Krönika AI
Thunholm: Vi behöver 100% arvsskatt nu när AI kommer förändra allt
Det enda vi kan veta med absolut säkerhet om AI, är att den aldrig kommer att vara så dålig som den är nu. Och den är inte så himla dålig nu. Faktum är att den varit skaplig ett tag redan.
För mycket länge sedan, närmare bestämt i oktober 1997, gjordes ett experiment, eller en liten tävling, om du vill, vid University of Oregon. Dr Steve Larson, lärare i musikteori, skrev ett stycke som skulle låta som Bach. Detta framfördes, på piano, tillsammans med ett obskyrt stycke av Bach och ett tredje stycke, skrivet av en AI som hette EMI – Experiences in Musical Intelligence. Publiken trodde att det stycket som EMI skrivit, var det faktiska Bachstycket.
Redan för 26 år sedan var alltså en AI bättre än Bach på att låta som Bach.
Har det hänt något sedan dess? Jovars. Du kanske känner till Mores Lag? Den säger, lite förenklat, att processorkraften dubbleras vartannat år. Vilket är imponerande. En ny dator har 32 gånger så snabba processorer som en tio år gammal. Hastigheten har dubblats fem gånger. Inte illa.
SEXTIONIO MILJARDER
Inom AI går utvecklingen betydligt fortare. Där fördubblas farten ungefär var 102 dag. Där processorkraften har dubblats fem gånger och blivit 32 gånger snabbare, har AI-kraften i stället dubblerats 36 gånger. Vilket innebär att den blivit ungefär sextionio miljarder gånger snabbare på samma tid. (Hjärnan kan inte förstå exponentiell tillväxt. Trist men begripligt. Det är samma sak som att ett papper skulle bli tjockt nog att nå upp till solen om det gick att vika det över sig självt – alltså dubblera mängden lager – femtio gånger.)
Okej, det var det om utvecklingen på tio år. Det är snart 26 år sedan EMI slog Bach i konsten att vara Bach.
Vad har då detta med arvsskatten att göra? Bra fråga och vi kommer till det. Men jag vill börja med en annan fråga: Var ser du dig själv om fem år? Och förlåt, men används den frågan i anställningsintervjuer? Alltså på riktigt? Det kan jag inte tro. Om någon hade ställt den frågan till mig hade jag lämnat rummet, långsamt, utan hastiga rörelser, eftersom jag hade tänkt att personen som intervjuade mig var galen och oberäknelig. Potentiellt våldsam. För vem tror att någon har en plan för en så oändligt lång tid? Det känns som ett nästan blasfemiskt perspektiv? Man kan lika gärna fråga var personen ser sig om trettio år?
Okej, jag kanske överdriver. Men jag vet knappt var jag ser mig själv om en vecka. Världen förändras nu och det har den alltid gjort, såklart, det är som det är. Det är bara omöjligt att helt greppa med vilken fart och därför vilken kraft som utvecklingen sker nu.
EN BÄTTRE VÄRLD FÖR ALLA KANSKE
Jag är obotlig framtidsoptimist. Det är min strategi. Jag tror att allt nytt som sker har potentialen att göra världen bättre för alla. Det där, som jag precis skrev, har tidigare haft något vagt över sig. Fina ord. Ett löfte som i vilket fall inte kan infrias, av praktiska skäl. Nu tror jag att vi är nära den punkt då vi kan göra det. Och då blir plötsligt ett löfte om en bättre värld för alla, något subversivt. I alla fall om man antyder att det skulle kunna ha en utjämnande effekt, alltså att de sämst lottade skulle kunna komma lite, lite närmre de bäst gynnade.
Lika lite som hjärnan kan greppa hur stort något blir som fördubblats massa gånger. Lika lite kan vi föreställa oss hur ett annat slags samhälle skulle kunna se ut.
Jag är verkligen ingen expert på vare sig AI eller framtiden (okej vad gäller framtiden är jag i alla fall minst lika bra som alla andra) men jag ser två scenarion framför mig. Det ena är en fortsättning på hur vi lever idag. Vi jobbar 40 timmar i veckan, även om automatiseringen kommer att göra gigantiska yrkesgrupper överflödiga. Och vinsterna kommer ackumuleras hos dem, som äger och kontrollerar den kapacitet som automatiseras. Men det lär ändå vara ett gäng som kämpar på som vanligt. Men med färre kollegor.
VAD HÄNDER NÄR HELA MEDELKLASSEN BLIR ARBETSLÖS?
Den inbyggda trögheten i systemet kommer göra att det tar lite längre tid än det egentligen skulle behöva göra. Men ganska snart misstänker jag, att den ganska stora gruppen människor som krasst sett blir överflödiga, skulle börja ha en del invändningar mot situationen. Och agera utifrån dessa.
Scenario två är hypotetiskt och innebär att vi aktivt stöper om samhället. Till vad? Hur? Jag vet inte. Var ser du dig själv om fem år? Jag tror dock att en rimlig utgångspunkt vore att införa 100% arvsskatt. Du kan ingenting ta med dig dit du går.
Automatiseringen innebär som sagt att kapital samlas hos dem som tjänar på effektivisering. Detta är inget nytt i sig. Men farten och storleken är ny. Hittills har vi kunnat hantera konsekvenserna av det. Eller, hanterat är fel ord, vi har uppmuntrat det och premierat det. Men vad händer när advokater, kommunikatörer, läkare, psykologer och andra akademiker plötsligt hamnar på fel sida. Om hela jäkla medelklassen blir arbetslös?
Jag tror att den klokaste enskilda åtgärden vore att förbjuda arv. Kapital och makt får bara ackumuleras i en generation. Sedan roffar staten åt sig alltsammans. I gengäld får alla medborgare en miljon kronor när de fyller arton att skapa sig ett eget liv med. Jag tror att detta är den liberala vägen in i framtiden. Den som ger individen makt och valfrihet, på riktigt.
Hör du ett knarrande ljud? Det är Friedrich von Hayek som roterar i sin grav. Eller kanske andra läsare av den här texten som gnisslar tänder.
Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor