Krönika Samhällsdebatt

The last hurrah

Efter 44 krönikor under snart 4 år är det dags att lägga hatten på hyllan, i alla fall för den här gången. I denna sista krönika tänkte jag ägna mig åt lite lazy writing och sammanfatta vad som tidigare förevarit, häng med!
29 januari
The last hurrah - salén

Krönikorna har tangerat ett antal olika ämnen som jag buntat ihop och sammanfattat nedan.

Kriser, frihet och marknadsekonomi

  • Pandemin bröt ut lagom till den första krönikan! Den linje som Anders Tegnell och S-regeringen i stort sett höll ut för (trots massiv kritik) med relativ öppenhet och social distansering visade sig vara ett klokt vägval med en rimlig balans mellan frihet och överdödlighet.
  • Det är värt att fundera på hur lättvindigt förment liberala stater, politiker och organisationer omfamnade repression och nedstängning under pandemin. Kina med hjälp av WHO satte tonen här och det är oroväckande hur länder utan demokratisk tradition påverkar överstatliga organisationer och därigenom världen i övrigt.
  • Att välja marknadsekonomi innebär att företagare kan tänkas bli rika. Vilket är bra! Företagares drivkraft skapar jobb, innovation och skatteintäkter. Den olikhet i förmögenhetsutfall som setts de senaste 10 åren dels berott på om man ägt eller hyrt sin bostad under perioden, dels att de omdömeslöst låga räntorna (nu ett minne blott) artificiellt pressat upp värdet på alla tillgångar. Ytterst är den intressanta frågan för ett land inte hur rika de rikaste är utan hur fattiga de fattigaste är. Och där ligger Sverige mycket bra till (trots vad Oxfam försöker få dig att tro).

Politiseringen av företagandet

  • Det har funnits en övertro bland politiker och myndigheter på att deras inblandning i näringslivet kommer att leda till något gott. Detta gäller både på statlig och överstatlig nivå. Inte minst EU har visat starka planekonomiska ansatser i den gröna omställningens namn till exempel genom regelverksmonstret taxonomin (något som hittills lett till oklar nytta och enorma kostnader för näringslivet) och EU:s gröna omställningsfond på 1000 miljarder kronor som ska skvättas ut över projekt som faller någon i smaken.
  • ESG, Stakeholderism och andra idéströmningar riskerar främst bli ett verktyg som gynnar olika särintressen: fondförvaltare som tjänar stora pengar på ESG-fonder, konsulter och revisorer som lever på en ökad regelbörda och politiker som tar sig frihet att intervenera i företagens verksamhet. Detta riskerar att leda till defokusering, lägre vinster, färre arbetstillfällen och lägre skatteintäkter.

Skatter, lån och kostnader

  • Så fort nya behov uppstår i statsbudgeten tycks dock den naturliga instinkten vara att antingen höja skatterna eller att, som diskuterats på sistone, slopa budgetreglerna så att vi kan låna pengar till statens utgifter och därmed skjuta över problem till kommande generationer. I stort sett aldrig talas det om hur man kan prioritera i statens kostnader. Man får lite Lyxfällan-vibbar helt enkelt. Minska statens omfång, sänk skatten på arbete, ta hand om de behövande och prioritera det som är viktigast, inte minst inre och yttre säkerhet (något som rimligen borde ingå i den skatt man redan betalar).
  • Centralbankernas eldande med minusräntor och penningpolitiska stimulanser i brinnande högkonjunktur har bidragit till en värderingsbubbla liksom till den höga inflation vi nu ser. Två lärdomar är att räntorna aldrig bör gå under två procent och att Riksbanken ska avhålla sig från att köpa företagsobligationer utan syfte i högkonjunktur (ett äventyr som hittills kostat cirka 80 miljarder kronor).
  • Avsaknaden av inflation under högkonjunkturen berodde i stor utsträckning på globaliseringens prispressande effekter (som ju varit bra för befolkningen/konsumenterna), inte på minskad efterfrågan. Att enbart titta på inflation vilket tydligt varit fallet de senaste 10 åren leder således tanken fel, något som Riksbanken numera själva understryker.

Skolan

  • Problemen i skolan är inte driftsformen, det vill säga friskolor eller inte. Trots detta har friskolornas belackare (och allmänna politiska opportunister) lyckats få debatten dithän vilket skymmer de verkliga utmaningarna. Här borde regeringen stå upp för en mer nyanserad debatt.
  • De verkliga problemen är bland annat ett amorft och subjektivt betygssystem, ett postmodernistiskt fjärmande från faktakunskaper, att man gjort praktiska ämnen teoretiska, en avsaknad av nationell likriktare och slutligen Skolverket som sådant som ju lagt grunden för nuvarande system. Därtill behöver läraryrkets status (och ersättning) höjas.
  • Den exotiska invandringspolitiken som Sverige ägnat sig åt de senaste 10 åren kombinerat med en misslyckad integrationspolitik har lett till att botten gott ur tunnan i skolresultaten. Tittar man på elever med minst en förälder född i Sverige presterar vi bland de bästa länderna i PISA-undersökningen. Nyckeln blir att hjälpa de svagaste eleverna utan hämma de som ligger långt fram.
  • Man ska också vara försiktig med att jämföra sig med andra länder vad gäller skolan. Exempelvis var Finland den stora förebilden för 10 år sedan och nu har de helt kraschat i PISA (Finland har för övrigt inga friskolor…).

Att ta ansvar

  • Det är bekymmersamt att Socialdemokraterna förnekar någon slags delaktighet i eller ansvar för de två största beslut som förde Sverige på fel väg under deras tid vid makten 2014-2022: Flyktingkrisen med den enorma invandring som blev följden och nedläggningen av kärnkraft. Ska man ingjuta förtroende hos väljarna måste man kunna erkänna när det blev fel, inte skylla på andra.
  • S kommer också att behöva transitera från att enbart kritisera regeringen till att faktiskt redovisa någon slags egen politik, en politik som blickar mot 2050 och inte 1970. Det skall bli intressant då man kan misstänka att denna politik i praktiken inte ligger allt för långt från regeringens.
  • S måste också förklara varför en röst på dem, till skillnad från tidigare, inte också är en röst på Miljöpartiets politik, vilken ligger långt ifrån den genomsnittliga S-väljarens (eller för all del nästan alla väljares) preferenser.

Miljö, energi och grön omställning

  • Efter en lång tid i bakvatten tycks det som om teknikoptimisterna börjar få ett visst övertag mot ekoprimitivisterna i miljödebatten även om stora medier som SVT och Dagens Nyheter fortfarande sjunger undergångens lov.
  • Nej till statliga subventioner, lån och garantier, även när det gäller projekt kring grön omställning. Staten ska sätta upp spelreglerna och sedan låta marknaden göra jobbet. Det finns inga datapunkter på att staten är en skicklig investerare och riskkapitalist. Istället för att investera 400 miljarder i LKAB:s prestigeprojekt Hybrit borde staten först sätta sig ner och fundera på hur ett så stort belopp bäst kommer till användning. Försvaret? Järnvägar? Kärnkraftverk? Någon sådan analys har inte gjorts och investeringsbeslutet har i princip fattats av LKAB:s ledning och styrelse, regeringen har informerats om det i efterhand.
  • Regeringen borde lätta upp strandskyddet (till exempel för ianspråktagen mark). Statens uppgift skal inte vara att göra livet svårt för invånarna.

Varför så dyster?

  • Jag är i grunden optimist. Jag tycker att mycket av det som görs i politiken just nu visar att man systematiskt försöker ta tag i de stora strukturella problem som finns. Jag hoppas på blocköverskridande lösningar för att skapa långsiktighet i de viktiga beslut som nu står för dörren.
  • Jag tror också på företag som en kraft för gott, något som är en förutsättning för vårt välstånd och skapar arbetstillfällen, innovation, skatteintäkter och mycket annat i ett samhälle. Och Sverige har fantastiska företag och fler kommer att komma om vi ger dem förutsättningarna.

Sen var det ett stort antal krönikor på temat investeringar och företagande, de kan du läsa här.

Det var väl ungefär det. Tack till er som läst krönikorna från tid till annan och dessutom hört av er med glada tillrop.

Samhällsdebatt Finland Socialdemokraterna Miljöpartiet ESG Friskolor Skolan Skatt EU
Dela:

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.

Grundreglerna är:

  • Håll dig till ämnet
  • Håll en respektfull god ton

Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.

Relaterade artiklar

Här hittar du alla krönikor

Annons från AMF
Annons från AMF