå sedan Romklubben på 1970-talet. Professor Kaya lyfter fram en ekvation som är lika elementär som talande. Ekvationen beskriver CO2-utsläpp som produkten av fyra faktorer, varken mer eller mindre.

Befolkning x BNP/Capita x Energi/BNP x CO2/Energi

Nedan går vi igenom dessa fyra faktorer och där framkommer att översta punkten, befolkningsfrågan, är både central och nästan helt bortglömd i debatten.

a) BEFOLKNING

I dag lever 7,9 miljarder människor varav under 10% bor i EU och USA. Världens befolkning väntas öka med ytterligare 2 miljarder innan toppen nås runt mitten av seklet. Hela nettoökningen beräknas komma från Afrika, Indien och den islamska världen. Alltså precis de regioner där klimatkrisen väntas slå hårdast. Det finns också starka empiriska samband mellan familjeplanering och ökat välstånd. Att minska befolkningsökningen i dessa länder vore alltså win-win-win för regionen, omvärlden och klimatet. Det är väldigt konstigt att ingen lyfter denna aspekt av klimatarbetet. Och vi vet från Europa och Ostasien att lägre befolkningstillväxt kan uppnås utan repressiva åtgärder.

b) BNP/CAPITA

Hur mycket välstånd och välfärd kommer världens människor åtnjuta i framtiden? Det är otänkbart att på global nivå inte se ökat välstånd som både önskvärt och en realitet. Det är en manifest sanning att världen blir rikare för varje år. (Enda undantaget är länder som genomlider socialism eller inbördeskrig.)

c) ENERGI / BNP

Hur mycket energi krävs det för att skapa en enhet välstånd/välfärd? Ju mindre desto bättre så klart. Här har marknadskrafter plus ny teknik (som vanligt) visat sig helt suveräna. En förutsättning för detta är givetvis att politikerna sätter spelreglerna rätt och undviker att subventionera nedsmutsning. Men när incitamenten är någorlunda rätt så blir BNP-maskinen hela tiden mer effektiv. Här kan ännu mer göras men “grön omställning” är inget bortglömt område.

d) CO2 / ENERGI

Sista steget i ekvationen är att fundera på hur mycket CO2 som krävs för att producera den energi som driver ekonomin. Även detta är ett område som får enormt mycket fokus på COP26 och i alla ESG-sammanhang. I Sverige tillmäts nog denna faktor för mycket vikt. Sverige släpper ut 0,1 kg CO2 per USD i BNP enligt Världsbanken. Det är världsklass. Bättre än så är bara fyra afrikanska länder (bland annat Kongo och Tchad som kanske inte är kända för sina korrekta nationalräkenskaper.) och Schweiz.

Värst klimatavtryck bland lite större länder har Sydafrika, Iran och Kina med 0,5-0,6 kg CO2 per BNP-dollar. Indien ligger också högt på 0,3 kg CO per USD i BNP. Återigen talar allt för att de effektiva åtgärderna hittas i Asien och Afrika, inte i Sverige. Räknat per capita släpper Sverige bara ut dubbelt så mycket som Indien trots att vi är 27 gånger rikare. Om vi vill öka välståndet för de fattigaste (det vill vi) så är det superviktigt att just deras CO2-avtryck minskar.

3. SKADEREDUKTION

Den sista elefanten är farlig och borde vara inhägnad. Den symboliserar skadereduktion som komplement till prevention. Allt talar tyvärr för att klimatproblemen är här för att stanna. Det må låta dystert och defaitistiskt men det vore dumt att inte åtminstone planera för den saken. Det handlar om bevattning, översvämningsskydd och mycket annat som kan göra livet bättre i områden som lär drabbas av ändrat klimat i framtiden. Om detta är det knäpptyst från politiker och aktivister. I Sverige allokeras hundratals miljarder till prevention, alltså faktor c och d ovan. Men på skadereduktion lägger staten bara en (1!) miljard per år. Det är ett skämt.

Vill Sverige och EU vara duktigast i klimatklassen så borde vi skala ner de inhemska insatserna och istället slussa pengarna till mer effektiva åtgärder i Asien och Afrika.