Sverige särskilt drabbat av konformism – svårt att avvika i offentligheten

Gröna bubblor har spruckit och kompetensregnet blev snarare kompetenstorka. Det framstår med all tydlighet idag, 2025, att de samhällsfrågor som skapat allra mest glödande engagemang under det senaste decenniet, såsom klimatomställningen och den globala migrationen, fört med sig ett önsketänkande som antagit religiösa dimensioner.

Många ställer sig idag frågan hur det var möjligt att inte någon i ett tidigare skede kunde se att kalkylen inte höll för Northvolt. Den gröna omställningen är och har varit bland de mest prioriterade samhällsfrågorna under det senaste decenniet.

Varför har man då inte hanterat den gröna omställningen med större noggrannhet och säkerställt att faktaunderlag och kalkyler hållit hög kvalitet?

Idealism som grumlar tanken

Det vi anser vara av största vikt borde vi också underbygga med starkast precision.  Men när önskan om att något måste kunna genomföras, verkar vårt upplysta tänkande grumlas.

För den som vill förstå varför detta uppstår i just Sverige, rekommenderas läsning av boken Världens mest protestantiska land. Sverige – det extrema landet lagom (2024, Bokförlaget Stolpe) av statsvetaren Katarina Barrling.

I boken tar hon sig an att besvara frågan varför Sverige verkar särskilt drabbat av konformism och varför det är svårt att framföra avvikande uppfattningar i offentligheten.

Protestantism medför konformism

Det förekommer förstås överallt och så kallat grupptänkande är en vanligt förekommande allmänmänsklig mekanism. Men det Barrling tar sikte på i sin bok är varför man i Sverige straffas så hårt då man avviker i moraliskt laddade frågor.

Hon menar att protestantismens priviligierade plats för den rätta tron och tron allena ligger till grund för likriktningen. När mindre vikt läggs vid ritualer och praktiker blir det viktigare att människor har rätt trosuppfattningar – eller idag – moraliska uppfattningar.

Samhällsfrågor som har blivit starkt behäftade med moraliska ställningstaganden, som klimatet eller migrationen, blir därmed svårhanterliga i offentligheten.

Moraliska och empiriska dimensioner

Policyfrågor innehåller alltid både moraliska och empiriska dimensioner, men när det finns en stark moralisk konsensus kring en fråga, verkar det bli svårt att resonera empiriskt om den på ett nyanserat sätt.

Att ifrågasätta genomförbarhet och underlag för gröna satsningar, har kunnat tolkas som en moralisk kritik mot satsningarna istället för just den empiriska kritiken det är.

Fixering vid “diskurser”

Lägg där till fixeringen vid ”diskurser”. Den har präglat både humanvetenskaplig forskning och medielogik under de senaste decennierna med resultatet att uppfattningar ofta klassas som tillhörande en viss ”diskurs” (ofta en man vill ta avstånd från).

Någon är ”klimatförnekare”, ”det där låter som SD-retorik” och så vidare. Det finns både de som förnekar klimatforskning och det finns retorik som är typisk för Sverigedemokraterna, men alla ståndpunkter som är kritiska mot den gröna omställningen eller mot den förda migrations- eller integrationspolitiken kan inte klassificeras på detta vis.

Diskurser finns, men det är farligt om vi tillmäter dem sådan vikt att vi inte längre kan granska argument med klar blick.

Sociala sanktioner

Precis som under tidigare århundraden när vårt samhälle präglades av den protestantiska statskyrkan, fanns de som var ärligt uppfyllda av övertygelser. För många handlade dock rätt övertygelse om en önskan att ingå i – och inte uteslutas ur – en social gemenskap. Rädslan för de sociala sanktionerna tar över.

Nyligen skrev Andreas Olsson, professor i psykologi vid Karolinska institutet, i Kvartal (11/2, 2025) om det för forskare – och mänskligheten – tämligen nedslående förhållandet att vi människor rent psykologiskt inte är gjorda för att söka sanning och att ”sammanblandningen av fakta och moral tycks vara inbyggd i vårt sätt att resonera.”

Flocken avgör i moralfrågor

Det förefaller också vara så att vi antar att det som många gör eller anser är mer moraliskt. Olsson framhåller också att forskare tror att vårt intresse för sanning är förhållandevis lågt om det inte har direkta konsekvenser för vår överlevnad. Att få ingå i en gruppgemenskap är troligen viktigare för vår fortlevnad än att besitta en obekväm sanning.

Låt vara att vi människor alltså inte har särskilt goda förutsättningar att hantera skillnad mellan moraliska och empiriska uppfattningar. Några av oss har det emellertid som lönearbete – vi ska ägna oss åt att ta fram ny kunskap och inte minst kunskapsunderlag för beslutsfattare i samhället.

Distanserat kunskapssökande

Som forskare hittade jag själv goda uppslag i antologin Håll huvudet kallt. Om distanserat engagemang i en uppjagad tid. (Daidalos, 2023). Den manar oss att tänka på hur vi i möjligaste mån motverkar uppkomsten av ”vetenskapliga byar” och hur vi kan balansera engagemang med ett vederhäftigt och öppensinnat kunskapssökande.

Värt ett försök

När det gäller de frågor som vi anser vara som mest avgörande, kan vi lära oss att ha ett ”distanserat engagemang”? Att särskilt uppmuntra och uppmana till avvikande analyser? Att också beakta analyser som går emot det vi tror är gott och rätt?

Jag tror att vi behöver försöka, för att vårt gemensamma samhälle står på spel.

Fanny Forsberg Lundell, professor i franska, Stockholms universitet.