Jobbgarantin

Våren 2017 slutade Carin Jämtin som Socialdemokratisk partisekreterare. En månad senare utnämndes hon till GD på SIDA och blev därmed ytterst ansvarig för Sveriges cirka 60 biståndsmiljarder. Det intressanta var att hon, till skillnad från 28 andra kandidater, inte sökt tjänsten. Och saknade de kvalifikationer som regeringen satt upp för att söka.  

Sverige har genom historien haft en lång tradition av oförvitliga och oberoende statstjänstemän och -kvinnor. Från Axel Oxenstierna och sekler framåt har vi haft svart bälte i statsadministration och jag har själv haft nöjet att arbeta tillsammans med många utmärkt kompetenta kvinnor och män inom staten genom åren.  

Men när det gäller chefstillsättningar i statsförvaltningen ringer varningsklockorna enligt en rapport från Tankesmedjan Timbro som kom i december. Rapporten undersökte hur regeringens utnämningsmakt (av chefstjänster i statsförvaltningen) hanterats under de senaste sju åren vilket gav ett antal slutsatser vid handen: 

• Processen saknar ofta helt insyn. 
• De flesta tjänsterna utlyses inte. 
• Var femte tjänst gick till någon som inte ens sökte den, vanligtvis en avgången minister eller statssekreterare. 
• Samtliga utnämningar har beretts internt hos regeringen. 
• Inget material har offentliggjorts och ingen utnämning har motiverats. 
• En disproportionell andel av de utsedda har varit Socialdemokrater. 

S FÅR 89% AV KAKAN

Hur borde det då gå till? I regeringsformen står följande: ”Vid beslut om utnämningar skall avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”. Med detta brukar vanligtvis avses personlig lämplighet, utbildningsbakgrund och relevanta kunskaper. Vilken grad av transparens som skall finnas vid utnämningar nämns inte i Regeringsformen men det är ju omöjligt att bedöma om kraven i regeringsformen uppfyllts om det inte finns någon insyn i processen. 

I FN:s Korruptionskonvention stipuleras att en stat skall ha system för rekrytering och utnämningar av det offentligas tjänstemän som grundas på ”öppenhet, effektivitet, opartiskhet och objektiva kriterier”. Ett förhållande som alltså långt ifrån alltid tycks föreligga i Sverige.  

ElpriserKrönika

Proppen ur

I Timbro-rapporten konstateras att S lyckats tillsätta partikamrater i 55% av fallen sedan 2014. Men om man också viktar för myndigheternas storlek (det är ju skillnad att bli GD för Arbetsförmedlingen jämfört med att bli ordförande för säg Nämnden för Hemslöjdsfrågor) har S fått hela 89% av kakan.  

När en chef för någon av Sveriges nästan 400 myndigheter (Sverige har en ur internationellt perspektiv stor statsförvaltning) ska utses tycks man alltså ibland inte anstränga sig stort mer än att gå in i rummet intill på departementet för att hitta sin kandidat. 

ETT TYGLANDE AV OBEROENDET

Några intressanta exempel ges i rapporten: 

• Helene-Hellmark Knutsson, Sven-Erik Österberg, Ulrika Messing, Beatrice Ask, Maria Larsson, listan kan göras lång över de ministrar som fått en fortsättning på karriären genom att tilldelas de landshövdingsposter som sällan eller aldrig utlyses. 
• Jan Björklund utsågs till ambassadör i Italien och Håkan Juholt på Island utan att ha sökt tjänsterna.  
• Carin Jämtins tillsättning ovan, till de övriga sökandes överraskning får man förmoda.   
• Styrelsen för Arbetsförmedlingen som helt plötsligt fick Stefan Löfvens andreman från IF Metall, Anders Ferbe, som ordförande. 

För att plocka några exempel ur högen.  

Vad kommer det sig att man tycks bortse från öppenhet och krav på kvalifikation och alltmer plockar kandidater från det egna partiet? 

För det första är det ett sätt att tillse att den egna politiken genomförs även på tjänstemannanivå, ett slags tyglande av oberoendet om man så vill.  

För det andra kan det nog inte helt uteslutas att utnämningarna är ett sätt att tillhandahålla en karriärmöjlighet för någon som sitter på tjänstemannanivå på departementen eller någon som tröttnat på att sitta i Riksdagen och regering. 

För det tredje kan det ju vara ett sätt att avpollettera någon, inte sällan på en ambassadörspost i ett avlägset land eller landsände, som när Margareta Winberg skeppades till Brasilien av Göran Persson eller Håkan Juholt till Island av Stefan Löfven.  

UTLYS – OCH FÖRKLARA

Så varför är allt det här viktigt? Utöver att det är önskvärt att staten bemannas med så kompetenta personer som möjligt är ju det som vi kan tycka skiljer oss från mindre demokratiskt utvecklade länder att utnämningar till av det allmänna finansierade tjänster inte riskerar att genomsyras av vänskapskorruption och nepotism. Typ. 

SerieförvärvareKrönika

Köp, köp, köp! 

Så vad vore en bra process? 

För det första bör man utlysa alla tjänster och så småningom förklara hur de tillsatts.  

För det andra bör man söka bredare. Liksom det inte är idealiskt att fiska i en stillastående göl utan syresättning och genomströmning kan det vara klokt att söka kompetens i bredare kretsar än på departement och riksdagsgrupper. 

För det tredje skulle man kunna använda externa firmor för rekryteringen. Detta skulle ge tillgång till helt nya kandidater utanför den beskurna grupp man nu letar i. Om näringslivet agerade på samma sätt som regeringen skulle det inte finnas rekryteringsfirmor överhuvud taget. 

Men det är inte troligt att något kommer att förändras. Det nuvarande systemet, som väl närmast är att beskriva som en kombination mellan feodalism och skråväsende, lär bestå.  

Staffan Salén är företagare och VD för Salénia AB.