Teodorescu Måwe: S känns visionslöst bortom visionen om makten framför allt

”Man vänjer sig”, konstaterade SvD:s alltid lika läsvärde Torbjörn Nilsson apropå det faktum att Socialdemokraterna pratar om allt utom att nå väljarna som sviker (2/9). Partiet som på Tage Erlanders tid uppnådde ett snittresultat på 47% i sina val, vilket kan jämföras med nu avgående Stefan Löfvens ynka 29,6%, ligger såhär ett år före valet och skvalpar kring 24% i opinionen.

Är Socialdemokraterna nöjda med detta nya normala eller hur kan det komma sig att så lite av den politiska diskussionen handlar om innehållet i framtidens politik och så mycket om den tilltänkta partiledarens könskromosomer? Bedömer partiet att väljarna är ointresserade av sakfrågorna till förmån för paketering och identitet? Och hur kan det komma sig att frågan om hur de väljare som lämnat S för SD ska lockas tillbaka engagerar så få, i varje fall utåt?

Det sistnämnda är särskilt underligt givet de återkommande suckarna över den ”svåra parlamentariska situationen” som tvingat in partierna i konstellationer som urlakat den politiska handlingsfriheten. Men inte ens de matematiska realiteterna i kammaren är ristade i sten. Det borde ligga i varje partis DNA att sträva efter att maximera väljarbasen, men det är som om man har gett upp. Som om man förlikat sig med tanken på att de väljare som man förlorat till SD är förlorade – och förtappade – för gott.

SD fick monopol

Detta förhållande, liksom den initiala oviljan att försöka konkurrera i migrations- och integrationsfrågan, gör förloppet kring SD:s sensationella etablering i svensk politik närmast unik. Historiskt har det normala tvärtom varit att de etablerade partierna lägger extra mycket fokus på att adressera de frågor som det nya partiet bygger sin framgång på. Så var fallet ifråga om exempelvis Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ.

Men således inte i relation till SD. Det resulterade länge i att partiet fick monopol på en uppsättning frågeställningar som oroade många väljare och som dessutom kännetecknades av en stor diskrepans mellan etablissemang och opinion. Klart att SD växte och fortsatte att växa i det vakuum som därmed uppstod.

Men frågan om de förlorade väljarna är genuint intressant. Därför gjorde jag en hemmasnickrad undersökning i mina öppna sociala medier-kanaler inför riksdagsvalet 2018. Jag bad människor som tidigare röstat på M eller S, men som sedan övergivit till förmån för SD, att per mail berätta vad de ansåg skulle krävas för att de skulle återvända. Inom loppet av ett dygn hade jag fått över 2000 mail.

Äldre kände sig lurade

Efter genomläsning av dessa stod det klart att den stora majoriteten av de som lämnat sina respektive partier till förmån för SD inte gjort det av rasistiska skäl. Den misslyckade migrations- och integrationspolitiken var den vanligaste orsaken för samtliga väljare som svarade mig, men de vänsterinriktade personerna lyfte därutöver särskilt det urholkade välfärdskontraktet, oro för pensionerna liksom tillgången till vård och omsorg. Många av de äldre respondenterna redogjorde för känslan av att ha lurats och svikits av staten efter ett långt och tungt arbetsliv.

Det mest slående med svaren var den låga andel som kunde överväga att återgå till ursprungspartiet. Risken är att de senaste årens parlamentariska kohandel försvårat den förflyttningen än mer.

Kanske har S gett upp och förlikat sig med tanken på att vara ett parti för färre och andra typer av väljare än förr – för de välutbildade, urbana storstadsväljare, kvinnor, unga och invandrade. Kanske är det en korrekt analys givet utgångsläget. Men detta avtrubbade och lätt ambivalenta förhållningssättet till väljarna spär på känslan av att S är ett visionslöst parti bortom visionen om makten framför allt. I det ljuset kanske 25% av väljarstödet inte är så pjåkigt ändå.

Alice Teodorescu Måwe är fristående politisk kommentator. Tidigare bl.a. chef ledarredaktionen GP.