Teodorescu: Om kriget kommer behövs mat på bordet

Sedan murens fall har västvärlden levt i en historisk parentes. Ett tillstånd av fred, frihandel och framstegsoptimism. Välståndet har ökat, fattigdomen minskat och den teknologiska utvecklingen gett oss sådant som vi tidigare bara kunde drömma om.

I den eviga fredens paradigm har sådant som matlager, skyddsrum, materiel men också rent militärt försvar kunnat avfärdas som onödigheter, ja rentav som ett särintresse som Fredrik Reinfeldt uttryckte det. Kriget i Ukraina, och dessförinnan pandemin, men också sabotaget mot Nord Stream, de återkommande ryska hybridattackerna, liksom den blockerade Suezkanalen för en tid sedan har inneburit ett bryskt – men nödvändigt – uppvaknande för såväl enskilda som politiker.

Finland vs Sverige

Skillnaderna mellan olika länder i Europa är stora. Länder med ett kollektivt minne av krig har en helt annan inställning till vad som krävs för fred, än länder som Sverige som undsluppit krigets vedermödor.

Ett konkret exempel som illustrerar detta förhållande: Finland är till 80% självförsörjande på baslivsmedel och har därtill stora matlager ämnade för krissituationer. Då produktionen är beroende av att hela värdekedjan fungerar för att säkerställa att produkterna slutligen når konsumenten har Finland också satsat mycket på att skapa förutsättningar för alla de aktörer som skulle påverkas i händelse av krig eller kris.

De finska beredskapslagrena ska bland annat innehålla brödsäd för sex månader. Oljeprodukter, bensin och diesel ska räcka för minst fem månaders normalförbrukning, viktiga mediciner lagras motsvarande behovet i tre till tio månader.

I en artikel i DN intervjuas Mats Nylund, ordförande för Finlands svenska lantbruksproducenters centralförbund, som konstaterar att man i Finland tänkt igenom hela processen för att säkerställa beredskapen. Jordbruken behöver hela tiden tänka på alltifrån utsäde till sådant som tillgången till reservdelar. Mjölkgårdarna och växthusen styrs av datorer vilket ställer krav på att datanäten behöver fungera. Därför har man en plan för hur värmen slås av och på i händelse av brist på el.

Sverige självförsörjande på morotskaka

I början av 1990-talet uppgick den svenska livsmedelsproduktionen till omkring 75% och befolkningen till cirka 8,5 miljoner invånare.

Idag importerar vi varannan tugga av allt vi äter, trots att befolkningen uppgår till 10,5 miljoner människor. Den inhemska produktionen av spannmål, sockerbetor, morötter och ägg ligger enligt bedömningarna på rimliga nivåer. Men om kriget skulle komma, och vi inte enbart ska överleva på morotskaka, behöver vi redan nu börja fundera på hur vi ska få tillgång till frukt, grönsaker, ost och kött.

Det behöver inte ens bli krig. Faktum är att om gränserna skulle stängas, oavsett anledning, och importen omöjliggöras så skulle storstädernas butikshyllor på bara några dagar börja gapa tomma. Därför är en stabil svensk livsmedelsproduktion, särskilt i fredstid, en investering i Sveriges självförsörjningsförmåga i händelse av krig och kris.

Men frågan är större än så och omfattar också annat än färdigproducerade livsmedel. Sverige är också nästan helt beroende av insatsvaror från utlandet. Det kan handla om alltifrån drivmedel till fröer och proteinfoder till djuren. Sammantaget gör beroendet av andra för vårt vardagliga leverne oss oerhört sårbara för geopolitiska skiftningar och oförutsedda kriser.

Stärka Nato genom att stärka oss själva

När man i Europa efter andra världskriget i allt högre grad utvecklade jordbruken mot allt färre, men större gårdar, valde man i Finland att göra tvärtom. Detta beslut har säkert också fått genomslag i synen på den finska självförsörjningen och krisberedskapen.

Ur ett svenskt perspektiv är det uppenbart att det måste bli lönsammare, och därmed mer attraktivt, att driva långsiktigt hållbara lantbruk. Samtliga aktörer i kedjan behöver stärka sin konkurrenskraft och samverkan för att, som i Finland, kunna agera samfällt i händelse av kris. Det handlar om hela kedjan, från såväl jordbruksföretagen till förädlingsföretagen och dagligvaruhandeln.

Att Sverige äntligen är med i Nato är bra för såväl Nato som Sverige. Idag råder stor enighet om att det europeiska benet i Nato behöver stärkas och att vi européer, oavsett vem som sitter som president i Vita huset, behöver ta ett större ansvar för våra nationella försvar.

För det fall att Ryssland planerar att pröva Nato-samarbetet genom att attackera ett europeiskt Nato-land inom bara några år – vilket en rad bedömare inte utesluter – behöver vi, förutom att exempelvis stärka våra lager av ammunition samtidigt som vi fortsatt bistår Ukraina utifrån landets efterfrågan, just säkerställa att vi har lager av det mest basala.

Utan mat på bordet kommer befolkningens uthållighet och statens robusthet snabbt att sjunka – särskilt i ett land som Sverige som saknar modern krigserfarenhet. Är det något Ukrainas modiga kamp mot den ryska aggressionen visat så är det just värdet av att bygga befolkningens resiliens från grunden.