Thunholm: När Northvolt lämnar Skellefteå vet jag hur det känns

Ordet utveckling har haft en bra PR-byrå. Det är ett ord man gillar; ett ord med fart och fläkt. Utveckling är något positivt. Vad är egentligen motsatsen, stagnation? Det är väl inte så kul. ”Vi leder utvecklingen” kan man läsa företag berätta om sig själva. Uppåt, framåt!

Eftersom jag har semester har jag tid att fundera på utvecklingen. Eller, mest på ordet utveckling. Det är något som inte stämmer här. Inte till hundra procent. Jag kollar med Svensk Ordbok (2021) och där definieras utveckling som ”process var­vid något förändras och ofta blir mer komplicerat eller värde­fullt eller dylikt”.

WE ALMOST LOST DETROIT

Jag brukar gilla den där lakoniska precisionen som ordböcker har. Men här är det inte så knivskarpt, precis. Tvärtom. ”…ofta blir mer komplicerat eller värdefullt eller dylikt”, vad tusan betyder det ens?

Jag vet att processer som gör saker mer komplicerade inte alltid är bra. 1966 drabbades till exempel ett mindre kärnkraftverk utanför Detroit av en härdsmälta. Anledningen? Att man hade gjort det mer komplext, i syfte att göra det säkrare. Det visade sig att kylsystemet i reaktorkärnan hade blockerats av ett objekt. Objektet var ett filter som hade installerats – av säkerhetsskäl – i sista stund, innan reaktorn togs i bruk. Detta på order av myndigheten som ansvarade för kärnkraftssäkerhet, Nuclear Regulatory Commission. Berättelsen beskrivs i boken We almost lost Detroit – en bok om utveckling.

Jag åker genom landet och igenom städer och samhällen som behandlats olika av utvecklingen. Åker genom drömmar och krascher.

Ibland säger någon saker i stil med ”utvecklingen går inte att stoppa” och det är dumt. Naturligtvis går den tvärtom ganska ofta att stoppa. Om vi vill. Utvecklingen är processen, den har ingen egen vilja. Den styrs. Och det är den som har något att tjäna på att utvecklingen beskrivs som en ostoppbar naturkraft, som ser till att beskriva den så.

EN RIMLIG UTVECKLING

Jag har semester och har åkt en sväng ner till släkten i och utanför Borås. Jag hänger hos mina föräldrar en kväll, någon av dem zappar runt bland kanalerna och det slumpar sig så att det på en av dem är en dokumentär om tekoindustrin i Borås. Vi fastnar framför den. Min farmor var sömmerska, på den tiden det tillverkades arbetskläder i Fristad. Nu sitter jag alltså, i Fristad, och tittar på en historia om en utveckling som inte gick att stoppa.

En mycket komprimerad version av historien är denna: Under första halvan av nittonhundratalet växte en textilindustri fram i Borås. Efter kriget exploderade den. Tiotusentals människor, de flesta kvinnor, arbetade på syfabrikerna och väverierna. Sedan flyttades produktionen till låglöneländer och någonstans runt 1965 var det kört.

En på många sätt rimlig och naturlig utveckling. Inte ostoppbar, såklart. Den kunde stoppats, till exempel genom högre tullar på importerade kläder. Men rimligt. Idag är vi där vi är, och plaggen sys i avlägsna delar av världen, där det för stunden är lägst löner. I dokumentären säger författaren Susanna Alakoski:

”Vad är textil? Jag tror inte att de flesta idag ens tänker på att kläderna blir sydda. Tidigare har det [att sy] varit ett jobb, nu är det något abstrakt, för att tillverkningen ligger så väldigt långt bort.”

TÄNK OM VI FORTSATT SY KLÄDER I BORÅS

Jag är ingen nostalgiker! Det är viktigt att vara tydlig med det. Eller, jag kanske är en nostalgiker på sommaren, när jag åker runt i landet. Då får det väl vara så. Jag är heller ingen idiot, det är bäst att vara tydlig även där. Jag fattar att Borås inte kunde konkurrera mot produktionen i Portugal, Finland, Baltikum, Kina eller Bangladesh.

Det som skaver i detta, är väl hur utvecklingen, denna process där saker förändras och ofta blir mer komplicerade eller värde­fulla eller dylikt, skapade ett monster. För varje faktisk utveckling finns ett oändligt antal kontrafaktiska som aldrig blev av. Tänk om vi fortsatt sy kläder i Borås? Om produktionen inte blivit, med Alakoskis ord, något abstrakt. Om vi hela tiden betalat rimliga priser för kläder och inte haft den extrema överproduktion vi har idag.

Okej, jag är tydligen en nostalgiker.

Borås kom tillbaka, när jag är här nu kan man se det i stadsrummet. Här är en stad som vill något och som kan saker. Jag tänker på städerna i Norrland, som Skellefteå med sin batterifabrik. Hur de nu har en positiv utveckling. Allt är möjligt! Som i Borås på femtiotalet! Man hinner inte bygga bostäder i den takt som behövs.

Så varför är jag inte mer entusiastisk?

Kanske är det utvecklingens fel. Det är inte så himla svårt att se hur Northvolt lägger ner i Skellefteå 2028 och flyttar produktionen till Kongo eller Ryssland, där arbetskraften är billigare och där kobolten som används finns. Billig energi kan man få från solceller i Kongo eller genom kärnkraft i Ryssland. Länder med svagare demokratisk tradition och lägre tillit till offentliga institutioner, möjliggör ju även andra fördelar. Det tenderar att bli mindre tjafs där.

ÅRET ÄR 2070 OCH SKELLEFTEÅ HAR REST SIG

Men Northvolt är ju ett svenskt företag? Ett norrländskt? Dess identitet är ju grön teknik? Ja, jo, absolut. På samma sätt som Eiser och Algots och de andra var svenska företag, eller företag från Borås. Made in Sweden! I en hantverks- och designtradition, med etablerade varumärken, med historier. Och man gjorde för tusan kläder, en produktkategori med högt engagemang hos köparna. Northvolt gör batterier. Och det är såklart toppen och kommer att behövas i långt större utsträckning. Men ändå – sorry – batterier. Vem bryr sig om varifrån de kommer? Varumärket? Vem bryr sig om någonting annat än pris och prestanda, när det gäller batterier?

Året är 2070 och Skellefteå har rest sig. Någon, som är hemma hos föräldrarna på semestern, sitter och tittar på en dokumentär på SVT om batteriepoken. Utvecklingen puttrar på. Saker blir mer komplicerade eller värde­fulla eller dylikt. ”Allt detta”, säger en reporter samtidigt som kameran panorerar över huskropparna i Bergsbyn, ”byggdes för batteriproduktionen.”