Teodorescu: Vi ska satsa på försvaret och säkerheten – låt oss studera platt skatt

Den som föraktfullt pekas ut som ”rik” eller ”överklass” i svensk debatt – trots att den bidrar mer till välfärden samtidigt som den inte sällan konsumerar mindre av den – är i andra länder snarare att betrakta som medelklass. Vem som kan definieras som rik eller fattig är med andra ord en fråga om vad man jämför med då fattigdom kan förstås utifrån såväl absoluta som relativa termer.

Tittar man på alla amerikanska delstater och ser till medelvärdet för inkomsterna bland de 5% rikaste landar man på årslöner kring fem miljoner (omräknat till) svenska kronor. Det innebär en månadslön på omkring 417 000 kronor. Topp 1% i Sverige har en månadslön på cirka 101 000 kronor eller däröver, vilket motsvarar omkring 1 215 000 kronor eller mer per år.

En budget för rika?

I samband med regeringens höstbudget som presenterades nyligen drog den sedvanliga debatten om skatterna igång. Det är på många vis en tacksam debatt som såväl vänstern som högern uppskattar eftersom den historiskt spelat stor roll för de politiska skiljelinjerna; säg mig hur du ser på skattetrycket så ska jag säga dig vad du röstar på. För i grunden handlar det inte enbart om kronor och ören utan lika mycket om hur de politiska alternativen definierar rättvisa.

Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson Mikael Damberg beskrev budgeten som ”sjukligt moderat” och ett ”hån”. Frågan är vad som är ”sjukligt”, eller för den delen hånfullt, med en skattepolitik som syftar till att öka incitamenten för människor att utbilda sig, arbeta mer, vara självförsörjande och därigenom öka sin egenmakt?

Det är främst den kommande sänkningen av marginalskatten som får vänstern att se rött. Den svenska kommunalskatten, kring 32%, vilar på principen att alla betalar samma andel av sin inkomst inom samma kommun. Det innebär visserligen samma procentsats men i praktiken blir utfallet att den som tjänar mer också kommer att betala mer än den som tjänar mindre. Därtill betalar den som tjänar över 51 000 kronor därutöver 20% i inkomstskatt. Den så kallade marginalskatten ligger på 55,6% vilket, trots att den sjunkit, är fortsatt högt ur ett internationellt perspektiv.

Skatter påverkar beteenden

Ju högre marginalskatten är desto mindre tjänar den som hade kunnat arbeta fler timmar, avancera i karriären eller utbilda sig för att kvalificera sig till en högre lön. I Sverige är inkomstskatten progressiv vilket som bekant innebär att marginalskatten gradvis ökar med inkomsten. Marginalskatten är med andra ord en skatt på löneökningar. Det är av denna anledning som det spelar roll på vilken sida av brytpunkten man befinner sig – oavsett om man är anställd, företagare eller pensionär.

Det innebär, paradoxalt nog kan tyckas, att höga marginalskatter inte bara kan fungera hämmande på individens incitament att anstränga sig, utan också bidra till att staten får in lägre skatteintäkter totalt. Skattesatserna påverkar därmed direkt människors beteende vilket i sin tur påverkar statens pengapåse som är beroende av att människor arbetar. Produktiviteten och tillväxten hänger på så vis samman.

Frågan om skatternas utformning handlar således dels om vilka signaler staten sänder till de som skapar resurserna – det vill säga företagen och de som arbetar – som sedan staten gör anspråk på att omfördela. Dels handlar det som tidigare nämnts om synen på rättvisa.

Den grundläggande frågan handlar nämligen om den som arbetat mer, tagit risker och gjort uppoffringar inte också ska ha rätt att behålla en större del av utfallet av dessa insatser? Ska samhället premiera individuellt ansvarstagande – vilket kommer att resultera i olika utfall – eller ska signalen vara att de individuella valen saknar betydelse för att på så vis skapa ett och samma resultat för alla?

I konkreta ordalag handlar det om att alla ska betala lika stor andel, vilket också innebär att den som tjänar mer betalar mer i skatt, eller om man anser att det är rimligt att den som tjänar mer ska betala en större andel vilket i praktiken innebär ett frånsett från principen om lika andel (som alltså gäller för kommunalskatten).

Platt skatt kan öka intäkterna

Det kanske mest rättvisa vore ett system med platt skatt. Det innebär något förenklat att alla inkomster, oavsett inkomstslag, beskattas med en och samma skattesats. Estland var först i Europa med att införa platt skatt för 30 år sedan, idag har fem EU-länder övergått till systemet.

I ett läge när behovet av tillväxtfrämjande åtgärder, inte minst för att öka den svenska och europeiska konkurrenskraften, är allt mer skriande vore det intressant att på djupet studera de tänkbara effekterna av ett sådant skattesystem.

Av en forskningsgenomgång som Timbro genomförde i fjol framgår att platta skatter på sikt kan vara billigare för staten och därtill kunna leda till ökade skatteintäkter om ”tiotals miljarder”. Om utgångspunkten är att dels skapa nya resurser (inte minst för att täcka behovet av satsningar på sådant som försvar, säkerhet och infrastruktur), dels öka rättvisan i skattesystemet av moraliska skäl, bör viljan att se över det skattesystem som inte genomgått någon större reform de senaste decennierna vara högintressant.

Ju färre beslut som enskilda arbetstagare eller företagare behöver fatta med utgångspunkt i skattesystemet, desto bättre. Det gäller för såväl de som skapar resurserna som för den stat som ska omfördela dem.

Alice Teodorescu Måwe, EU-parlamentariker för KD och opinionsbildare