Statsbärarna

Förr något år sedan var jag på en konferens där temat var Framtidens IT. Den sista och tyngsta panelen bestod av en minister, och Marcus Wallenberg. Marcus Wallenberg meddelade att man inom AI-området från Wallenbergstiftelsernas sida satt av 4,2 miljarder kronor fram till 2029 för att bland annat locka till sig de bästa forskarna i världen inom området, finansiera 100-tals doktorandtjänster samt utveckla världens bästa kvant-dator. Allt för att Sverige skulle inta en ledande position på området. Ministern meddelade att regeringen satt av 2,5 miljoner kronor för att utreda frågan om AI.

Det var klasskillnad i vision, analys och genomförande och det var nog inte bara jag i rummet som funderade på om det är regeringen eller familjen Wallenberg som är statsbärande.

När coronakrisen bröt ut satte stiftelserna och deras förvaltningsbolag FAM omedelbart av 50 miljoner kronor för ökad coronatestning, allokerade 500 miljoner kronor för att stötta företag i krisen och har nyligen presenterat en satsning på 3,7 miljarder under en 12-årsperiod inom LifeScience, bland annat infektionsbiologi.

Lite som staten fast utan lerfötter.

Åtminstone två saker gör Wallenbergstiftelserna unika i sitt slag: storleken och den övergripande visionen att göra något bra, inte bara för något nischat område, utan för Sverige.

Låt oss ta en kort historielektion.

André Oscar Wallenberg grundade Sveriges första affärsbank, Stockholms Enskilda Bank (SEB!), på 1850-talet. Som för alla banker på den tiden var det höga höjder och djupa dalar och åtminstone en gång fick man bli räddad av staten.

Vid faderns död 1886 tog Knut Agathon (KA) Wallenberg över banken men någon tråkig bankman var han inte. Tvärtom han var han en cowboy i en tid full av cowboys mitt i den svenska industrialiseringen. Tillsammans med bland andra Ernest Thiel, mannen bakom Thielska galleriet, gjorde han minst sagt djärva affärer som bland annat involverade malmfälten.

KA lugnade så småningom ner sig och blev en av Sveriges rikaste män och därtill utrikesminister under första världskriget. Den centrala pjäsen i hans förmögenhet var andelar i familjebanken samt så småningom aktier i Investor och Providentia som 1916 spanns av från SEB när banker inte längre fick direktäga aktier i industribolag.

KA och hans fru Alice hade inga barn. Detta ledde till den stiftelse som är uppkallade efter dem och som idag är kronan på den Wallenbergska strukturen. Från och med 1928 har stiftelsens syfte varit att främja vetenskaplig forskning och utbildning av ”landsgagnelig innebörd”. Alltså sådant som är bra för Sverige.

KA:s halvbror Marcus (även kallad Häradshövdingen för att få någon slags ordning) var vid tiden inte helt nöjd med KA:s stiftelseprojekt. Men tiden har gett KA rätt.

För avsättningen till en stiftelse ledde å ena sidan till att kommande generationer Wallenberg inte i samma utsträckning kunnat fylla garaget med orangea Lamborghinis (utan att du för den skull ska ligga sömnlös över deras privatekonomi). Å andra sidan har familjens fögderi kunnat hållas ihop och växa exponentiellt.

KA:s avsättning till stiftelsen uppgick till 593 Mkr i dagens penningvärde. 2019 hade det beloppet växt till 138 miljarder samtidigt som man under åren delat ut drygt 29 miljarder kronor.

Så vad är grunden till denna enorma värdeutveckling? Man kan lyfta fram tre saker: tillgången till en bank, hårt arbete och en väl avvägd riskbenägenhet.

Till skillnad från sin dynamiske halvbror KA var Häradshövdingen ingen risktagare som VD för banken. Han undvek till exempel att bli alltför insyltad i Krugerbolagen vilket gjorde att familjen istället kunde kapitalisera på kraschen 1932 och så småningom ta kommandot över ett antal industrijuveler som Ericsson, SKF och Swedish Match.

Viljan att jobba hårt gick i arv till Häradshövdingens söner Jakob och Markus där inte minst den senare var känd för sin kopiösa arbetskapacitet. Bröderna lade också grunden till sfärens unika internationella nätverk. Deras nutida namne Marcus och Jacob har sannolikt adressböcker som överträffar svenska stats- och utrikesministrars. Något som inte bara gynnat de egna bolagen utan Sverige som land.

Sfären har konsoliderat sin ställning sedan Marcus bortgång 1982 och de två följande generationerna har knegat på lika oförtrutet som sina företrädare med en strålande ekonomisk utkomst som följd.

Det har också gått att notera en ny inriktning hos stiftelserna under senare år genom att man alltså numer gör stora satsningar inom områden som potentiellt är kommersialiserbara. Stiftelsernas förvaltningsenhet FAM sätter då upp eller investerar i bolag som kan verka inom de områden som forskningsfinansierats. Ett exempel är Pletarion inom AI-området.

Och banken har man fortfarande kontroll över. Det hade tidigare generationer tyckt var det allra viktigaste.

I en tid då banker alltmer styrs av politiska dekret, statliga och överstatliga, fordras det en stark ägare av kött och blod för att inte bara bli ett frö för den opinionsmässiga vinden. En väl fungerande bank är även i dessa tider en viktig förutsättning för både sfärens bolag och generellt för svenskt näringsliv.

Familjen Wallenberg har som andra familjer i deras position fått utstå allsköns ovett genom åren: de sades vara en del i en allmän judisk finanskonspiration under mellankrigstiden, de var vänsterns måltavla under 1968-vågen och ansågs vara uträknade efter Marcus Wallenbergs död 1982.

Ändå står de idag starkare än någonsin. Det kan vi som svenskar vara glada för.

Staffan Salén är företagare och tillsammans med sin bror Erik Salén ägare till en grupp hel- och delägda bolag, alltifrån nystartade till noterade, som omsatte cirka 17 miljarder kronor 2019.