Staten och kapitalet

Coronakrisen har blivit en anledning för olika särintressen att torgföra sina favoritfrågor. Miljöpartiet vill utnyttja krisen för att villkora statsstöd till företag med klimatåtgärder. Ett inte helt smakfullt sätt att försöka runda lagstiftning man inte kan få igenom i riksdagen.

De som är emot en privatiserad vård tycker att sjukdomens spridning i äldrevården är en klockren anledning att kommunalisera den igen. Detta trots att, som vanligt vågar man säga, ingen har påvisat att privata vårdhem fungerat bättre eller sämre än kommunala.

Tillskyndarna av den stora staten tycker att statens stöd till företagen ska kombineras med ägande. Detta skulle vara ett episkt självskadebeteende från statens sida.

Dels för att de bolag som nu behöver stöd inte är sådana staten kan, vill eller bör äga exempelvis exempel restauranger, klädhandlare och flygbolag. Dels för att det finns exakt noll datapunkter som visar att staten är en lämplig företagsägare.

Tvärtom förskräcker spåren. Äventyren i till exempel Vattenfall, Postnord, Telia och Nordea visar med önskvärd tydlighet en oförmåga att utveckla bolagen på ett lönsamt sätt, med köpen av Nuon och Post Danmark som tydliga exempel. Historien visar också att det ständigt uppstår konflikter mellan politik och marknadsekonomi som nu senast i fallet med Telias köp av TV4 men även tidigare i Nordea. Om det inte innefattar ett bärande samhällsuppdrag som exempelvis stambanor och postutdelning bör alltså staten hålla fingrarna borta.

Vad gäller stödpaketen känns det som om regeringen hittills hittat en relativt god balans i dessa. Man ska komma ihåg att många av de företag som stupat så här långt har varit näringslivets motsvarighet till multisjuka 80-plussare. Fysisk klädretail som R&B, MQ/Market och flygbolag som Norwegian hängde på repen redan före krisen.

Alla stora kriser är oförutsägbara och det är förvisso inte företagens fel att Sverige och världen i olika grad stängt ner. Men det var inte heller företagens fel att det amerikanska banksystemet havererade 2008 eller att flygplan flög in i World Trade Center 2001. Oförutsägbara kriser kommer, sisådär vart tionde år som det verkar.

Per Bolund fick rejält med stryk häromveckan när han menade att företag borde ha en viss finansiell uthållighet. Ett uttalande som dels säkert speglar tonläget på finansdepartementet, dels också visar att politiker oftast ser de stora företagen men inte de små.

Uttalandet var inte kommunikativt fulländat men låt oss borra lite i den underliggande materien.

Till att börja bör vi återigen konstatera att den här krisen inte är en finanskris. Både banker, institutioner och staten sitter på stora likviditetsreserver. Det är en efterfrågekris där kvartal två 2020 antagligen är bottenläget.

Ska man tala om stöd kan man grovt dela in företagen i tre grupper. Noterade bolag, onoterade större bolag samt onoterade mindre bolag.

De stora noterade företagen bör i de flesta fall, precis som Bolund sade, kunna förväntas klara sig igenom i alla fall ett katastrofalt kvartal och sedan successivt förbättrade sådana. De har därtill tillgång till kapitalmarknaden där det, som sagt, finns mycket likviditet i systemet för att klara till exempel emissioner.

De onoterade företagen har däremot inte tillgång till kapitalmarknaden på samma sätt. Efter tio goda år bör det ju finnas reserver i alla fall i de stora och medelstora företagen.

Sedan är det såklart svettigt om man är i ”fel” bransch till exempel besöksnäringen, resor eller underleverantör till bilindustrin. Här bör det ligga i statens intresse med ett genomtänkt stöd, inte för företagens skull men för statens egen.

Annars kommer resultatet att bli en katastrofalt ökad arbetslöshet med tillhörande sociala och ekonomiska kostnader. Detta i ett land där arbetslösheten redan var bland de högsta i Europa.

Slutligen har vi de små företagen. Dessa har vanligtvis små eller inga reserver och det ligger i regeringens intresse att se till att de överlever. Självklart kommer pengar att hamna på fel ställen men det här är knappast läget att låta det bästa bli det godas fiende. Därtill kommer det att läggas resurser på att stävja missbruk av de givna stöden.

Det paket som lagts verkar som sagt ha en rimlig balans. Utifrån vad vi nu vet vill säga, det kan komma att behövas mer stöd längre fram. Sedan gäller det att hitta metoder som gör att stöden snabbt når företagen, annars är de verkningslösa. Här finns det skäl att vara orolig.

Det har hörts krav om mycket större och bredare paket. Men förfäktar man en avreglerad marknadsekonomi i goda tider blir det lite märkligt om man rödgråten börjar ropa på den stora staten i dåliga. Orimligt stora paket kommer att bli en draksådd med argument mot marknadsekonomin när läget normaliserats, som det kommer att göra.

Marknadsekonomin innebär destruktion i dåliga tider. Företag går under och nya startas så småningom i deras ställe. Det är inte roligt för de som drabbas men det har hänt förr och det kommer att hända igen.

Samtidigt kommer starka företag att kunna flytta fram sina positioner under krisen. Rötterna blir starka när det blåser som Kjell Höglund sjunger i ”Genesarets Sjö”.