Teodorescu: Miljonprogrammet är inte problemet – utan de boendes värderingar

De var omdiskuterade redan när de byggdes, de så kallade miljonprogramsområdena. Detta bostadspolitiska storprojekt som sjösattes av Socialdemokraterna under ett knappt decennium (1965-1974) i syfte att svara mot det stora behovet av bostäder för de alltfler som flyttade från landsbygden till storstäderna, liksom till de många arbetskraftsinvandrare som svensk industri skrek efter.

Tanken var att 100 000 nya lägenheter skulle byggas varje år under tioårsperioden, därav namnet ”miljonprogram”.

Intentionen – att stoppa bostadsbristen, avskaffa trångboddheten och höja bostadsstandarden för alla oavsett plånbok i efterkrigstidens industrialiseringsyra – var god. Som den så ofta är. Men utfallet blev katastrofalt – som det så ofta blir när man inte tänker efter före – och lade grunden för vad som i retrospektiv blev etableringen av en ny sorts slum.

Kritik från start

Ingen kan vara särskilt förvånad; faktum är att det redan år 1970 skrevs en mycket kritisk skildring av miljonprogrammet.

I ”Rapport Tensta” konstaterades att, inte minst Tensta, var ett område där svårligen någon frivilligt skulle vilja leva. Denna rapport följdes av flera som på ett nästintill profetiskt vis formulerade vad som komma skulle.

Men istället för att ta till sig av kritiken fortsatte bygget enligt plan. Och eftersom bostadsbristen var stor, och målet om en miljon bostäder skulle förverkligas snabbt, behövde flerbostadshusen byggas storskaligt och billig oexploaterad mark i storstädernas utkanter tas i anspråk.

Nya arbetssätt och nya byggmaterial hastades fram, byggandet rationaliserades och industrialiserades; ut med det vackra, detaljrika, långsiktigt hållbara och in med det fula, enkla, kortsiktigt funktionella – kvantitet före kvalitet helt enkelt. Föga förvånande kom redan efter några år larmen om läckage, trasiga avloppsrör och mögelskador. Den betong och plåt som hade använts visade sig vara känslig för smuts och slitage.

Mot slutet av 1970-talet kom lågkonjunkturen, inflationen och statsskulderna ökade. Arbetslösheten blev alltmer påtaglig, samtidigt som behovet av arbetskraftsinvandring mattades av, och med detta minskade efterfrågan på bostäder. Plötsligt stod många nybyggda lägenheter tomma och det stod klart att hus som inte kontinuerligt underhölls snabbt gav ett ruffigt och förfallet intryck.

Flykten från utanförskap

Människor, av alla etniciteter, som hade råd började flytta ifrån områdena, många inom den tilltänkta målgruppen flyttade aldrig ens dit. Kvar blev människor med svaga socioekonomiska förutsättningar, inte sällan bidragsberoende och sjuka.

Att Sverige i samma veva gick från att vara ett land med stort mottagande av eftertraktade arbetskraftsinvandrare som snabbt kom ut på arbetsmarknaden, till att framför allt ta emot svårintegrerade flykting- och anhöriginvandrare som lätt hamnade i ekonomiskt utanförskap och därför ofta placerades eller frivilligt valde att bosätta sig i just dessa områden, förstärkte den negativa bilden.

Resten är historia: under de efterföljande decennierna har miljonprogrammets bostadsområden blivit synonyma med det svenska integrationsmisslyckandet; parallella samhällsstrukturer, ekonomiskt och mentalt utanförskap, grov kriminalitet och bidragsberoende.

Ett slags ”anti-Sverige” har etablerats, det vill säga själva antitesen till det som för 60 år sedan beskrevs som modernt och framåtlutande.

Den negativa utvecklingen har numera gått så långt att till och med de svenska socialdemokraterna nu vaknat. I fjol presenterade en av Socialdemokraternas arbetsgrupper, med riksdagsledamoten Lawen Redar i spetsen, en rad förslag kring hur segregationen ska brytas. Bland förslagen fanns sådant som ”strategisk rivning” av bostäder i ”utsatta områden”, men också sänkta trösklar för inflyttning till hyresrätter utanför utsatta områden, samt fler billiga hyresrätter i bostadsområden utan socioekonomiska utmaningar.

Svensken som kuddflicka

I klartext betyder det att Socialdemokraterna både vill riva slitna hyresfastigheter i utsatta områden där många invandrade bor, men också erbjuda dessa personer lägenheter i nyare bestånd där majoritetsbefolkningen är svensk. Dessa åtgärder grundar sig precis, som miljonprogramsbyggandet, på goda intentioner.

Men också denna gång kommer konsekvenserna blir katastrofala. Dels är det moraliskt felaktigt att jämte social ingenjörskonst tvinga majoritetssamhället att iklä sig rollen som ”kuddflicka” och därigenom påtvingas ansvaret för politikens misslyckade migrations- och integrationspolitik – inte minst eftersom det i Sverige aldrig fanns en opinion för den generösa migrationspolitik som orsakade den stora segregationen.

Dels är det uppenbart att Socialdemokraterna fortfarande tror att segregation främst är en fråga om socioekonomi som kan åtgärdas om man bara flyttar människor, likt spelpjäser, från den ena halvan av spelplanen till den andra. Denna föreställning vittnar om att man fortfarande inte greppat det mest centrala; de svenska förorternas problem är inte främst en fråga om (bristande) resurser som försvinner bara människor flyttar från en stadsdel till en annan.

Kultur slår betong

Nej, problemen i förorterna handlar om värderingar och kultur, vilket torde vara överbevisat vid det här laget givet hur mycket resurser som löpande pumpats in utan framgång. Varken värderingarna, eller de beteenden som värderingarna manifesteras i, försvinner av sig själva om inte individuell vilja till anpassning finns. Det är pudelns kärna.

Resultatet av Socialdemokraternas förslag att riva hus och flytta människor kommer att leda till att de problem som definierar miljonprogrammen kommer att sprida sig till idag välfungerande områden varifrån människor som kan kommer att flytta. Att det förhåller sig på detta vis bekräftas av att samma tendens kunnat skönjas när dysfunktionella skolor stängts och elever flyttats till mindre segregerade skolor varpå ny segregation uppstått.

Lösningen på den svenska segregationen återfinns med andra ord inte i kosmetiska åtgärder som de skötsamma medborgarna därtill ska påtvingas mot sin vilja. Socialdemokraterna behöver inse att det som krävs är tydligare förväntningar på invandrade att anamma de svenska värderingarna – och tydligare konsekvenser för de som väljer att avstå.

Ansvaret för integrationen ligger således på den invandrade, inte på staten, civilsamhället eller politiken. Det är denna insikt, som strider mot den socialdemokratiska instinkten att se individen som en kugge i den statliga maskinen, som behöver nås för att vi som land ska kunna komma åt integrationsproblemet.

Alice Teodorescu Måwe
EU-parlamentariker (KD) och opinionsbildare