Sverige excellerar i icke-problem

2009 var jag på öluff i Thailand. På Koh Muk var aktiviteten hög hos de många svenska familjerna.  Det regnade nämligen. Och såg enligt väderapparna ut att fortsätta göra det i närområdet. Så nu satt man vid sina smartphones och datorer och kollade ombokningsmöjligheter till Bangkokområdet där prognoserna var bättre.

Under en kort stund drogs även min familj in i panikgooglandet. Men reskassan var för liten för improvisation, och vi höll oss till plan: båt till närliggande Koh Lanta. Och där fick vi sol nästan hela tiden. Helt utan merkostnad.

Denna sedelärande historia handlar om ett febrilt sökande på lösning av ett icke-problem. Flykten upp till Bangkok, som hade krävt både tid och pengar, var ju komplett onödig!  Och även om vi fått regn på Koh Lanta…  havet var ändå varmt, maten billig, stränderna vida och djungeln tät.

I Sverige excellerar vi i denna gren: att söka lösningar på icke-existerande problem. Hur många fler-kvinnor-inom-tech-projekt har till exempel inte initierats för att övervinna den outrotliga biologi som får könen att gravitera mot olika yrken?

Och hamnar inte akademikerbarn oftare än arbetarbarnen vid akademierna? Aj och usch, då gör vi om hela skolväsendet till en pseudo-akademisk värld, där eleverna själva ska avgöra vilken kunskap de ska eftersöka; och därtill skriva (och prokrastinera) avancerade uppsatser med fotnötter enligt oxfordsystemet och allt. (Vid undersökningar har lektorer misslyckats skilja ut uppsatsämnen riktade till sjundeklassare från universitetsdito.)

Att intresset och fallenheten för teoretiska studier är ojämlikt fördelat – och att det inte rimligtvis är ”sämre” att bli elektriker än värdegrundskonsult – ville utbildningsrevolutionärerna aldrig begripa.

Och apropå värdegrundskonsulter. Din organisation må ha perfekt färg- och könsblind rekryteringspolitik, peppande personalvård och allmänt ”högt i tak”. Ändå ska du och dina anställda utsättas för allsköns von oben-föreläsningar, certifieringar och mångfaldsplaner, vilka drar såväl pengar som tid från kärnverksamheten. Plus att du får veta vilken usel människa du alltid varit.

Även de största företagen lägger gladeligen upp rumpan och låter sig smiskas för sin rasism och sexism. Ett namn för detta är woke-capitalism. Gillette gör manshatande reklamfilmer. Spotify och Netflix med många fler stöttar kapitalism-hatande Black Lives Matter. Dyra och godhetssignalerande välgörenhetsprojekt sätts igång, hur långt från kärnverksamheten som helst. (I princip ett brott emot aktiebolagslagen, som dikterar vinststrävan.)

Dessa lösningar på icke-problem är dekadens och lyx. Om det så handlar om att boka om biljetten till Bangkok bara för att det skvätter lite, eller ”jämställdhetsintegrera” forskningsmiljöer där eventuella patriarkala förtrycksstrukturer för länge sedan smält bort. Eller för all del att tolka allt mobilfilmat polisvåld mot USA:s svarta som bevis för ”systemic racism”.

Att Black Lives Matter får smita in i den här texten, beror på att samma tankefigur står stark också här. Att människor med brunare hudfärg är allvarligt förtryckta. Men USA:s polis är inte extra mordisk mot obeväpnade svarta. Inte om våldet relateras till olika gruppers skilda brottslighetsnivåer. Och i Sverige ger brunare färg inget socioekonomiskt minusutslag, givet utbildningsnivå.”

För tydlighets skull. Det kan finnas tusen goda skäl att med genomtänkt politik förbättra livschanserna för USA:s svarta och svenska förortskids. Men formeln ”systemic racism” är lika verklighetsfördunklande som grundantagandet om patriarkatet som orsaken till att Spotify grundades av män.

I ett fritt samhälle kommer olika grupper att göra olika livsval. Vi människor är inte legobitar i maktens leksakslåda. Av kulturella, historiska och biologiska skäl är vi mycket mer komplexa än så. Argumenten ”systemic racism” och ”patriarkat” kommer följaktligen att kunna användas som politiskt vapen i evighet. Ända tills varje gruppskillnad är utrotad; ett sällsynt otäckt och omänskligt tillstånd. De har därför en totalitär udd och kan inte kritiklöst accepteras.

Som medborgare och skattebetalare blir vi såväl förnedrade som skinnade när alla icke-problem ska lösas. Men ännu värre är all den politiska energi som förloras i adresseringen av riktiga problem.

Det är ju inte så att Sverige saknar sådana. En skola i fritt fall. Ett absurt lågt förvärvsdeltagande hos de nyanlända. Samt den för tillfället hett diskuterade brottsligheten.

Här går en annan svensk sjuka i dagen: vidskepelsen att allvarliga samhällsproblem saknar lösning. Som när det åren före flyktingkrisen påstods att internationella konventioner omöjliggjorde åtstramning av de kraftigt ökade volymerna. Ett annat exempel: lögnen att ”hårdare straff hjälper inte”. Ursäkta? Fråga din närmsta saudiarabiske kompis hur många kvinnor som går i kort kjol och halsar rödtjut i centrala Riyadh!

Alla seriösa kriminologer vet att hårdare straff hjälper. Ändå fick Morgan Johansson nyligen detta påstående slängt som en sanning i ansiktet av en osnuten programledare på Studio 1, när regeringen sent omsider visade livstecken i brottsfrågan.

En politisk/medial kultur där vi söker lösningar på icke-problem, och samtidigt ger upp om lösningar på riktiga problem, är djupt dekadent. Efter oss syndafloden.

PS

Även en välkänd vänsterkriminolog som Jerzy Sarnecki avvisar tanken att hårdare straff inte hjälper. Han må ibland – rättvist eller orättvist – ha utmålats som både skönmålare av brottsverkligheten och radikal straffskeptiker. Men läs honom i tidskriften Kvartal (oktober 2019) så ser ni att han faktiskt, och lyckligtvis, inte ter sig absurd/dekadent i denna centrala samhällsfråga. Kriminologi för nybörjare