Teodorescu: Bidragen håller tillbaka svensk arbetskraft

Det råder stor arbetskraftsbrist på många håll i Sverige. I Norrland, som utgör navet för den gröna industriomställningen, beskrivs läget som extremt och akut. SVT rapporterade nyligen hur arbetsgivare i Kiruna tvingas flyga in personal från hela världen för att klara sig i konkurrensen. Idag återfinns gästarbetare vid kaféer, restauranger och hotell, och inte som tidigare främst inom industrin.

Bilden bekräftas av en ny studie framtagen vid Lunds universitet av vilken framgår att antalet lediga jobb ligger på rekordhöga nivåer; omkring 50% fler än åren före pandemin och omkring 200% fler än efter 2008 års finanskris. Arbetskraftsbristen förklaras med såväl den åldrande befolkningen som med att andelen utrikes födda, som ökat sedan flyktingkrisen 2015, generellt haft svårare att ta sig in på arbetsmarknaden.

Samtidigt uppgick arbetslösheten i maj till hela 8,7% enligt SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU), vilket motsvarar 495 700 personer. Jämfört med februari år 2020 ökade arbetslösheten med nästan två procentenheter fram till juni. Det resulterar i att Sverige fortsatt håller sig i toppen av arbetslöshetsligan i Europa. Bland utrikes födda var arbetslösheten 16,0% och bland inrikes födda 5,6% första kvartalet 2024, enligt SCB:s AKU. Att arbetslösheten är tre gånger högre bland utrikes födda än inrikes födda utgör ett reellt hot mot välfärdsstatens konstruktion.

Självförsörjningsgrad ett välbehövligt mått

Frågan som borde ställas är hur bägge dessa bilder av verkligheten kan samexistera. Borde inte arbetskraftsbristen, som är ett hot mot den svenska tillväxten och välståndet, rendera en seriös debatt kring hur arbetsmarknaden ska tillvarata den del av arbetskraften som idag står utan sysselsättning och som därmed utgör en belastning på välfärdssystemet?

I vårändringsbudgeten, som presenterades tidigare i år, föreslog regeringen ett nytt integrationspolitiskt mål formulerat som ett ”självförsörjningsmått”. Det är ett mått som är tänkt att vara ett komplement till de etablerade sysselsättningsmåtten och som syftar till att mäta individers sysselsättning i relation till inkomstnivån. Därigenom ska en indikation på hur etableringen på arbetsmarknaden de facto ser ut tydligare kunna mätas och utvärderas.

Svenskt Näringsliv kunde redan för ett år sedan visa att mer än varannan utrikes född kvinna i arbetsför ålder år 2021 inte var självförsörjande i 66 av landets 290 kommuner. Mellan åren 2016-2021 var fler än varannan utrikes född kvinna icke-självförsörjande i 266 av 290 kommuner.

Människan incitamentsstyrd

Den självförsörjningsgrad som Svenskt Näringsliv baserade analysen på utgick ifrån en månadsinkomst på minst cirka 13 500 kronor per månad efter skatt. Enligt en sådan definition är omkring 1,2 miljoner människor inte självförsörjande i Sverige – samtidigt som företagen tvingas rekrytera från utlandet för att kunna få verksamheterna att gå runt.

Det är snurrigt men inte så konstigt, egentligen. Människan är incitamentsstyrd till sin natur. Ger du henne incitament att arbeta kommer hon att göra det, ger du henne incitament att inte arbeta kommer hon inte att göra det.

Problemet i Sverige av idag är att alltför många människor inte har något att tjäna på att gå från bidrag till ett jobb med en ingångslön. Att det i praktiken över huvud taget går att lyfta bidrag år ut och år in utan krav på motprestation är djupt skadligt för den svenska modellen som bygger på att alla som kan arbeta också ska göra det. De skarpare krav på arbetssökande att byta yrke eller att flytta dit jobben finns, som gäller sedan den 1 juni, är utifrån detta perspektiv ett steg i rätt riktning.

Men det kommer att krävas mer. Dagens bidragssystem är, precis som det mesta annat i vårt samhälle, anpassat för en annan tid. Den hjälp som erbjuds den som inte kan försörja sig själv måste vara av tillfällig karaktär och syfta till att återställa individens förmåga att försörja sig själv. En slags hjälp till självhjälp. Bidrag som cementerar en människas beroende av bistånd utgör raka motsatsen till detta. Det betyder inte per se att bidragen behöver sänkas, bara att kraven på att kunna erhålla dem behöver höjas.

Arbetskraftsinvandring inte lösningen

Svensk arbetsmarknad står tveklöst inför ett svårt dilemma, bland annat som en konsekvens av en alltmer avancerad arbetsmarknad. Ska man hårdra det kommer vi antingen ha att välja på att ändra den rådande lönestrukturen – för att på så vis öppna upp för jobb till betydligt lägre löner – eller behålla nuvarande struktur med höga trösklar och löner. Det sistnämnda kommer att resultera i ett fortsatt stort sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda, med de kostnader som det medför för de allt färre som ska försörja allt fler.

Vänstern kommer med bestämdhet att motsätta sig en ökad lönespridning – som egentligen är en konsekvens av en markant spridning av arbetskraftens kompetens- och kunskapsnivå – samtidigt som man inte i närtid kommer att gå till val på att strama upp välfärden. Frågan är vad som då återstår då varje försök till skattehöjningar, för att bekosta en växande grupp (invandrade) arbetslösa, knappast kommer att mötas med folkligt jubel? Så vad är då lösningen?

I EU-valrörelsen ville inte minst Jonas Sjöstedt (V) och Emma Wiesner (C) tala om behovet av en mer generös arbetskraftsinvandring som en respons på regeringens åtgärder för att strama åt reglerna. De var mindre intresserade av att adressera det orimliga i den situation som de facto råder med parallell arbetskraftsbrist och arbetslöshet.

Missförstå mig rätt; Sverige och Europa behöver bli bättre på att attrahera världens talanger för att överleva i den globala konkurrensen. Arbetskraftsinvandring kan vara mycket positivt för alla inblandade parter. Men att hotell eller ett café i Norrland ska tvingas rekrytera personal på andra sidan jorden när det finns mängder av arbetslösa invandrade runt om i Sverige – människor som år efter år lever på bidrag som var tänkta som övergångslösningar i nödsituationer och som inte bidrar till den skattefinansierade välfärden – vittnar om systemets dysfunktionalitet och kortsiktighet. Det behövs ett paradigmskifte, också på detta område.

Alice Teodorescu Måwe, blivande EU-parlamentariker för KD och opinionsbildare