Traditionell (S)egerbulle

Finns det fortfarande en strukturell vänstermajoritet i Sverige? En majoritet som anser att det är okej att betala mer i skatt, bara pengarna går till att alla ska ha det hyggligt.

Eller har urbanisering och en växande medelklass gjort att den gamla strukturen inte gäller längre?

Svaret avgör hur det går i nästa års ödesval.

När Socialdemokraterna har kongress i nästa vecka satsar de allt på att inget har hänt, att den gamla strukturen är intakt.

Partistyrelsens förslag till riktlinjer är visserligen ganska allmänt hållna. Men det råder inget tvivel om att oppositionen med Mona Sahlin i spetsen ska återta regeringsmakten med en renässans för det starka samhället och en dröm om jämlikhet. Arbetslinjen som förlorades 2006 ska återerövras även om partistyrelsen blir svaret skyldig när det gäller hur sysselsättningen ska öka.

Receptet är samma som tidigare. Arbetslösheten blir inte lägre för att a-kassan försämras, den ska bekämpas med aktiva åtgärder, utbildning och investeringar. Det behövs ingen piska, det är en myt att människor inte vill arbeta, skriver partistyrelsen och glömmer de skärpningar av reglerna som den förra S-regeringen gjorde.

Alliansens och Fredrik Reinfeldts tal om ansvarstagande ska bemötas med att S frammanar bilden av hur partiet än en gång får städa upp efter en borgerlighet som sänkt skatten och skapat stora underskott.

Objektivt sett borde det heller inte vara någon större match att fixa regeringsskiftet.

De borgerliga gick till val på att minska arbetslösheten. Regeringen kommer att sitta med en fördubbling i nästa valrörelse.

Alliansen skulle minska utanförskapet. Nu dignar kommunerna under bördan av de allt fler som söker försörjningsstöd (socialbidrag).

Det spelar ingen roll att en regering i ett litet land som Sverige har svårt att göra något åt en internationell kris. Strategin som skulle ge fler jobb har inte lyckats.

Den utvärdering av regeringen i nästa val som statsminister Fredrik Reinfeldt talade om i det förra borde slå tillbaka mot honom själv. Ändå verkar det långt ifrån säkert att det blir så. Trots krisen tycks borgerligheten ha en ganska god chans att vinna ödesvalet 2010. Med krisen blev regeringen paradoxalt nog populärare. Ansvarstagandet uppskattades i opinionsmätningarna.

De borgerliga partiledarna verkar också fulla av självsäkerhet och tillförsikt. “Nöjda”, som Mona Sahlin upprepade gång på gång i förra veckans partiledardebatt.

Jag vet att begreppet ödesval är en klyscha. Men den här gången är det verkligen relevant att tala om det. Lyckas de borgerliga sitta kvar är den socialdemokratiska hegemonin definitivt förbi i Sverige.

Moderatledningen skulle ta ett stort steg mot målet att ta över som statsbärande. För Socialdemokraterna är alltså den kommande kongressen särskilt viktig.

Men den som letar efter nytänkande i kongressmaterialet, som sammanlagt väger 7,7 kilo, blir besviken. Visst, i sina riktlinjer slår partistyrelsen an en mer företagarvänlig ton än tidigare. Och visst, en viss radikalitet kan spåras i förslag om att mer av föräldraförsäkringen ska öronmärkas för kvinnor och män. Och kvinnor ska kvoteras in i bolagsstyrelser.

Men på det hela taget är det en traditionell socialdemokrati som träder fram. Och hur skulle det kunna vara något annat?

En god välfärd för alla som betalas av höga skatter har ju varit partiets ledstjärna sedan det starka samhället började byggas efter andra världskriget.

Det ändrar inte en valförlust på. Det krävs åtminstone en till för en radikal förnyelse. Den här gången blir det ett verkligt ödesval.

nullnullnullnull