Staten och kapitalet

Det såg nattsvart ut på Hisingen och i Trollhättan. Den borgerliga regeringen och dåvarande näringsministern Maud Olofsson (C) kände hösten 2008 att man behövde göra – något. Det blev ytterligare ett statligt riskkapitalbolag med det bisarra namnet Fouriertransform, med uppdrag att investera i fordonsindustrin. Tre miljarder kronor fick det. Folk kliade sig i huvudet.

Några år senare skapades det helstatliga riskkapitalbolaget Inlandsinnovation som skulle fokusera på Norrlands inland. Två miljarder skattekronor anslogs. Nu försvinner bägge in i statliga Saminvest. Läs mer på sidan 28.

Den finns något hopplöst över det statliga riskkapitalet. Innan representanter för detsamma kastar sig över tangentbordet och skickar arga mejl – ja, jag vet, det finns exempel på lyckosamma investeringar. Men på det hela taget finns det något valhänt över hela företeelsen. Statligt riskkapital har ofta motstridiga mål. Men jag tror att en inte oväsentlig faktor är bristen på girighet och äkta passion. För att driva upp ett bolag, hjälpa det att växa, jobba tusentals timmar och ibland fatta obehagliga beslut krävs att det är på liv och död. Så funkar inte en statlig byråkrati.

Fouriertransform är ett matematiskt begrepp, en räkneregel från tidsplanet till frekvensplanet. Varför döpa ett riskkapitalbolag efter detta? FoU är en förkortning för forskning och utveckling … du fattar. Så går det när insatserna är låga och ingen bryr sig på riktigt.

Chefredaktör

Nobelpriset

I början av veckan blev det klart att William Nordhaus och Paul Romer delar Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, som ekonomipriset formellt heter. Två bra pristagare. Nordhaus klimatmodeller och Romers förklaringar till varför tillväxt behövs för att – bland annat – rädda klimatet ligger helt rätt i tiden.