Slutet på berättelsen om den eviga uppgången

Buy the dip, buy the dip. Som långsiktig investerare har du aldrig förlorat på en aktieinvestering även om du gått in vid fel tidpunkt. Detta är tre, efter ett par veckor redan nattståndna kommentarer, från USA:s president Donald Trump, Blackrocks vd Larry Fink och vår kära Dagens Industri. Mycket talar nu för att berättelsen om evigt stigande aktievärden kommer att testas i grunden.

Den amerikanske ekonomen, beteendevetaren och Nobelpristagaren Robert Shiller har en synnerligen god känsla för tajming vad gäller utgivningen av sina läsvärda böcker. Den första bästsäljaren Irrational Exuberance publicerades i mars 2000 och beskrev framför allt it-bubblans utveckling, precis när den började pysa. Andra upplagan av samma bok publicerades 2005 och innehöll nya kapitel om den amerikanska bostadsbubblan.

I den senaste boken Narrative Economics, som kom i höstas, utvecklar Shiller sin syn på vilka krafter som driver ekonomin. Enligt Shiller drivs den inte så mycket av ekonomisk rationalitet och av perfekt informerade marknader, utan mera av rationaliserande ekonomiska berättelser som, om de kuggar in hos tillräckligt många människor, har en förmåga att spridas och bli virala. Vad gäller den senare utvecklingen så hämtar han modeller från de nu högst aktuella vetenskapsområdena virologi och epidemiologi.

Shiller lyfter exempelvis fram berättelsen om bitcoin och kryptovalutor som en smittsam story som påverkat hur människor fattar ekonomiska beslut. Han beskriver hur publiceringen 2008, av en obskyr rapport med titeln Bitcoin – A Peer-to-Peer Eletronic Cash System av den anonyme författaren Satoshi Nakamoto, utvecklade bitcoin till ett världsomspännande spekulationsobjekt på några år.

Det som gjorde idén om bitcoin och andra kryptovalutor så smittsam var enligt Shiller inte blockchain-teknikens prestanda och potential. I stället var det att man kunde kroka på berättelser som låg i tiden, som den libertarianska idén om en valuta som är fri från statens och centralbankernas förmenta manipulation av de gängse fiatvalutorna, med skuldkrisen under 2008 till 2009 i färskt minne. Till detta kom det stora intresset för disruptiva teknologier, där framgångarna för företag som Amazon, Google, Facebook, Airbnb, med flera, gjorde teknologibollen rund där vad som helst kan hända, för att prata med Zlatan. Shiller visar på hur det mediala intresset för bitcoin, kryptovalutor och blockchain följde samma utveckling som ett smittsamt virus, där antalet artiklar om dessa ämnen hade en exponentiell tillväxt fram till 2018, varefter det mattats av betänkligt, likt ett virus.

Så här tolv år senare är bitcoin fortfarande bara ett spekulationsobjekt, på rejäl dekis. Den praktiska användningen av den som valuta är lika omöjlig som tidigare. Dess fluktuerande värde gör den väldigt opraktisk och osäker att ställa ut priser i och teckna kontrakt i – som värdebevarare är den ytterst riskfylld. Stefan Ingves liknade bitcoin vid en konstmarknad. Det var en tveksam liknelse. Digitalt kedjebrev ligger närmare sanningen. Och blockchain-tekniken har heller inte fått något genombrott.

Men det är inte bara spekulationsobjekt som bitcoin, eller osäkra teknologiaktier som Uber, Tesla och Wework, som enligt Shiller bygger sin genomslagskraft på effektiva berättelser. Det gäller enligt Shiller allt från makroekonomiska teorier, politiska rörelser, som slaverimotståndet i USA under mitten av 1800-talet, till resväskor med hjul. De senare patenterades redan i slutet på 1800-talet, men blev en viralprodukt i början på 90-talet när piloten Robert Plath lanserade sin Rollaboard, som blev ett måste ha för all världens välskräddade kabinpersonal.

Vad gäller makroekonomin lyfter Shiller fram Hicks Keynesbaserade IS-LM-diagram (som visar relationen mellan investeringar/sparande och likviditet/pengar) och som var vägledande för den ekonomiska politiken fram mot slutet av 1970-talet. De fick då ge vika för de återuppväckta neoklassiska idéerna om de frisläppta marknadernas effektivitets- och välståndsskapande kraft. Några ekonomer, som Robert Shillers Nobelpristagarkollega Paul Krugman, har hållit fast vid IS-LM-modellen och hävdar att den hade stort förklaringsvärde för vad som hände under den senaste finanskrisen liksom den ekonomiska stagnation som följde. Till exempel skulle fixeringen vid statsfinansiella åtstramningar förklara mycket av den nedpressade aggregerade efterfrågan.

De neoklassiska och nyliberala teorierna, där en av härförarna var Nordeas tidigare ordförande Björn Wahlroos, hade väl sitt bäst-före-datum någon gång vid halvårsskiftet 2007 och har inte åldrats särskilt vackert därefter. Nu är det Keynes depression economics kombinerat med lärjungen Hyman Minskys finansiella instabilitetsteori som åter är på väg in i sin spridningsfas.

En neoklassisk berättelse som dock fortfarande omhuldas är den om att sparande är att likställa med skapandet av finansiella värden, inte reella förädlingsvärden, och den om att det alltid är rätt att vara lång aktiemarknaden. Berättelser, som att aktier och fastigheter har gett en årlig genomsnittlig avkastning på 7 procent sedan 1850, är fortfarande i full sving och tas som intäkt för att det kommer att fortsätta vara så. Man det är en matematisk omöjlighet när de finansiella tillgångarnas andel av BNP, som ju mäter en ekonomis förädlingsvärde, är på rekordnivå samtidigt som tillväxten är högst anemisk. Och att hela bygget bärs upp av lika rekordhöga finansiella skulder, som ingen har räknat med att behöva betala tillbaka, har inte ingått i berättelsen. Inte förrän nu, när begreppet risk fått en klarare innebörd och hävstång är något som kan ha två riktningar.