Thunholm: Fiaskot Skolplattformen är som en lätt odör i lokalerna

Den 26 april 2014 hände en ganska konstig sak utanför staden Almogorodo i New Mexico. En utgrävning gjordes på en avfallsdeponi. Där hade nämligen, enligt ryktena, någonting begravts drygt trettio år tidigare. Grävts ned i marken, körts över med en vält och täckts av ett lager cement. Något som var så fruktansvärt att det förtjänade den hanteringen. Och man hittade det. Det många trodde bara var en urban legend visade sig vara sant.

Det här är en text om fiaskon. Och ”fiasko” är ett obönhörligt ord. SAOL beskriver betydelsen av det som ”fullständigt misslyckande”. Det går inte att komparera fiasko. Det är absolut. Det är också ett ganska märkligt ord, eftersom ingen vet med säkerhet hur det uppkom.

Det kan härledas från italienskans fiasco, som är en sådan där knubbig flaska med bast runt, som chiantiviner kommer i ibland. Som det gjordes ljusstakar av i hippiekollektiv, när det fanns hippiekollektiv. Och det sägs att någon som en gång skulle blåsa en slank, elegant flaska misslyckades och bara fick till en liten fiasco-tjockis. Och att ordet därigenom kom att få sin överförda betydelse. Men det är bara en gissning.

Så illa att det är svårt att greppa

Jag pratar med en bekant om Skolplattformen. Stockholms stads egenhändigt utvecklade portal för kommunikation, administration och information för elever, vårdnadshavare, lärare och annan skolpersonal. Vi kan säga att personen i fråga inte är superimponerad.

Jag, som har lyxen att ha vuxna barn som passerat gymnasiet, börjar googla runt lite. Jag har läst rubriker om Skolplattformen och förstått att den kanske har brister. Men min första tanke är, att så himla dåligt kan det väl inte vara. Och det tar bara några minuter att inse att det inte är det. Det är mycket värre. Det är så illa att det nästan inte går att få grepp om. Som om en grå demon av betong har lyfts ur sovjetisk byråkrati, välsignats med en kyss av Kafka och sedan släppts ned i huvudena på inkompetenta beställare och lika inkompetenta konsulter.

Nästan allting verkar vara flytande. Saker som ansvar, IT-säkerhet och budget inte minst. Det är ett fiasko.

Ingen Jantelag på Atari

Den 27 juli 1982 svarar tjugofyraårige Howard Scott Warshaw när det ringer på hans telefon på kontoret. Det är ett kort samtal. Om du suttit med i rummet hade du hört ungefär: ”This is Howard speaking… well hello sir, ok… well yes… ah sure… no no, that’s totally feasible… thank you.”

Howard jobbar för tevespelstillverkaren Atari. Vid den här tiden det snabbast växande företaget i amerikansk historia. Han själv har gjort det banbrytande spelet Yar’s Revenge, som är det första spelet med en pausfunktion och som även använder grafik, färger och ljud på sätt som vidgar sinnena på amerikanska elvaåringar. Han har dessutom gjort Ataris spel baserat på filmen Jakten på den försvunna skatten, som är en stor succé.

Den som ringer Howard är Ataris VD, Ray Kassar. Han ringer om ett nytt spel som han vill att Howard ska göra.

Så, bara för att summera läget, där och då: En ung människa med häpnadsväckande framgångar i sitt yrke blir ombedd av sin högsta chef, på ett företag som är sin tids största succé, att göra en grej. Man kan tänka sig att stämningen på firman var ganska taggad. Inte så mycket Jantelagen som styrde där, va? Relativt hög tro på sin egen förmåga hos samtliga involverade. Ett skepp som inte påverkas ens av isberg.

En ekonomisk smäll

Det här är en text om två olika fiaskon, som har en del likheter, som att båda är teknikprojekt. Men framför allt är dessa fiaskon varandras motsatser. Skolplattformen har kostat över en miljard kronor och den har hållit på så länge, i åtta år, att den blivit en integrerad del av Stockholms stads utbildningsförvaltning. Den är som en blöt filt eller som en lätt odör i lokalerna. Något jobbigt som ändå har en självklar plats. Och ingen har mig veterligen förlorat jobbet på grund av den. Ett gigantiskt fiasko men utan egentliga konsekvenser. Jo, visst. Allvarliga säkerhetsbrister, en dålig produkt och ett slukhål i budgeten är illa. Men som sagt: Lifes goes on.

Spelet som Howard Scott Warshaw fått i uppdrag av Ray Kassar att utveckla, ska bygga på Steven Spielbergs nya film, supersuccén E.T. Vad som händer i det där telefonsamtalet jag delvis återgav, är att Howard får fem veckor på sig att ta fram spelet – och han lovar att fixa det. Han är trots allt 24 år och ett geni.

Skälet till stressen är att spelet måste ut till julhandeln. (Varför började man inte tidigare? Det tog en evighet att förhandla rättigheter med Spielberg.) Naturligtvis kan man inte ta fram ett spel på fem veckor. Om man tar fram ett spel idag, gissar jag att fem veckor är tiden det tar att enas om frågorna till formulären för olika fokusgrupper i projektet. Eller kanske tiden som krävs för att få svar från alla röstskådisar om vilka preferenser de har (allergier, religiöst, veganism,
matintolerans) så man kan fixa cateringluncher åt dem under resans gång.

Men Howard och hans team gör det. De tar fram spelet E.T. – the Extra Terrestrial på fem veckor. Så det finns på varuhus och i leksakshandeln när julhandeln startar. Och det säljs i massor. Men naturligtvis kan man inte ta fram ett spel på fem veckor, så det är ett fruktansvärt dåligt spel. Helt ologiskt, i princip ospelbart. Så försäljningen dör omedelbart.

Det går till och med rykten om att Atari körde ut hundratusentals osålda kassetter med spelet till en avfallsdeponi i New Mexico, där man helt enkelt gräver ner dem i öknen. Vilket man upptäckte, den där aprildagen 2014 – visade sig stämma. Konsekvenserna blev en ekonomisk smäll som Atari inte hämtade sig ifrån.

Ataris E.T. – the Extra Terrestrial är skolplattformens antites i fiaskohyllan. Där Skolplattformen är ett evigt pågående, lågintensivt fiasko, utan ansvarsutkrävande. Där är Howards spel ett fem veckor långt projekt med omöjliga premisser, som direkt leder till att väldigt många människor blir av med jobbet. Och som gav hemdatorerna alla förutsättningar för att ta över spelutvecklingen (och inkomsterna från den) på 80-talet. Det som begravdes i
öknen var inte bara spelkassetterna. Det var den amerikanska TV-spelsindustrin.

Mer självsanerande i näringslivet

Kan vi lära oss något av de här båda exemplen? Jag tror inte det. Bara att fiaskon kommer i olika smaker, storlekar och former. Både i tröga kommuner och i världens mest snabbväxande teknikbolag. Vilket kan vara lärdom nog.

Men för all del. Fiaskon tenderar att vara snabbare och därigenom mer självsanerande i näringslivet. Inte bara sitta som en skavande viktväst under den grå tjänstemannakostymen i år efter år efter år.