Teodorescu: Ett kvotflyktingsystem kan förhindra döden på Medelhavet

Efter tio års långa och intensiva förhandlingar röstades migrationspakten igenom av Europaparlamentet tidigare i vår. Pakten som beskrivits som en nystart för migrationspolitiken har som mål att ”skapa förtroende genom effektivare förfaranden och att hitta en bra balans mellan ansvar och solidaritet.”

Ansatsen är god, men otillräcklig givet det faktum att inget tyder på att migrationsströmmarna kommer att avta. Snarare tvärtom. Det som behövs, för att skapa en långsiktigt hållbar migrationspolitik, är en helt ny princip för hur asyl ska sökas och prövas.

Under åren 2015 och 2016, när migrationen var som högst, upptäcktes fler än 2,3 miljoner irreguljära korsningar i Europa. År 2021 uppgick det totala antalet illegala korsningar till Europa 330 000 stycken, vilket är den högsta nivån sedan år 2016.

Antalet upptäckta korsningar ökade på alla irreguljära migrationsvägar. Överfarten vid centrala Medelhavet är fortfarande den dödligaste av alla fyra migrationsvägar till Europa, med omkring 1 400 personer som rapporterats döda eller saknade under år 2022.

Exemplet Spanien/Marocko

I ett inslag i SVT skildras de åtgärder som exempelvis Spanien vidtagit i syfte att stoppa inflödet till Europa. I Ceuta, en spansk enklav i Nordafrika vid Gibraltar sund med landsgräns mot Marocko, har man rest en sex meter hög mur som sträcker sig över knappt en mil. Tidigare var detta en plats dit migranter sökte sig för att försöka ta sig över till EU. Bara under en enda dag kunde Marocko skicka över 15 000 människor till Ceuta.

Situationen blev snabbt ohållbar varför Spanien ingick ett informellt avtal med Marocko för att få stopp för inflödet. Dealen går ut på att Marocko ska stoppa alla migranter i Ceuta och Melilla mot att Spanien investerar i Marocko och dessutom avstår från att kritisera Marockos Västsaharapolitik. Resultatet av överenskommelsen är att flödet över Medelhavet till Spanien i princip upphört. Men strömmarna har inte försvunnit, nu tas istället andra vägar in i Europa som kan vara mycket farligare för migranterna.

Detta förhållande tar inte migrationspakten hänsyn till då den främst är en mekanism för omfördelning. Det som behövs är istället en helt ny huvudprincip för asylinvandring som ska vila på två premisser. För det första ska asyl riktas till de mest behövande, snarare än de med mest ekonomiska eller fysiska resurser. För det andra ska migrationsvolymen anpassas efter integrationskapaciteten. Det är en ordning som jag argumenterat för i snart tio års tid.

Politik som föder andra incitament

För att skapa en politik som inte resulterar i att människor offrar livet över Medelhavet eller leder till att segregationen i mottagarlandet ökar (vilket påverkar viljan att ta emot migranter negativt) behöver migrationen vara ordnad och stram. Asyl ska vidare i första hand sökas innan migranten kommer till EU vid särskilda asylcenter utanför EU:s gränser. På så vis kan mottagarländerna lägga grunderna för en långsiktigt hållbar och förutsebar politik. Möjligheten att söka asyl direkt vid exempelvis den svenska gränsen bör som en konsekvens av detta begränsas och reserveras för akuta situationer, som i samband med kriget i Ukraina.

Det innebär konkret att EU bör utveckla ett kvotflyktingsystem som kan inspireras av den kanadensiska modellen. Kvoterna i ett sådant system kan regleras upp eller ner beroende på förhållandena vid varje givet tillfälle. Utgångspunkten bör vara att varje EU-land, varje år, meddelar hur stor flyktingmigration man kan ta emot, givet landets integrationskapacitet. På så vis undviker man en situation där migrationen uppfattas som en ekonomisk eller social belastning.

Flyktingarna bör delas in i tre grupper utifrån olika kriterier: förväntad snabb integration, familjeåterförening, och särskild hänsyn till sociala förhållanden. Den som får sin ansökan godkänd ska därefter kunna matchas mot möjligheterna att hitta en plats på arbetsmarknaden, utbilda sig och lära sig språket.

Behov att tala klarspråk om våra värderingar

Genom denna ordning kan man skapa tydlighet i ansökningsprocessen avseende förväntningarna i det nya landet och vilka värderingar som man behöver omfatta för att kunna bli en aktiv del av det nya samhället också mentalt – till exempel i synen på jämställdhet, jämlikhet, respekt, demokrati och religionsfrihet.

Detta är vad som behöver göras om man på allvar vill få ett slut på lidandet i Medelhavet. Men från vänstern är intresset begränsat, trots att man återkommande vädrar sitt missnöje med nuvarande ordning. Men att fortsätta legitimera ett system som kräver att den som vill få sin sak prövad måste ta sig till Europa, samtidigt som det inte finns några legala vägar till Europa, innebär i praktiken att man sanktionerar den ordning vars konsekvenser man påstår sig ogilla.

Politiken behöver bli proaktiv

En del forskare menar också att det kommer att ta väldigt lång tid att få till stånd ett kvotflyktingsystem av det skissade slaget, inte minst givet att det tagit tio år av förhandlingar för att nå den nuvarande migrationspakten.

Men är det något som det senaste decenniet visat så är det behovet av proaktivitet och förmåga att agera innan problemen blir så stora att de knappt kan hanteras. Om det tog tio år att landa i nuvarande migrationspakt är det snarare ett argument för att skyndsamt sätta igång och skapa en alternativ ordning som också lägger grunden för andra incitament hos de som vill få sin sak prövad.

Denna insikt är dessutom applicerbar på långt fler områden, från kärnkraft och elektrifiering till ammunitionsproduktion och livsmedelsberedskap. Politiken måste sluta utgå från fredstid och vackert väder och bygga beredskap för det oplanerbara men likväl sannolika.