Tio tusen tyska husbilar

I våras fattade Skurups kommun ett litet, men ödesdigert, beslut. På badet i Mossbystrand, en vacker del av kusten mellan Ystad och Trelleborg, vigdes den västra delen av parkeringen till husbilar.

Katastrofen var ett faktum. De tyska turisterna, med sin osvikliga näsa för gratis uppställningsplatser, flockades. Septitankar tömdes i naturen.

“Knappt hade sommaren och turistsäsongen hunnit komma igång innan kommunen insåg sitt misstag”, skrev Ystads Allehanda.

Allt hade börjat med en motion från en lokal politiker. Och vi vet hur sådana tänker. Ord som besöksnäring och turismstrategier är kattmynta och det finns ingenting viktigare än att trycka upp små vikbara kartor till turister och att finansiera en lokal turistbyrå. På den som ligger inne i Skurup går det att köpa t-shirtar med kommunens inofficiella slogan When in Europe, don’t miss Skurup.

Ni hör ju. Det här är en innovativ kommun.

Men den här gången hade de gått för långt. Husbilsskylten ersattes med en ny skylt.

Camping verboten.

Viljan att gratismata utländska turister är till viss del en följd av en svensk idétradition. Den tar sig även uttryck i minerallagen – med fri prospektering och frikostigt utfärdade tillstånd för vilket utländskt gruvföretag som helst. Vi är så tacksamma för alla arbetstillfällen att vi i princip har en afrikansk näringslivsstrategi. Vår är bara lite mer generös: Ghana tar ut tio gånger mer än Sverige av brutna mineralers värde. Hur man hanterar tyska septitankar i Accra är dock oklart.

I Europa pågår nu en radikal omvärdering av de senaste årens turismvurm. I Venedig, Barcelona, Paris, Amsterdam och Dubrovnik försöker de styrande nu minska turist­massan – i stället för att öka den.

Alla som har haft oturen att besöka någon av de städerna vid fel tillfälle förstår varför. Det enda som kan vara värre än att besöka städerna under turistsäsongen måste vara att bo där.

Men är städerna ett område för medborgare eller en kuliss för turistnäringen?

Det var frågan bakom ett reportage i Jyllands-Posten i somras. Anledningen var den alltmer ohållbara situationen i Köpenhamn. Staden hade 10,7 miljoner gästnätter förra året, och trots att den danska huvudstaden börjat likna en dumpningsplats för kryssningsturister så vill organisationen Wonderful Copenhagen öka den siffran till 18,3 miljoner år 2030.

Är kostnaden – i form av buller, trafik och avfall – värt det? Allt fler tror inte det. Forskaren Anne-Mette Hjalager, professor på Centrum för turism, innovation och kultur på Syddansk universitet, har uppmanat Köpen­hamns ledning att vända utvecklingen. Stadens infrastruktur håller inte längre. Hon kallar det överturism.

Förutsägbart nog håller Köpenhamns politiker inte med. Köpenhamns kultur- och fritidsborgarråd Franciska Rosenkilde svarar med den tidstypiska klyschan om att hon är mot samhällen som låser om sig själva.

Men hur värdefulla är de möten som uppstår mellan turister och de boende? Hur många av oss som bor i Stockholm cyklar ner till Stadshuskajen och diskuterar situationen i Hongkong med någon av de hundratals kineser som bussas dit varje dag?

Ur ett ekonomiskt perspektiv är det också tveksamt hur bra det är för ett land att öka turismen. Ett varnande exempel är Berlin, som i takt med turismboomen har upplevt en artificiell prisökning på allt från bostäder till mat. Staden som en gång var ”fattig, men sexig” och lockade till sig entreprenörer och andra talanger, är nu en magnet för ryggsäcksförsedda selfiejagare i stället.

I flera europeiska städer bjuds lägenheter nu ut på Airbnb i stället för att säljas eller gå tillbaka till hyresköerna. Därmed minskar möjligheten för invånarna – de som får staden att fungera – att hitta bostäder. I stället fylls de av människor som stannar några dagar för att titta på en stad som blir allt mindre av en stad och allt mer av ett museum.

Återigen: Vilka är städerna och byarna till för?

I höst ska regeringen presentera en nationell strategi för besöksnäringen, som ska sträcka sig mellan åren 2020 och 2030. Förhoppningsvis har de dragit lärdomar från vad som sker på kontinenten. Det bästa vore om strategin bestod av två meningar: Sverige är till för oss som vill bo och leva här. De som vill titta på oss när vi gör det är välkomna att göra det.