Mal rättvisans kvarnar för långsamt för Klarna?

I början av året publicerade Sebastian Siemiatkowski, VD på Klarna, ett uppmärksammat inlägg på X om ”Historien bakom Klarnas bot om 500 Msek”.

Inlägget med kritik mot Finansinspektionen (FI) blev till braskande rubriker i media. Det följdes även av en del gillande kommentarer i sociala medier från personer som inte heller var imponerade av FI.

Tyvärr blev diskussionen ganska onyanserad. De som gillade inlägget verkade köpa hela den Kafka-liknande beskrivningen och de som inte gillade inlägget avfärdade allt. Ingen blev nog klokare av vare sig nyhetsartiklarna eller kommentarerna i sociala medier, men det är väl värt att titta närmare på vad Siemiatkowskis kritik gick ut på och ifall den har bäring.

Öppnar upp för intressekonflikter

Lite kortfattat handlade hans kritik om att Klarna haft en otydlig penningtvättsreglering att tolka, att FI inte har gett guidning om hur den ska tolkas och att FI sedan ger böter för ”fel” tolkning.

Han konstaterade även att en överklagan är meningslös, därför att den bara skulle pröva om FI följt lagen och inte om Klarnas tolkning är korrekt.

Det finns två principiella frågor i påståendena som jag tycker är viktigt att diskutera, därför att de gäller även för andra delar av FI:s verksamhet. Det ena frågan är om man kan förvänta sig att få guidning av FI för att göra rätt och det andra frågan är om det är värt att överklaga FI:s beslut.

I båda fallen är nog svaret tyvärr ofta nej, men frågorna pekar på relevanta problem som i stället får lösas på annat sätt.

Vi börjar med den första frågan om guidning. FI utövar tillsyn över finansmarknaderna med stöd av lagstiftning och föreskrifter. Mycket av lagstiftningen är snårig, dels för att det är komplexa ämnen, dels för att mycket är baserat på EU-regler som saknar de förarbeten som är till stor hjälp för att tolka lagstiftning som vi i Sverige själva tar fram.

Om FI skulle guida enskilda aktörer skulle de sedan övervaka sin egen guidning, vilket skulle öppna för intressekonflikter och en ojämlik behandling mellan aktörer som fått mer eller mindre guidning av FI. Det finns också andra goda argument varför en myndighet inte kan hjälpa till och guida enskilda aktörer att tolka snåriga regelverk.

Det är därmed inte sagt att Klarna kan tolka alla regler själva.

“Saknas i Siemiatkowskis resonemang”

Att myndigheter inte kan agera som privatrådgivare öppnar upp för privata aktörer att fylla den rollen i stället.

Det är inte något som är unikt för FI utan det gäller också andra myndigheter med komplexa regelverk och mycket som står på spel. Ibland kan advokater fylla den rollen, men ibland behövs det ännu mer nischade aktörer.

Ett exempel på det är i Sundsvall där privata aktörer som Kommissionären agerar som mellanhänder för att granska ärenden som ska registreras vid Bolagsverket. Visst, om myndigheten var mer serviceinriktad och kunde hjälpa till med råd, rätta fel och lösa problem åt enskilda så skulle sådana privata tjänster inte behövas, men det går inte för en myndighet att blanda konsulttjänster med myndighetsutövning.

Det som saknas i Siemiatkowskis resonemang är alltså de externa experterna. Var är de konsulter som är experter på penningtvätt som Klarna borde ha anlitat för att tolka och implementera regelverket på rätt sätt?

Den relevanta frågan är alltså inte om Klarna själv kunde tolka regelverket, utan om Klarna la tillräckligt med resurser på att anlita penningtvättsexperter?

Om Klarna gjorde det och ändå inte lyckades uppnå det som FI förväntade sig då kan man med fog konstatera att regelverket är för svårtolkat och att det verkar orimligt att åka på en halv miljard i ordningsbot. Om så inte är fallet är det snarare Klarnas eget fel att de inte lagt tillräckligt med resurser på regelefterlevnad.

Överklagande: Att skjuta sig själv i foten

Den andra frågan är om det är lönlöst att överklaga beslutet?

I Dagens Industri den 13 januari kommenterade Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt, att Klarnas VD är ”ute och cyklar – i nattmössa”.

Lundin konstaterade att en förvaltningsdomstol skulle kunna pröva ärendet i sak och att praxis kan utkristallisera reglerna framöver. Vidare konstaterade Lundin att det inte heller kostar något att överklaga ett beslut.

På frågan om vad det finns för skäl att inte överklaga svarade han: ”Den enda rationella anledningen till att inte överklaga är att man inte vill ha klarhet i de här frågorna, utan tycker att man gynnas av ett osäkert läge.”

Det är ett svar som visar att även Lundin är ute och cyklar. Jag hade en gång i tiden honom som lärare och han är en kompetent professor. Men i det här fallet skulle han ha funnit flera rationella anledningar till att inte överklaga om han bara hade tittat ut mot finansmarknaderna från sitt elfenbenstorn.

Jag jobbade själv på FI åren 2008–2009 under finanskrisens inte så glada dagar. På den tiden var jag på avdelningen för marknadstillsyn och godkände prospekt vid nyemissioner och börsnoteringar.

Ibland uppstod diskussioner om någon viss information var nödvändig för att få ett prospekt godkänt. Om FI inte kunde godkänna prospektet kunde ju alltid bolaget få ett avslag i stället och sedan överklaga för att se om en domstol gjorde en annan bedömning.

Så är det i teorin, men i praktiken skulle en emission gå i graven om prospektet först inte blir godkänt. Det skulle inte gå att genomföra en emission med ett prospekt som först prövas i domstol och sen blir godkänt, därför att det skulle ta för lång tid och det skulle skapa misstro som får investerarna att dra öronen åt sig.

Därför var FI alltid första och också sista instans. Bolagen var tvungna att göra som FI förväntade sig och någon praxis gick inte att få fram genom överklaganden, eftersom ett överklagande skulle vara att skjuta sig själv i foten.

Påverkar förtroendet på finansmarknaden

I fallet med Klarna gissar jag att det egentliga och rationella skälet till att Klarna inte överklagar har att göra med bolagets planerade börsnotering. Om Klarna skulle ha en pågående rättsprocess skulle det behöva förklaras för investerare i USA som inte vet någonting om svensk förvaltningsrätt.

De vet inte att det är gratis att överklaga ett myndighetsbeslut i Sverige och inte heller vad det kan få för konsekvenser att ha en rättsprocess med FI.

Lundin har rätt i att en förvaltningsprocess inte kostar något, varken i avgifter eller risk för att bära motpartens kostnader, men det kostar i form av tid, tar fokus från verksamheten och påverkar förtroendet på finansmarknaden. Så visst kostar det något.

Vad kan man då göra åt problemet att aktörer på finansmarknaden på goda grunder inte vill överklaga och ge sig in i en segdragen process i förvaltningsdomstol? Jag har inget färdigt svar på det, men det vi behöver är en saklig diskussion om hur man kan lösa problemet.

En möjlig lösning skulle kanske vara en bättre omprövning av besluten inom FI. Jag har ingen statistik på hur ofta FI själva ändrar sina egna beslut genom omprövning, men det ska inte alltid behöva gå till förvaltningsdomstol för att få ett beslut ändrat. För går ett ärende till domstol då mal rättvisans kvarnar ofta för långsamt för aktörerna på den snabbfotade finansmarknaden. Just på finansmarknadens område är tyvärr devisen ”sen rättvisa är ingen rättvisa” väldigt träffande.

Thomas Eriksson
Jurist och författare