Thunholm: 200-miljonersfrågan är den mest intressanta i fallet Northvolt

Northvolt är den största företagskraschen sedan Kreugerkoncernen imploderade. Det är en orättvis jämförelse, eller snarare en dålig jämförelse. Den hade funkat om Svenska Tändsticks AB aldrig hade lyckats producerat en enda tändsticka. Men så var det ju inte.

Nej, om man utgår från kapitalförstörelsen i fallet Northvolt, så är det få personer, Ivar Kreuger inkluderad, som skulle kunna vara sämre än Peter Carlson på att bygga livskraftiga industriföretag.

Personer, säger jag, men inte heller kommuner, stiftelser, frikyrkor, arbetarägda kollektiv, teosofiska sällskap, Facebook-grupper eller en flock lunnefåglar på en klippa, skulle kunna vara sämre på att bygga ett företag som ska göra batterier.

Är Carlsson den sämsta entreprenör vi har haft i det här landet? Inte omöjligt.

Och ändå är detta, att försöka starta fabriker för batteriproduktion, inte det som Carlsson är sämst på.

Han är ännu sämre på att utvärdera relevansen i journalisters frågor. Därför säger han att frågan om hur det känns att ha gått tvåhundra miljoner plus på spektaklet är en ”otroligt dum fråga”. När det i själva verket är raka motsatsen till en dum fråga.

Det är den överlägset mest intressanta frågan som ställts i fallet Northvolt. Det är också, tyvärr, en fråga vi aldrig kommer att få ett svar på.

Carlssons 200 Mkr i vinst

Är det som skett olagligt? Sannolikt. Som Peter Benson skriver är lagen tydlig med att styrelser, utöver ägarna, även ska värna fordringsägarna. Om ett bolag på obestånd drivs vidare, som i fallet Northvolt, kan styrelsen bli personligt betalningsansvarig.

Benson skriver att han hoppas på rättvisa; ”att den oerhörda skada som Northvolt skapat för tusentals människor får följder för de skyldiga. Styrelsens dröjsmål att sätta Northvolt i konkurs borde göra dem personligt betalningsansvariga. Inte minst för det miljardbelopp som Northvolt har betalat till rådgivare i stället för till de seriösa småföretagare som Northvolt lurat med sina osanningar.”

Hallå, Peter Carlsson! Hur känns det att ha gått tvåhundra miljoner plus på detta? Eftersom inget svar lär komma, tänker jag spekulera.

Skuld eller skam?

Spontant tror jag att det känns bra för honom. Att han har en känsla av berättigande, även om den blandas med en ilska över att de som nu har rätt, faktiskt har rätt nu.

Pengarna är ur det perspektivet ett slags revansch och kanske kan de fylla en konstig psykologisk funktion som är ungefär ”om jag verkligen var en sopa, hade jag då kunnat casha in tvåhundra mill, va? VA??”. Alltså att pengarna blir beviset på att HAN handlat rätt, inte fel.

Det är i alla fall exakt de signalerna som han sänder ut.

Är Carlsson dum eller bedräglig? Det är omöjligt att veta. Och kanske inte ens så viktigt. På den här nivån, så att säga, är de två egenskaperna nästan samma sak. De hjälper oss inte ens att värdera det som skett moraliskt.

Den brittiske filosofen Bernhard Williams är intressant i sammanhanget. Williams menade att alla skäl för att handla på ett visst sätt är interna, alltså bara beroende på individens egna värderingar, förhoppningar och motiv. Och alltså inte alls beroende av externa skäl, du vet, det vi kallar ”samhälle” eller något slags allmän moraluppfattning. Han hävdade dessutom att skam är en mer grundläggande känsla för en persons moraluppfattning, än vad skuld är.

Carlsson framstår som ett mycket gott exempel på det förra.

Han verkar bara ha haft interna skäl till alla beslut som han var med att fatta om Northvolt. Och det är i grunden samma egenskap som, om han hade lyckats skapa ett företag som faktiskt hade kunnat göra batterier, hade gjort honom till en ”superentreprenör” i framtida historieskrivning.

Knappast botgöring – mer troligt domstol

Vad gäller det senare exemplet från Williams etik, verkar det som att Carlsson snarare har skuld än skam som grundläggande moralisk känsla. Skillnaden mellan dessa känslor är denna: Skam säger att Carlson är dålig. Skuld säger att Carlsson gjort en dålig grej. Den vanligaste uppfattningen är därför att skuld är lättare att hantera (och därför mer konstruktiv att känna) än skam.

Skuld kan hanteras genom att erkänna fel och söka förlåtelse.

Skammen är istället introspektiv. Detta brukar anses som destruktivt. Men om vi står fast vid att Carlssons beslut är internt grundade så finns det något konstruktivt i skammen här. Lite förenklat: Det är bara om Carlsson känner skam som han kan göra bot inför sig själv.

Vilket dock tyvärr inte bara är en filosofisk premiss här, men också ett synnerligen hypotetiskt resonemang. För om vi går tillbaka till den första reflektionen, den om att Carlsson känner sig berättigad och att alla andra är dumma. Då blir frågan i stället: Varför i hela friden skulle någon tro att Carlsson är intresserad av att göra bot inför sig själv, eller andra?

Därför hoppas jag Peter Benson får rätt i att det tas till domstol och leder till personligt betalningsansvar. I brist på rannsakan, brandskattning.

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.