Stor i orden och liten på jorden

Lundaprofessorn Mats Alvesson har myntat begreppet ”funktionell dumhet” om organisationer som gör exakt det som enligt snäv bokstavstolkning förväntas av dem men utan reflektion eller självkritik. Det handlar alltså inte om dumhet i bemärkelsen låg IQ utan om att man i en organisation gör sig dum när man prioriterar formalia och regler istället för insatser som ger verklig effekt. Funktionell dumhet kan mycket väl vara ett av Sveriges mest underskattade samhällsproblem, inte minst i våra 340 myndigheter och 290 kommuner.

DUM KAMP MELLAN FI OCH RIKSBANKEN

RiksbankenArtikel

Nya riksbankschefen Thedéens blandade facit: ”Faktaresistent”

Erik Thedéens förra och nuvarande myndighet bjuder på bra exempel. Riksbanken visade på funktionell dumhet när man tolkade sitt inflationsmål så snävt att man såg det som helt oacceptabelt med en inflation som stundtals låg närmare 1% än 2%. Varpå Riksbanken eldade på med nollränta, minusränta och sedan massiva stödköp för att avhjälpa det fruktansvärda i att människors köpkraft gröptes ur med något mindre än 2,0% per år.

I andra ändan hade vi Finansinspektionen som under Erik Thedéen varit monomant fixerad vid ”finansiell stabilitet” och definierat detta som att hålla nere skulderna i ekonomin, samtidigt som Riksbanken alltså gjort allt för att göra skuldsättning lätt och billigt.

De två viktigaste myndigheterna på området har alltså suttit i samma kanot men paddlat åt exakt motsatt håll. Hade det inte varit bättre för Sverige om de hade hittat en kompromiss?

BILLS, BILLS, BILLS

Kombinationen full gas med efterfrågestimulanser och regulatorisk infarkt på utbudssidan är ett recept för inflation. Ett bevis på hur illa ställt det är var när popstjärnan Beyoncé var i Stockholm förra månaden. Delar av hennes globala “Beyhive” av fans flög till Stockholm för att för svaga svenska pesetas/kronor köpa biljett till världsturnéns första konsert. Effekten var en efterfrågeboom på hotellrum och annat i Stockholm som var så stor att svensk KPI verkar ha ökat märkbart. Om en enda fullsatt konsertarena förklarar en del av Sveriges inflation så säger det inte bara något om hur stor Beyoncé är. Det är också talande för hur Stockholm hämmas av den trånga bostadssektorn. Med en sundare bostadsmarknad hade trångboddheten varit mindre och möjligheten större att via AirBnB och liknande svälja några dagars “Beyhive”.

Egentligen har Sverige inte alls någon “brist” på bostadsyta. Det vi har brist på är regelverk som underlättar matchning på bostadsmarknaden. För trots att många hushåll känner att de drunknar i Bills, bills, bills, för att citera titeln på en av Beyoncé Knowles tidiga hits så finns det mycket som hindrar en anpassning. På utbudssidan så handlar det om regler som försvårar bostadsbyggande. På efterfrågesidan handlar det om bland annat:

• En dåligt konstruerad reavinstskatt gör att det är extra dyrt att flytta för särskilt äldre med stora latenta reavinster.
• Sverige avviker från många andra länder genom att inte ha en relevant fastighetsskatt. Därmed försvinner ett vanligt incitament för folk att flytta till ett mindre boende.
• Hyresreglering gör att rörligheten på hyresmarknaden är urdålig.
• Amorteringskravet gör det extra svårt för de som inte äger en bostad att kunna köpa sin första. Amorteringskravet gör också att många med “gamla lån” ogärna flyttar eftersom det skulle utläsa amorteringskrav.

SLOPA AMORTERINGSKRAVET

Amorteringskravet är ännu ett exempel på funktionell dumhet mellan FI och Riksbanken. På FI införde Erik Thedéen amorteringskravet för att bromsa kreditgaloppen som Riksbanken sporrade till. Nu när problemet är det omvända så är det Riksbanken som vill behålla amorteringskravet med hänvisning till att ett slopande vore “inflationsdrivande”.

Ja, det kanske det vore, allt annat lika. Men allt annat är inte lika och det finns starka skäl att långsiktigt rusta Sverige för högre räntor. Det innebär att vi måste ha en fungerande bostadsmarknad även med räntor runt 3–4%. Ett bra sätt att åstadkomma detta vore att slopa amorteringskravet, vilket jag efterlyst länge.

1. Slopat amorteringskrav blir nästan definitionsmässigt riktat till hushåll som har svårt att klara rejält högre räntor. Alltså de som köpt bostad på senare år till höga priser och hög belåning.
2. Kostnaden för statskassan är noll och bankerna kommer inte säga nej.
3. Tror man på personlig frihet är det ideologiskt attraktivt att ta bort förmynderiet där staten bestämmer över hushållsekonomin.
4. Med inflation i systemet finns en stor ”real amortering” varje år. Klarar man löpande räntebetalningar så ingår det så att säga avbetalning i den utgiften eftersom inflationen ”amorterar” ner lånet med flera procent per år.

En fiffig kompromiss vore om FI istället för amorteringskrav differentierade bankernas riskvikter utifrån om kunderna amorterar eller ej. Då skulle hushållen istället för tvång stå inför ett vuxet val: Amorteringsfritt och lite högre ränta eller amortera för att få lite lägre räntesats?

NÄR RÅDGIVARENS BRÖD ÄR KUNDENS NÖD

Om FI behandlar hushållen som omyndiga dagisbarn på området bolån så låter man istället alltför ofta djungelns lag råda på området kapitalförvaltning. Affärsvärldens och Småspararguidens granskning av Primrose-koncernens lukrativa rovdrift på sparare visar hur illa det kan vara. Tusentals sparare förlorar runt 300 Mkr per år på höga avgifter och kostnader som går till Primrose-gruppen och dess samarbetspartners. En omfattning på många sätt värre än Allra.

Bills, bills, bills är återigen en lämplig påminnelse. Även tillsynes modesta avgifter gör att fondsparandet ganska snart blir mer värt för finansbranschen än för dig som sparare. FI skulle kunna slå ner på avarter som Primrose och många andra säljare av strukturerade produkter och liknande råttgift. Men FI väljer att kalla avarterna för lagliga trots att FI lika gärna kunde peka på att de strider mot “god sed” och därmed bör bannlysas.