Syftet med ett system är vad det gör – och finansministern bör läsa Stigler

Bankernas vinster har varit i blickfånget på sistone, efter en vinst- och utdelningsfest hos storbankerna. Ja, även statens egna så kallade bolånebank tog tillfället i akt och chockhöjde utdelningen. Bankernas miljardregn “sticker i ögonen” på folk, sa finansminister Elisabeth Svantesson (M) till TT.

Borgerliga företrädare ska “hålla garden uppe mot sådant tankegods ” (åsyftandes kritik av enskilda företags vinster), svarade ledarsidan i Dagens industri, och påstod att finansministern lät som en kommunist. Aftonbladets ledarsida tyckte istället att finansminister Svantesson måste “göra något åt” bankernas övervinster.

Är vinst något fint? Eller är det fult? Om vi ska vara ärliga, vilket vi ju bör, beror det på hur och varför vinsterna uppstår. Kanske även när.

Då blir lagliga vinster oetiska

Företags vinster uppstår om de framgångsrikt lyckas sälja varor och tjänster till andra företag och hushåll. De måste möta (eller skapa) en efterfrågan. I ett idealtillstånd finns här inte så mycket att orda om. Åtminstone inte här och nu.

Företags vinster kan dock även uppstå till följd av så kallade marknadsmisslyckanden. Ett klassiskt exempel skulle vara en fabrik som producerar varor utan att den tar hänsyn till att dess produktion orsakar negativa externa effekter, såsom förorening av en sjö. I detta fall blir vinsterna högre än de borde ha varit eftersom företaget inte bär de fulla kostnaderna för sin produktion (det vill säga föroreningen av sjön).

Dessa kostnader får allmänheten förr eller senare bära. Fabrikören i det här fallet kanske inte ens gjorde något olagligt – vederbörande följde blott den gällande miljölagstiftningen. Om fabrikören visste om att sjön förorenades går det dock att hävda att vinsterna, trots att de var lagliga, var oetiska. De borde ju inte ha varit så höga.

Som man frågar får man svar

Bankföreningens ordförande Hans Lindberg påstod senare att bankerna minsann inte gjorde några övervinster. Och så kanske det är. Men precis som när riksbankschef Erik Thedéen beskrev Riksbanken som en “analytisk spetsorganisation”, när storbanksekonomen talade sig varm om regelverkskrångel, eller när JP Morgans VD kallade bitcoin för en meningslös fluga var svaret exakt i linje med vad man kunde förvänta sig från vederbörande.

Det är rent av så att om någon säger exakt vad man förväntar sig, överförs ingen information enligt Shannons informationsteori. Om ordföranden för bankföreningen istället hade svarat att “bankerna tjänar alldeles för mycket pengar”, skulle många av oss ha blivit överraskade, och information ha överförts. Som man frågar får man svar brukar det heta. Vem man frågar är lika relevant.

Komplicerade prishöjningar

Det finns andra exempel på när högre vinster sticker i ögonen på folk, till exempel när företag höjer priser vid orkaner eller liknande situationer. Att kunna ta fyrfaldigt betalt för ett knippe batterier, dubbelt för en generator eller tiofalt för vatten, kan också te sig oetiskt.

När orkanen Katrina skapade problem med strömförsörjningen i Mississippi fraktade en entreprenör in 19 generatorer och försökte sälja dem för dubbla priset. Han blev arresterad och fick tillbringa fyra dagar i fängelse. Generatorerna konfiskerades. Priset hade förvisso stuckit folk i ögonen, men att kunna höja priser i sådana lägen gör det möjligt för butiker att lagerhålla mer förnödenheter än vad som annars skulle ha varit fallet. Sådana prishöjningar är inte okomplicerade, men att lagren är välfyllda när katastrofen knackar på dörren är ändå något positivt.

När politiker och planeringsbyråkrater försöker rätta till sådana påstådda marknadsmisslyckanden, riskerar vi istället att få uppleva politiska misslyckanden. Priskontroller leder till brister som i fallet med generatorerna, hyresregleringar bidrar till bostadsbrist, minimilöner riskerar att leda till arbetslöshet, och så vidare.

Vad är syftet?

Låt oss återvända till banksystemet och konstatera att det har satts på plats en ofantlig regelverksbörda vars syfte beskrivs som att de ska bekämpa “penningtvätt, finansiering av terrorism, samt finansiering av spridning av massförstörelsevapen (alltså ett påstått marknadsmisslyckande). Men endast 0,07% av brottsnätverkens vinster beslagtas enligt vissa forskare. Men kanske är detta inte syftet? Systemtänkaren Stafford Beer har observerat “att det “inte finns någon mening med att hävda att syftet med ett system är att göra vad det ständigt misslyckas med att göra” och att syftet med ett system är vad det gör.

Med så magra resultat från den omfattande regelverksbördan kan man alltså fråga sig om dess syfte inte är något annat.

Regelverken har dock inte bara fördelen att de leder till en massanställning av regelverksefterlevnads-byråkrater hos bankerna (nästan 10% av de anställda enligt en bankekonom). Detsamma gäller för myndigheter och internationella organisationer. Krånglet bidrar också som en händelse till att minska konkurrensen i finanssektorn genom att avskräcka nya företag från att ge sig in på marknaden. Sämre konkurrens leder till ökade vinster för storföretagen men resulterar i förluster för samhället som helhet.

Eftersom stora företag dessutom har betydande inflytande över utformningen av regelverken blir effekterna ännu mer problematiska. På engelska faller detta fenomen in under begreppet “regulatory capture“, som myntades 1971 av George Stigler. För sina insikter gavs han Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1982. Finansministern, som offentligt framhävt att bankerna borde göra mer för hushållen, torde finna intresse i Stiglers insikter.

Fast det kommer nog inte ske. Den brittiske ekonomen Ronald Coase, även han mottagare av samma pris, skrev i The Problem of Social Cost (1960) “att ekonomer och beslutsfattare i allmänhet har en tendens att överskatta fördelarna som kommer från statlig reglering”. Kanske överskattar de fördelarna, eller så är syftet med “ekonomer och beslutsfattare” inte heller vad vi tror. Om vi återvänder till systemtänkarnas heuristik att “syftet med ett system är vad det gör”, kanske det klarnar.

Kanske är det egentliga syftet med våra “ekonomer och beslutsfattare” helt enkelt att storföretagen ska tjäna mer pengar, att förmögenhetsojämlikheten ska öka, att våra friheter ska demonteras, allt medan de internationella brottssyndikaten ska tillåtas att behålla merparten av sina vinster. Om detta är deras syfte är det mycket som klarnar. Ja, även det växande intresset för “finansiell graffiti“.

Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken. Driver nu podden Ekonomidags.