Thunholm: Inget jobbigt ett valår 

En bit in i andra akten av Hamlet går huvudpersonen runt med en bok i handen. Polonius frågar ”Vad läser ni, min prins?” varpå Hamlet svarar ”Ord, ord, ord.” Det är ett replikskifte i en längre, ganska rolig, dialog där Hamlet förolämpar Polonius på olika sätt, både innan och efter. Men det där replikskiftet bryts gärna ut, antagligen för att det är så perfekt som citat i sin lakoniska skärpa. Det kan då enkelt tolkas som att Shakespeare vill ha sagt att ord bara är just ord. Prat och snickesnack. Men det som räknas – är handling.  

Om den tolkningen stämmer, är det lätt att ge Shakespeare rätt. Vi begriper att den som svälter hellre vill ha mat (eller ännu hellre en ko och en åker att odla på) än en försäkran av dig och mig att ”vi verkligen berörs av de berättelser om hunger som vi tar del av från olika källor, så ska det inte vara, rimmar inte med våra värderingar”.  

VI ÄR KAVAT 

Häromveckan var skotillverkaren Kavat under luppen i Uppdrag Gransknings reportage. Man motbevisade effektivt tesen om att ”all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet” för detta var mer som… att se en tågolycka i slowmotion? Företagets VD, Magnus Ericson, säger på en direkt fråga att han inte kan leva på sin lön om en knapp miljon om året. Detta i något slags improviserad damage control, då medarbetarna vid Kavats fabrik i Bosnien inte heller kan leva på sina löner – vilka enligt programmet är sisådär trettio tusen kronor om året.  

Det är inte det enda konstiga han säger. Hans fabrikschef i Bosnien är heller inte medialt perfekt, om vi säger så. Nåväl, jag tänker inte återberätta allt som framkommer i reportaget här. Men en sak slår mig. Den otroliga skillnaden mellan uppfattningen av vad man är för ett företag och vad man faktiskt är för ett företag.  

 ”Vi är Kavat… vi är Kavat…” säger Ericson till intervjuaren (en till synes häpen Lena Sundström) i vad som låter som en besvärjelse. Som att orden ska ta bort det jobbiga i situationen. Ord, ord, ord.  

VI HAR JU SKICKAT VAPEN 

Leon Festingers teori om kognitiv dissonans kan beskrivas så här: Det handlar om det obehag som skapas när ens övertygelse och sättet man agerar på inte linjerar. Ericson vet att Kavat är ett gott företag med de rätta värderingarna och nu har en SVT-journalist berättat att sättet på vilket man driver sin bosniska verksamhet är motsatsen till detta. Ericsons självbild är den av den goda arbetsgivaren. När han konfronteras med informationen om motsatsen, vet han helt enkelt inte vad han ska göra eller säga eller ens vem han är.  

En annan sak som skedde häromveckan var att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj pratade, på länk, inför Sveriges riksdag. Politikerna lyssnade andäktigt, stämningen var allvarlig; högtidlig till och med. Zelenskyjs vädjan, liksom hans etik och hans karaktär, är så väsensskild från dem han talar inför att det var som att se en utomjording tala. Den som är under angrepp, som lever i krig, kan inte leva på ord. För oss andra går det hur bra som helst. Zelenskyj vet vid det här laget att omvärldens reaktioner stannar vid snack. Men kanske hoppas han på något annat, trots allt? 

Men vänta lite. Nog är det mer än snack? Vi har beslutat om ovanligt kraftfulla ekonomiska sanktioner mot Ryssland och personer i och runt det styrande skicket. Detta är väl inte snickesnack? Och många, däribland Sverige, har skickat vapen och annan utrustning till Ukraina. Detta är väl för tusan att bidra i handling? 

Absolut är det så. Men Sverige, EU, Nato och resten av världen gör inte vad Zelenskyj vill mest av allt. Vi skyddar inte det ukrainska luftrummet och vi slutar inte köpa gas och olja från Ryssland. Just bojkotten av rysk gas och olja, lyftes i talet inför den välfyllda riksdagskammaren. Efteråt fick Zelenskyj stående ovationer av samma ledamöter som strax innan talet hade röstat nej till att göra just det.  

Skoindustrin har förändrats, skriver Kavat på sin hemsida. Handels- och konsumtionsmönster har förändrats. Men Kavats löfte är detsamma som det var när man startade för 75 år sedan: Ingen jävla skit. (Eller som en bosnier skulle formulerat sig: Nema sranja.) 

SORRY, VI KOMMER INTE GÖRA NÅGOT 

Varje oljebolags hemsida beskriver i ord hur de i princip är gröna och klimatvänliga. Alla klädtillverkare pratar hållbarhet. Allting är bra, här finns inga problem.  

Alla de här orden, som skrivits av smarta personer, håller på att göra hela världen dummare. Vilket är dåligt. Men de gör också världen skönare. Det får man inte glömma. Särskilt inte ett valår! 

Det klart att vi skulle kunna sluta köpa rysk olja och naturgas imorgon. Men det skulle bli jättejobbigt. Eller, inte i Sverige kanske. Men i Europa. I Sverige skulle det bli… ganska jobbigt? Eller? Lite jobbigare än nu, i alla fall, helt klart. På marginalen. För vissa väljargrupper. 

På samma sätt ska vi absolut göra något åt klimatet, bara inte inget som förändrar hur vi lever nu. Vi har mycket nog att hantera. Inflationen stiger. Det är krig i Ukraina och det är verkligen jobbigt, alltså, att leva med ett krig så nära. Och en plastpåse kostar för tusan sju kronor nu! Det är inte klokt. Och vi har precis haft covid i två år. 

För att sammanfatta. Kära bosniska fabriksarbetare, president Zelenkskyj och planeten vi bor på: Vi kommer inte att göra något som påverkar saker på riktigt. Men det ska ni veta – vi kommer verkligen att bry oss jättemycket. Vi kommer att uppröras, vi kommer skriva texter som den här. Vi kommer att lägga till ukrainska flaggor på våra Facebookbilder och börja handla lite mer second hand.

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.