Teodorescu: Ödesstund för Ukraina och Europa – ”Trumps uttalanden horribla”

President Donald Trumps uttalanden de senaste dygnen är horribla och ovärdiga vad som brukade vara den fria världens främsta representant.

Trump saboterar Ukrainas uthålliga kamp mot den ryska aggressorn, skadar förtroendet för Nato och relationen med Europa, samtidigt som han gör våld på historieskrivningen för att passa Putins lögnaktiga narrativ.

Därmed går han Putins, och alla andra diktatorers ärenden, genom att legitimera invasion som ett medel för imperialistiska länder som med våld anser sig ha rätt att bestämma över andra staters territorium och suveränitet.

Att detta skulle ske just såhär, just nu, var kanske inte helt väntat – även om Trump under lång tid hävdat att han kunde få slut på kriget på 24 timmar. Den större trenden, att USA gör andra analyser utifrån andra intressen, har däremot varit uppenbart under lång tid.

Chocken chockerande

”Om nuvarande trender i nedgången av europeisk försvarskapacitet inte stoppas och vänds, kanske framtida amerikanska politiska ledare – de för vilka det kalla kriget inte var den formativa erfarenheten som det var för mig – inte anser att avkastningen på USA:s investering i Nato är värd kostnaden.”

De profetiska orden är varken Donald Trumps eller Pete Hegseths, utan Obamas försvarsminister Robert Gates. De yttrades i Bryssel en försommardag för 14 år sedan.

I en artikel i The Guardian beskrivs hur åhörarna, bestående av europeiska tjänstemän, diplomater och andra dignitärer, chockades av budskapet. Den chocken blev dessvärre inte startskottet för en ny försvarspolitisk linje.

Ty efter konferensen i München i helgen blev många chockade på nytt. Och även om chocken delvis bytt karaktär, som en effekt av det fullskaliga kriget i Ukraina som nu går in på fjärde året, är det chockerande att någon alls kan bli chockad över Vita husets kursomläggning.

Stor europeisk enighet

Sedan jag kom till Bryssel i juli i fjol har jag deltagit vid otaliga möten, i olika konstellationer, där alla tycks överens om att Europa behöver ta ett större ansvar för sin säkerhet.

Ju närmre den ryska gränsen, desto större är insikten om det hot som Ryssland utgör mot enskilda stater och den regelbaserade världsordningen.

Majoriteten, med undantag för extremister på såväl den vänstra som högra flanken, förstår att Ukrainas öde är Europas öde. Att det inte räcker att endast undvika att Ukraina förlorar kriget – utan att vi tvärtom behöver säkerställa att landet vinner kriget och därmed den långsiktiga freden.

Denna enighet har varit en enorm styrka och det är viktigt att vi i denna ödesstund inte låter oss splittras av krafter som manar till ”fred” på Putins villkor.

Det innebär att vi behöver enas om att fortsätta bistå Ukraina med vapen och ammunition, samtidigt som vi bygger upp vår egen försvarsförmåga från historiskt låga nivåer.

De flesta inser också att inget land i längden kan kräva av sina medborgare och skattebetalare att bekosta andra, geografiskt avlägsna länders försvar – så att dessa länders medborgare och skattebetalare ska slippa ta sin del av ansvaret.

Dags att prioritera bort

Kring detta råder således bred konsensus. Men vad betyder dessa insikter i praktiken, vad kräver de av oss rent faktiskt?

Politik handlar om avvägningar och prioriteringar. Om att ställa ändamål, som var för sig är relevanta, mot varandra. Det handlar om att välja och välja bort.

Frågorna som inställer sig, när man går bortom flosklerna och de mest självklara insikterna, är följande: Vad ska staten prioritera bort för att öka anslagen till försvaret? Ska vi låna eller höja skatterna för att ha råd att komma upp i den andel av BNP som motsvarar hotets omfattning på kort och längre sikt? Hur skapar vi en miljö för innovation och utveckling som gynnar vårt försvar samtidigt som vi förbereder oss för en framtida krigsföring som inte påminner om gårdagens?

Vidare: Hur förhåller vi oss till att en stor andel av det som köps in för att rusta det europeiska försvaret kommer från andra delar av världen, och då inte minst den amerikanska försvarsindustrin? Hur stärker man det europeiska benet i Nato utan att konkurrera med Nato och kan man ens – utifrån de signaler som nu kommer från USA – ta för givet att den struktur som byggts upp inom Nato kvarstår i befintlig form?

En fundamental del av Natos avskräckande kapacitet återfinns i det amerikanska kärnvapenparaplyet – hur påverkas Europa av enbart Frankrike och Storbritannien har egna kärnvapen i händelse av en amerikansk tillbakagång och vad bör man dra för slutsatser av detta?

EU lagt framtiden på entreprenad

Frågorna är komplexa och målkonflikterna många. Men de behöver belysas och besvaras – helt oavsett vem som sitter i Vita huset för stunden.

För även om det är viktigt att kraftfullt markera mot Donald Trumps allt mer bisarra uttalanden – om att Ukraina haft tre år på sig att avsluta det krig som landet aldrig borde ha startat (!) och att president Zelensky skulle vägra att utlysa val på grund av lågt folkligt stöd – måste Europa klara av att göra flera saker samtidigt.

Å ena sidan ska vi med högburet huvud kraftfullt fördöma Trumps uttalanden, som skadat den transatlantiska relationen i allmänhet och Ukrainas framtid i synnerhet, och å andra sidan måste vårt fokus vara på att göra oss mindre beroende, och därmed sårbara av andra, för vårt försvar och för vår säkerhet. Men inte bara på dessa områden.

EU har under alltför lång tid lagt ut kontinentens framtid och välstånd på entreprenad inte minst till diktaturen Kina.

Vi har med andra ord ersatt ett beroende av en skurkstat till ett annat beroende av en annan skurkstat. Från beroendet av rysk gas, till beroendet av kinesiska sällsynta mineraler och andra insatsdelar som är viktiga för den gröna omställningen.

Vi rör oss därtill allt mer i en riktning där Europa kraftigt halkar efter, såväl USA som Kina, genom att vi ålägger vår egen industri en regelbörda som slår undan benen för vår egen produktion och därmed konkurrenskraft.

Ett formativt skede som vi har ansvar för

I sitt tal konstaterade Robert Gates uppgivet att han tidigare hade oroat sig för att Nato var på väg att ”förvandlas till en allians i två nivåer, bestående av medlemmar specialiserade på ”mjuka” humanitära, utvecklings- och fredsbevarande, och ”samtalsuppgifter”, och de som genomförde de ´hårda´ stridsuppdragen. /…/ Detta är inte längre ett hypotetiskt bekymmer. Vi är där idag. Och det är oacceptabelt”. Året var alltså 2011.

Lärdomen av det som nu sker, som legat i korten länge och som Gates förutspådde, är att vi måste ta vårt öde i egna händer, på område efter område.

Vi må känna oss svikna, lurade och illa behandlade av en allierad och vän. Det väcker obehag och ilska.

Men det som nu sker inträffar inte i ett vakuum utan är resultatet av att vi har levt på lånad tid i vad som i efterhand kommer att visa sig ha varit en historisk parentes.

Trump har i sin iver att göra USA ”great again”, inom loppet av några veckor, alienerat forna vänner, närmat sig en historisk fiende, och på ett oförlåtligt vis kränkt ett land och ett folk som i tre års tid utkämpat en heroisk kamp för sin rätt att välja sin framtid. Ukraina är ett föredöme, en inspiration och en påminnelse till alla oss andra.

Medan USA marginaliserar sig från världsscenen behöver vi européer en gång för alla axla ansvaret för vår säkerhet, fred och frihet. Det kan kännas stort och tungt, men det är helt nödvändigt.

Alice Teodorescu Måwe
EU-parlamentariker (KD) och opinionsbildare