Socialism – en bortglömd risk

Politiska risker har börjat blomma ut på marknaderna som mörka fläckar i ett fuktskadat badrum. Brexit, klimatkris, Trump och hans handelskrig och högerpopulismen är mest omtalade. Men man har glömt en risk som håller på att växa sig starkare: socialism med åternationaliseringar av viktiga sektorer.

Vi lever i spännande tider. Tack vare de mycket låga räntorna, vilka egentligen är ett bevis på att penningpolitiken har nått vägs ände och att världsekonomin är i obalans, har finansiella tillgångar aldrig varit högre värderade. Vill man göra en trädgårdsanalogi så får man aldrig så mycket frukt som när ett fruktträd är utsatt för stress.

Och det finns gott om stressmoment i ekonomin. Riskerna tornar upp sig i alla väderstreck. Brexit i sydväst ligger närmast, och då risken för en oordnad sådan. Den brittiska inrikespolitiken liknar en krater där mitten, konsensusområdet, har kollapsat. Boris Johnson driver stenhårt för ett utträde den 31 oktober, deal or no deal. Det senaste utspelet är ett val före detta datum.

Och med detta högst osäkra val, där oppositionspartiet Labour under Jeremy Corbyn har radikaliserats och tagit fram en ekonomisk agenda som för tankarna till 1970-talets politiska strider, kommer nya risker i dagen. Vi måste göra vad Thatcher gjorde, fast omvänt, som en företrädare säger till Financial Times. Det överordnade temat är redistribution från kapitalägare till vanliga löntagare och medborgare.

Det mest radikala är inrättandet av det man kallar en inclusive ownership fund, dit upp till 10 procent av aktierna i alla större företag ska föras över, oavsett ägare. Det hela påminner om de svenska löntagarfonderna, som dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldts ord baxade genom riksdagen 1983, men som skrotades redan 1991.

Men dessutom vill Labour åternationalisera i stort sett alla de tidigare offentliga monopol som Thatcher privatiserade. Det gäller tåg-, vatten- och avloppsföretag, posten och elnätsföretagen. Högre kapital- och fastighetsskatter samt stärkande av hyresgästernas ställning är andra delar i Labours manifest.

Detta skulle kunna avfärdas som orealistiskt 1970-talssvärmeri, om det inte vore för att den politiska situationen i Storbritannien är så osäker. Torypartiet, som i sin tur har kapats av Englandsbaserade konservativa Brexitentusiaster, uppfattas av stora grupper som lika opålitliga som Corbyn. I det kaos som Brexit kan skapa kan man inte utesluta att Labour kommer till makten.

Men, och ännu viktigare: det finns en hel del av de nyliberala reformerna från Thatchers tid som inte har fallit så väl ut, och kritiken av dem börjar bli allt starkare. Avregleringarna av ett antal naturliga monopol har inte burit de frukter som utlovades. Konkurrensen har inte lett till sjunkande priser och bättre service, snarare tvärtom. De brittiska privata tågföretagen är liksom vattenföretagen mycket impopulära.

Och det är inte bara brittiska Labour som har radikaliserats och vill omintetgöra en hel del av de marknadsreformer som har genomförts sedan 1980-talet. Synar man korten hos de demokratiska presidentkandidaterna så står alla till vänster om sina tidigare ledare, som paret Clinton och Obama, och ur ett svenskt perspektiv även till vänster om våra socialdemokrater. Även där finns det klart socialistiska förslag, och då bortom det för oss och britter helt naturliga med en offentligt finansierad sjukvård, tillgänglig för alla. Det handlar även om nationaliseringar av naturliga monopol och högre kapital- och fastighetsskatter. Och att det finns en insikt om att dessa vänstervindar kan öka påtagligt i styrka vittnar exempelvis den amerikanska direktörsklubben The Business Roundtables utlåtande, genom City Banks vd Jamie Dimon, att företag inte längre bör följa Milton Friedmans budord om att deras enda uppgift är att maximera aktieägarvärdet utan måste beakta alla stakeholders bästa.

Det tornar upp sig. Frågan är väl bara när dessa vänstervindar når Sverige?