Thunholm: Klarar vår bortskämda medelklass av vad som kommer?

För många år sedan tog jag och en vän över hela ägandet av en liten reklambyrå som vi var medgrundare till. Övriga delägare hade ett annat bolag också, med kompletterande verksamhet, kan man säga. Varumärkesjobb och grejer. Nu tog vi över. Det låter nästan lite glassigt. Förr i tiden var ju reklam något som hade en viss status. Det låter konstigt idag, men så var det.

Tyvärr skedde detta vid finanskraschen 2008 och det var snarare som att vi fick verksamheten i knät, än tog över den. Det var det minst dåliga alternativet. De andra delägarna fokuserade nu i stället på sitt bolag, för att rädda det. Vi stod med vårt. Vi hade nästan inga pengar i kassan och en revers på tvåhundratusen. Reklammarknaden var i fritt fall och alla stoppade redan planerade projekt.

Men på något vis gick det. Med facit i hand var det kanske till och med bra. Eller?

Nej, nu romantiserar jag, som man tenderar att göra när så lång tid gått. Usch, det var förjävligt. Vi tog nästan inte ut någon lön och jobbade i princip hela tiden. Varje månadsskifte visste jag hur mycket pengar som behövde komma in och hur mycket som hade kommit in.

KROSSADE TOMATER OCH BÖNOR PÅ LIDL

Den grejen var helt okej dock. Att kämpa.

Jag upptäckte att jag är bra på det. Vi har ingen bra översättning av amerikanskans grit men det är väl vad det handlar om; att köra på. Det är okej att kämpa så länge man gör det. När kampen är fokus. Så länge man förmår att ha handen knuten, kan man stå på Lidl i Farsta och köpa krossade tomater och bönor. När man fantiserar om vilka godsaker man ska unna sig sedan.

Det gick bra, vi tog oss igenom det.

Men jag glömmer inte hur hemskt det var med den där känslan av osäkerhet. Att saker verkligen kunde gå åt helsike. Jag har inga rika föräldrar eller släktingar, inget hus att låna på, vi bodde i hyresrätt då. Två barn. Jag var med i a-kassan men det var det liksom.

Skälet till att jag kom att tänka på detta, är att varenda siffra jag ser just nu är en superdålig siffra. Och jag undrar hur vi kommer hantera detta. Alltså, jag fattar det inte. Vi kommer till det, men först då dåliga sifforna.

SUPERDÅLIGA SIFFROR

Arbetslösheten har ökat med 60% sedan hösten 2022. Då var 65 av tusen personer arbetslösa, idag är siffran 104 av tusen. Antal konkurser ifjol var 23% fler än året innan.

Om man kollar på bolag med en omsättning på över hundra miljoner kronor, var det 72% fler konkurser. Och den senaste siffran från konjunkturbarometern (januari 2025) säger att deras barometerindikator ligger på 97,7 på en skala där 100 är index och alltså ”normalnivå” (definierat som det historiska genomsnittet). Under 100 = lågkonjunktur.

Antalet medarbetare inom vård, skola och omsorg som blev uppsagda på grund av arbetsbrist ökade förra året med 157% jämfört med föregående år. Northvolt har sagt upp många redan men efter 25 miljarder i förlust, bara i december (!) för fabriken i Skellefteå och moderbolaget, lär fler få gå.

Men absolut, det här är inte första gången som tiderna är tuffa. Jag började den här texten med att skriva om kraschen 2008. Sedan dess har vi haft en eurokris och en pandemi också. Men vi kämpar på.

SAMBAND MELLAN TILLVÄXT OCH SYSSELSÄTTNING BORTA

Två saker är dock annorlunda den här gången.

Den ena är att vi (i den urbana medelklassen) nu är en samling bortskämda latmaskar, som känner att vi förtjänar ett liv som vi inte riktigt har täckning för. Jag saknade ett svenskt ord för grit tidigare i texten. Nu skulle jag behöva en översättning av entitlement.

Den andra är att sambandet mellan tillväxt av ekonomin och fler jobb inte finns längre. Det vill säga, när konjunkturen förbättras, kommer färre att gagnas av det. De jobb som försvinner på grund av AI eller andra typer av effektiviseringar, kommer inte att göra en magisk comeback.

Mellan 2000 och 2023 ökade villapriserna med 302%, att jämföra med Stockholmsbörsens index som ökade 139% under samma period.

Eftersom lån under ganska lång tid inte kostade något, hade stora grupper av människor det väldigt gott ställt. Och många hanterade detta genom att… leva som någon slags adel på sjuttonhundratalet? Alltså att låta andra göra allt jobb i vardagen, från städning, läxläsning med ungarna och matlagning, till att frakta bort skräp och måla en vägg. En lifestyle som jag tror det är svårt att vänja sig av med.

HÖGRE TILLVÄXT, FÄRRE JOBB

I en rapport som Google beställt, uppskattas att generativ AI, helt eller delvis, kan ersätta upp till trehundratusen jobb i Sverige, ungefär sex procent av alla jobb, till 2034. Samtidigt kommer tekniken bidra med nio procent stigning av BNP i samma period.

Som sagt, sambandet mellan tillväxt och jobb är inte linjärt längre. Förändringarna som sker nu är inte konjunkturella i traditionell mening, de är systemförändrande.

Medelklassen har det fortfarande bra. Det är inkomstförsäkringar här, och nio månaders lön efter uppsägning där. Men bostadspriserna rör sig inte uppåt, samtidigt som räntorna är ordentligt mycket högre än de var för några år sedan, då allt var så härligt. Och livlinor och flytvästar är inte permanenta.

Jag ska, som redan konstaterats, inte romantisera synen av mig själv på Lidl i Farsta, slokörad, vid en korg full av billiga konserver.

Men givet den långa tiden av strålande tider och evigt höjda bostadspriser, så är det ganska många, tror jag, som inte har varit där. Varken i överförd eller bokstavlig bemärkelse.

Jag tror att vi har riktigt jobbiga år framför oss. Och att det kanske blir lite, lite enklare av att också ha i alla fall något riktigt jobbigt år bakom sig.

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.