Stenbecks sorti

Cristina Stenbecks avhopp från Kinnevik leder tankarna till 1950-talet, då Kinnevik blev huvudägare i Sandvikens Jernverk, det som senare skulle bli stålkoncernen Sandvik. Sandvik hade sedan mitten av 1800-talet ägts och kontrollerats av familjen Göransson. Men 1958 blev det ändring på det. Bolaget gjorde nyemission, Korsnäs och Kinnevik köpte, utan familjen Göranssons vetskap, upp teckningsrätterna. Kinnevik, som då styrdes av familjerna Klingspor, Stenbeck och von Horn blev ny ägare i stålbolaget.

Året efter avgick Fredrik Göransson som styrelseordförande och efter det var ingen av familjemedlemmarna längre aktiva i Sandvik. Så småningom klev Hugo Stenbeck senior in som ordförande och Kinnevik hade säkrat makten över bolaget, en position de behöll fram till 1983 då Kinnevik sålde sin aktiepost till Skanska. I dag äger de Göranssonska stiftelserna ynka 1,2 procent av kapital och röster i Sandvik.

Genom åren har finans- och industrifamiljer på börsen kommit och gått. Ett börsnoterat bolag riskerar alltid bli ett byte för nya, aktiva ägare. Intresset, inte minst för herrelösa investmentbolag, har varit stort. Mats Qviberg och Sven Hagströmer försökte exempelvis via Öresund lägga under sig det tjänstemannastyrda Industrivärden, innan Fredrik Lundberg slutligen tog över makten. Och efter att finansherrarna gett upp kampen om Industrivärden övertog Öresund ägandet i Custos och fusionerade de båda investmentbolagen.

Med det förstås inte sagt att så blir fallet i Kinnevik. Cristina Stenbeck och hennes syskon har ett fast grepp om företaget. Tillsammans har de omkring 40 procent av rösterna.

Men det är inte konstigt att avhoppet skapar oro på aktiemarknaden. Vad vill egentligen en huvudägare som inte sitter med i styrelsen i sitt bolag? Kommer hon att vara kvar som ägare?

På ett personligt plan är agerandet begripligt. Cristina Stenbeck uttrycker det själv i en intervju i Dagens Industri i måndags. ”När jag var 24 år fick jag ett jobb jag inte hade sökt.” Det är nu 17 år sedan. Sedan dess har hon axlat ansvaret för att reda upp i sfärens finanser och stuvat om till det bolag det är i dag. Börsvärdet har ökat från 6 till 62 miljarder kronor.

Att äga och verka i familjeföretag skiljer sig på många sett från ett ”vanligt” jobb. Det visar forskning i flera länder. Familjeföretagare har både emotionella och finansiella hänsyn att ta. Å ena sidan ger familjeföretaget möjligheter man annars inte hade fått, å andra sidan förknippas det av de familjemedlemmar som tagit över ofta med stort ansvar, inte minst gentemot övriga familjemedlemmar.

Att man efter snart två decennier vill ta paus är inte konstigt.

Det är inte orimligt att brodern Max Stenbecks frånfälle spelat in i hennes beslut. De två löste ut övriga syskon och tog via ägarbolaget Verdere, som ägde A-aktierna, kontroll över Kinnevik. Max var åtta år yngre än Cristina och engagerad i sfären. På sikt hade han kunnat ta över eller delat ansvaret med Cristina. Nu blev det inte så. I stället har övriga syskon stärkt sina positioner och tagit över en andel av Max Stenbecks A-aktier. Återstår att se om det kommer att förbli så och om det kommer att ha inverkan på driften av bolaget.

På ett företagsmässigt plan är Cristina Stenbecks avhopp mindre begripligt. Hon hade redan lämnat posten som ordförande, och att vara styrelseledamot bör rimligtvis inte vara så mycket mer betungande än att vara en aktiv ägare. De drömmar som Cristina Stenbeck vill förverkliga, i form av att göra investeringar, borde hon också kunna göra inom ramen för Kinnevik. Samtidigt öppnar hon upp för att ta plats i portföljbolagens styrelser, vilket kan innebära att hon fortsatt har stort engagemang.

Att hon lämnar Kinnevik är också beklagligt mot bakgrund av att familjekontrollerade bolag presterar bättre på börsen än bolag med spritt ägande. Credit Suisse kom i november förra året med sin årliga genomgång av världens 1 000 största familjekontrollerade börsnoterade bolag. Slutsatsen var densamma som tidigare; att bolag med starka huvudägare presterar bättre på börsen än andra.

Credit Suisse har även tittat närmare på vilken generation som presenterar bäst. Enligt studien är det den andra generationen. Den tredje generationen, som Cristina Stenbeck tillhör, presterar bra, men i allmänhet något sämre än den andra och den första. Cristina Stenbeck får sägas vara ett undantag.

Cristina Stenbeck har tidigare sagt att hon tycker att den svenska ägarmodellen, där ägarna kontrollerar bolaget, fungerar bra. Men med sin bakgrund i USA har hon på nära håll sett andra modeller. Nu är det dags för henne att pröva en av dem. Det kanske förvånar. Men en Stenbeck som upphör att förvåna är ingen Stenbeck.