Teodorescu: Den amerikanska drömmen är ett val

J.D. Vance, som nyligen utsågs till Donald Trumps parhäst i hösten presidentval, personifierar på många vis den amerikanska drömmen. Sitt första tal som nyutnämnd kandidat till posten som vicepresident inledde han på följande, mycket amerikanska, vis:

”Jag växte upp i en liten stad där människor sade vad de tyckte, byggde med sina händer och älskade sin Gud, sin familj, sitt samhälle och sitt land med hela sitt hjärta.”

För den som vill förstå vad som format Vance finns hans egna självbiografi ”Hillbilly” att gå till, eller för den delen filmatiseringen av densamma på Netflix. Det är en berättelse med många välkända ingredienser: amerikanskt rostbälte, missbruk, arbetslöshet, en frånvarande pappa, fattigdom och våld. Men också en begåvad ung man, en förståndig mormor, en kravställande lärare som ser en ung människas potential, liksom en individuell drivkraft att mot alla odds lämna misären och slutligen läsa juridik på Yale.

Det är den amerikanska – eller för den delen den svenska – drömmen som skildras. Kontrasterna, de stora ekonomiska och kulturella skillnaderna som är så påtagliga i USA men alltmer också i Sverige, klassresan som mål och medel, men också den politiska polariseringen. Drömmen behöver, för att kunna realiseras, mötas av en politik som inte passiviserar eller cementerar utanförskapet, utan som tvärtom uppmuntrar och skapar incitament för människor att arbeta och utbilda sig. Ty ett samhälle som inte förmår möjliggöra klassresor kommer på sikt att drabbas av depression, revolution och anarki. Det är med andra ord inte förekomsten av klasser som är problematiska om det samtidigt finns möjligheter för människor att, av egen kraft, förändra sin livssituation.

Hoppfullt budskap

J.D. Vances berättelse fångar hur långt en människa, som inte låter sig definieras av sitt arv och som inte förblir vid sin läst, kan gå. Det är ett budskap som alltför få uttalar – ibland i all (kontraproduktiv) välmening, ibland av lättja eller ovilja – men som är helt nödvändigt för den uppväxande generationen – där som här. Ty de ideal, som formade inte minst den svenska arbetarrörelsen – slagkraftigt formulerade som gör din plikt, kräv din rätt – fångar insikten om att det inte enbart går att ställa krav på samhället, utan i allra högsta grad också på individen att (ut)bilda sig, vara skötsam, göra rätt för sig, anstränga sig och inte ligga samhället till last.

Därtill vilar det något långt mer hoppfullt över insikten om att de egna valen har betydelse för utfallet – än att människan är predestinerad ett visst öde utifrån premisser som hon sällan rår över i form av arv och miljö. Att också den som har oturen att födas in i ett sammanhang som domineras av ogynnsamma förhållanden kan välja att jobba extra och plugga mer – och premieras för det – istället för att hänga i destruktiva kretsar, knarka och begå brott. Dessvärre är det ofta här diskussionen tar slut eftersom vänstern tenderar att inte vilja erkänna att också de sistnämnda valen är just val.

Givetvis utgör socioekonomiska faktorer och segregation försvårande omständigheter. Men för den som får leva inte bara i frihet och demokrati, utan också ta del av ett av världens mest generösa välfärdssamhälle med avgiftsfri utbildning och jämlik vård som det svenska, finns inga ursäkter. Det är en fråga om attityd och värderingar, men också om människosyn. Betraktar man individen som ett förlorat offer i behov av omhändertagande och allmosor, eller som en handlingskraftig aktör med agens och egenmakt i behov av hjälp till självhjälp? Svaret är väsentligt för hur politiken utformas. Är människan anpassningsbar eller föds och dör vi som statiska statyer?

Alla val får konsekvenser

Det är tilltron till individen och synen på det individuella ansvaret som gör hela skillnaden – och som Vances mormor på olika vis återkommer till. Den väsentliga frågan, till de som hellre talar om staten än om individen, är hur Vances liv hade utvecklats utan mormoderns tydliga krav, tilltro och förväntningar? Sannolikheten för att han, utan hennes förmaningar om att göra sina läxor, sköta sig och välja vänner med omsorg, hade upprepat sin missbrukande mammas destruktiva livsmönster är stor.

Vances livshistoria, liksom så många andras, visar på vikten av att barn och unga som växer upp i mindre priviligierade områden, oavsett om det handlar om amerikanska avkrokar, svartas ghetton, avdankade bruksorter eller svenska förorter, får lära sig att ta ansvar för sina livsval och därtill konsekvenserna av de gjorda valen. Det kan tyckas barskt och empatilöst, men vad har alternativet lett oss till? Vad leder den kollektiva oförmågan att sätta upp gränser – och att utfärda kännbara konsekvenser vid överträdelser – till för slags samhälle när kriminaliteten kryper allt lägre ner i åldrarna, när segregationen brer ut sig och våldet blir allt grövre?

En alltmer repressiv stat blir den naturliga, och förhållandevis enkla, följden här som där. Men det är en olycklig utveckling, värd att sörja. Det som verkligen skulle göra skillnad, men som är långt mycket svårare, handlar om en uppvärdering av det personliga ansvaret. Det är en fråga om attityd och värderingar, men också om att likt Vances mormor koppla krav till kärlek och omtanke. Politiker som bryr sig om medborgarna ställer krav på dem.

Alice Teodorescu Måwe, EU-parlamentariker för KD och opinionsbildare