Krönika Emissionsguiden
Spillt annans mjölk
Jag känner och högaktar Per H Börjesson sedan säg 20 år tillbaka som en 100% hedersman. Resan med investmentbolaget Spiltan (från aktiesparklubb till miljardförmögenhet) är beundransvärd bara den. Men kanske än mer hedrande är Per Håkans oförtröttliga arbete som blåslampa och folkbildare. Och då alltid på den vanliga spararens sida med svetslågan riktad mot rumpor tillhörande politiker eller storfinans. För detta borde Per Håkan få medalj av kungen.
Spiltan och Börjesson har en företagarstil som bygger på framtidstro, ärlighet och förtroende. Det är jättebra. Men så här i julbordstider kan man påminna sig om att det också bli alldeles för mycket av det goda. Ett övermått av framtidstro, ärlighet och förtroende blir ett stort problem om det inte balanseras upp av vaksamhet och kritiskt tänkande.
Sannerligen en svår kombination, men extra nödvändig om man ska segla utanför sina hemmavatten. Dessvärre har Spiltan en viss historik av att segla ut på alldeles för djupt vatten.
RÄNTEFOND PÅ DJUPT VATTEN
Det mest kända exemplet är Spiltan Räntefond Sverige. Detta är en bjässe inom räntefonder som våren 2020 satt med nära 30 miljarder i förvaltat kapital. Sedan slog pandemin till och räntefonden avslöjades vara klassiskt felinvesterad. Spiltan hade missat läxan från grundkursen att en fond med fria uttag inte kan proppa portföljen full med illikvida papper.
Den pinsamma dikeskörningen 2020 hindrade inte räntefonden från att vurpa igen 2022. Då trillade en halloween-parad av skelett fram ur garderoben i form av sämsta tänkbara fastighetsobligationer i Spiltans två räntefonder. “En magnet för krisande fastighetsbolag”, som DI träffande beskriver Spiltan Högräntefonden.
Situationen i Spiltan Räntefond Sverige är snarlik och därmed också värre. Räntefonden har ju sålts in till minst 70 000 sparare (enbart hos Avanza och Nordnet) och fått godkännande från Finansinspektionen baserat på att ”fondens målsättning att årligen ge en positiv avkastning till en mycket låg risk.”
Löftet “en mycket låg risk” rimmar illa med att DI i höstas visade att “lågriskfonden” är full av krisbolag. Exempelvis stora obligationsinnehav i SBB och även i huvudägarens sinnessjukt överskuldsatta holdingbolag Ilija Batljan Invest AB. Räntefonden har också investerat i kriminalhärvan Fastator. Spiltans fonder är en av Fastators största kreditgivare med nästan 10% av lånebeloppet. Spiltan Fonder är också största ägare i obligationerna från Marginalen Bank, en vanskött nischbank som Afv granskat och som i somras bröt mot praxis gällande återköp av hybridobligationer vilket “höjer en röd flagga från flera bedömare” enligt DI.
Det sägs att optimister blir bättre börsinvesterare medan pessimister blir bättre ränteinvesterare. Det är nog en bra förklaring till att optimistiska Spiltan gjort bort sig så mycket med sina räntefonder.
OTHER PEOPLES MONEY?
Idag kan Afv visa att Spiltan haft likartad “otur” vad gäller portföljbolaget Pepins. I Pepins har Spiltan också hamnat i lag med affärsmän med en historik av dåliga eller oseriösa affärer.
En röd tråd mellan Pepins och Spiltan Fonder är att båda verksamheter gynnats av det enorma förtroende som Per Håkan Börjesson åtnjuter bland svenska privatsparare.
En annan röd tråd är att det i båda fallen handlar om “other peoples money” ur investmentbolagets perspektiv. Det är minst 100 000 fondsparare och wannabe-affärsänglar i miniformat som har hamnat i klistret.
Alla har ett eget ansvar för sina investeringar. Man kan aldrig lita blint ens på genomhederliga personer som Per H Börjesson, de gör ju nämligen också misstag. I fallet Pepins så skulle jag tro att oro för FI- och EU-regler gjort att Spiltan fick bråttom att sälja Pepins och då slarvade med sin due diligence. Så nu sitter tusentals Pepins-sparare på pottkanten. Det blir intressant att se hur Spiltan ska hantera detta. Å ena sidan har man formellt sålt bolaget, å andra sidan kommer många bli rätteligen besvikna om Spiltan överger Pepins sparare även när det uppdagats att de nya ägarna inte är förtroendeingivande.
EMISSIONSGUIDEN FLAGGAR OM
Från emissionsmaskinen Pepins är steget (ganska) kort till Emissionsguiden, Affärsvärldens ramverk för granskning av nyemissioner. Härmed sjösätter Afv vissa förändringar gällande Emissionsguidens “flaggor”.
För det första tar vi bort flaggan Frekventa nyemissioner eftersom vi har landat i att frekvensen i sig är för vagt som tecken på problem. Vi tar även bort flaggan Hög utspädning eftersom det blir lite för mycket “dubbelräkning” med flaggan Stor rabatt. Istället lanserar vi en ny flagga som heter Fel finansiering. Den beskriver vi så här:
Vad som är rimlig eller fel sorts finansiering är en bedömning från fall till fall. Ofta är det fel finansiering när en nyemission är alldeles för liten för att räcka en meningsfull tid. Det är också ofta fel om det är osedvanligt krångliga villkor. Det kan också handla om att fel slags värdepapper emitteras. Exempelvis när bolag utan stabil lönsamhet emitterar konvertibler eller preferensaktier.
Slutligen lanserar vi fyra “anti-flaggor”. Detta är alltså plus i kanten som vi kommer försöka identifiera så fort det är aktuellt. Skälet är att vi vill att Emissionsguiden inte ska uppfattas som onödigt negativt i sitt fokus. Afv-läsarnas intresse tas bäst till vara om vi systematiskt letar även efter positiva tecken. De fyra plus-flaggorna följer nedan.
OFFENSIV EMISSION
Det är värt att särskilt uppmärksamma emissioner som görs ur en uppenbar styrkeposition. Offensiva emissioner kännetecknas ofta av god kursutveckling och låg rabatt.
BRA VILLKOR
De flesta emissionsvillkor följer en gängse standard. Men ibland sticker något ut på ett positivt sätt och det är då värt att uppmärksamma. Det kan exempelvis handla om oväntat låga emissionskostnader eller storägare som agerar ovanligt generöst.
Den här kategorin av “pluspoäng” är alltså lite svår att definiera i förväg utan det lär bli en uppsamlingspunkt utifrån en samlad bedömning från fall till fall.
BEFINTLIGA ÄGARE VÄXLAR UPP
Om de med bäst insyn i bolaget tecknar rejält med aktier så visar det på stark framtidstro. Det är alltså väldigt positivt när befintliga storägare och/eller nyckelpersoner åtar sig att gå in ordentligt i en nyemission.
Vad som är mycket eller lite beror såklart på emission relativt plånbokens storlek. För en ung VD i ett högriskbolag kan 1 Mkr vara väldigt mycket medan man förväntar sig helt andra insatser från en ägare med stor förmögenhet.
NYA STARKA ÄGARE
Om bolaget attraherat oväntat förtroendeingivande nya investerare som teckningsåtagare eller garanter så är det ett tydligt plus i kanten.
Ett klassiskt exempel är dagsaktuella Berkshire Hathaway. När Berkshire går in i en nyemission så har det alltid setts som en personlig kvalitetsstämpel från VD Warren Buffett och hans precis bortgångne vapenbroder Charlie Munger.
Per H Börjesson är för övrigt en stor Berkshire-beundrare. Spiltan har på många sätt en likartad investeringsfilosofi men en skillnad är att inte minst Charlie Munger var en utpräglad skeptiker. Berkshire hade knappast trott på Pepins affärsidé att vanliga sparare ska finansiera högriskprojekt, ofta insålda av diverse lögnare med välsmort munläder.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor
