Thunholm: Varför betyder Norge ingenting alls för norska miljardärer?

Alla vet att Norge är ett sämre land än Sverige. Detta är fakta och helt okontroversiellt. Om våra länder vore människor, låt säga två kusiner, hade de sett ut så här: Sverige, en intelligent och belevad person, bor i en storstad och får saker att hända. Snygg, bra käklinjer. Uppfinner grejer, skriver bra musik, startar framgångsrika företag. Norge, en raggig typ som bor i ett skjul, på en plats ingen passerar. Smal och klen men också med kulmage. Äter konstiga saker, typ brunost och får. Bär stickade plagg och samlar på slevar. Kan läsa hjälpligt men gör det helst inte.

Men för all del. Även om något är uppenbart, kan det vara värt att styrka med data. Vi börjar därför med 2024 Best Countries (WPP BAV i samarbete med US News och Wharton Business School). Sverige ligger på en fin sjätteplats och Norge på… scrollar… vänta lite… hm, elfte plats.

Men visst, Best Countries kan låta lite hårt. Den finns väl mjuka värden också? Vi tittar därför på World Happiness Report 2025 och deras lista över världens lyckligaste länder. Sverige är fyra och Norge på en sjunde plats.

STRÄCK PÅ ER, NORGE

Det tydligaste, och samtidigt mest anmärkningsvärda, beviset är dock hur lite Norge betyder för norrmännen själva. Visst, det är ett mediokert land de bor i. Men konstigt att det inte är värt någonting alls för dem. Jag drabbas av en plötslig vilja att peppa våra grannar. Hallå! Ni har faktiskt en del bra grejer. Ibsen är ju, hur man än vänder och vrider på det, i alla fall dubbelt så bra som Strindberg, när det gäller att skriva pjäser. Era fjordar är coola! Ni är bra på att fuska i backhoppning och ni… eh… det finns säkert mer. Det är jag nästan säker på. Sträck på er!

Men nej, Norge betyder inte ett skvatt för norrmännen, inte de rikaste norrmännen i alla fall. De är helt osentimentala. Kanske är detta ett provinsiellt drag. Sannolikt är det så.

Men det är antagligen också ett bra drag. I tider då chauvinistisk nationalism sliter sönder världen på olika håll, är det något uppfriskande i att inte ha någon emotionell koppling till fosterlandets jord. Om alla mäktiga män hade varit som norska miljardärer hade vi haft en mycket bättre värld.

Jag hade för övrigt trott att norrmännen är nationalistiska. Det myckna flaggviftandet på sjuttonde maj och sådana saker. Och historien! De har brutit en union för att bli fria. De har varit ockuperade av tyskarna. Och ändå betyder idén »Norge« inget. I alla fall inte för de norska miljardärerna, som i stället till flyttar till Schweiz.

ÄR INTE SÅ BRUTALT OSVENSK

Handlar det om att Norge har en, modest men ändå, förmögenhetsskatt? Det är en tes som brukar anföras när man lyfter fenomenet med norska flyktingar, som i karavaner styr sina Mercedes Geländerwagen genom Tyskland i riktning söderut. Jag tror inte det. Jag tror bara att Norge är så himla dåligt, i deras ögon. Så orimligt uselt att det inte ens går att andas norsk luft.

Min egen relation till Sverige är ganska neutral. Jag råkade födas här och det har varit en vinstlott, om man jämför med mycket fattiga stater, eller regioner där kriget är närvarande hela tiden. Eller Norge. Men jag är inte »stolt« över att vara svensk. Just för att det är ett lotteri.

Men kom igen, Sverige betyder ju något, till och med för mig.

Kanske bara för att det är det här som jag är van vid, eller att det är praktiskt att kunna prata språket flytande där jag bor. Men jag skulle ju inte flytta till Schweiz, eller Bulgarien, eller något annat land, om man till exempel sänkte brytpunkten för statlig inkomstskatt med hundratusen. Så brutalt osvensk är jag inte.

Tidigare i vår skrev Thomas Eriksson här, om fenomenet med opatriotiska norrmän. Han menade att det är skatten, snarare än landets uselhet, som är grunden. I krönikan med rubriken »Flyttvågen av rika norrmän är en lärdom för Sverige« varnas för att svenska miljardärer skulle ha lika lätt som norrmännen att svika fosterlandet. Jag, som svensk, tror att Thomas Eriksson har fel.

Det som sägs få ekonomiskt oberoende norrmän att fly i panik, är alltså en skatt på 1,1% på förmögenheter över tjugo miljoner norska kronor (ungefär 18 miljoner svenska kronor). Din tjugoförsta miljon kostar alltså elva tusen kronor om året.

EN RIMLIG SKATT

Jag har svårt att tänka mig en rimligare skatt, så länge man alls är bekväm med skatt som fenomen. Jämför den med vilken annan skatt som helst. Inkomstskatten borde vara platt och låg, absolut. Momsen borde vara lägre, visst. Men att någon sorglig figur i Sverige skulle fly landet, hals över huvud, för 1,1% skatt på tillgångar på över 18 miljoner kronor, det köper jag helt enkelt inte. Det är inte mitt Sverige.

I Norge pratas det om att införa en så kallad exit-skatt för norrmän som flyr till Schweiz men det tror jag är helt fel väg. Ni behöver inte deras pengar, Norge. Ni har sjuttontusen miljarder kronor i oljefonden. Släpp ekonomin. Vad ni i stället borde göra, är att dra in medborgarskapet för de här flyktingarna. Alltså: Flytta om du vill, men då säger du upp rätten att kalla dig norsk. Vi klipper passet. Kanske måste du även byta namn.

Dina förfäder sköt inte Karl den tolfte för att du ska sitta i Luzern och äta influgna ostron. Det var inte för att du ska sitta och prata knackig franska på en medlemsklubb, som hjältarna från Telemark sprängde nazisternas tungvattenanläggning i Rjukan.

Skäms på er, norska miljardärer.