Ska Sverige BNP-tävla med Nigeria?

Det hävdas ofta att Sverige skulle ha problem med en krympande befolkning. Det stämmer inte. Tvärtom. Vi har en kraftigt växande befolkning som dessvärre i ökad utsträckning saknar relevant kompetens eller får förutsättningar för att möta näringslivets och samhällets behov.

Enligt FN var Sveriges befolkning den snabbast växande i hela EU under perioden 2010–2015. Detta om man undantar de två miniatyrländerna Luxemburg och Cypern (i snitt 0,7 miljoner invånare) som attraherar skatteflyktingar som ofta mest vill ha en brevlåda i landet.

Sveriges befolkning har sedan 2010 vuxit snabbare än förmodat ungdomliga länder som USA, Storbritannien och Sri Lanka. Inom överblickbar framtid kommer låg befolkningstillväxt inte vara ett problem för Sverige.

Länge var det en sanning att Sverige har cirka 8 miljoner invånare. Men den siffran är överspelad. Den officiella siffran från SCB är nu 9,8 miljoner invånare och det kommer inte dröja många månader innan vi har 10 miljoner invånare. Det tog Sverige från 1969 till 2004 att gå från 8 till 9 miljoner invånare. Att gå från 9 till 10 miljoner invånare har tagit elva år.
Enligt Nordeakommer vi redan 2020 ha ökat befolkningen med ytterligare 1 miljon. Det motsvarar den i särklass snabbaste befolkningsökningen sedan åtminstone 1750. Det innebär en ökningstakt som faktiskt är högre än den som förutspås för länder som Indien och Bangladesh.

Så glöm det där med att Sveriges arbetsföra befolkningen skulle krympa. Den växer i rekordfart.

Problemet är att varken svenska ungdomar eller invandrad befolkning verkar möta upp mot de kompetenskrav som behövs för att generera det välstånd som vi vant oss vid.

En SvD-krönika för tre år sedan resonerade om Sveriges största långsiktiga utmaningar. Argumentation då var att utmaningarna kan sammanfattas med tre ord på M. Matte, migration och matchning.

Inte något av dessa områden har sedan dess gått åt rätt håll. Den svenska skolan och högskolan är en pågående katastrof, inte minst inom matte, teknik och naturvetenskap. Integrationen av migranter till Sverige är fortsatt sämst bland jämförbara länder.

Matchningen, alltså hur väl arbetsmarknaden lyckas para ihop arbetsgivarnas behov med utbudet av arbetskraft, är inte heller någon glädjekälla. Inom allt fler sektorer råder det en skriande brist på kunnig arbetskraft vilket skapar flaskhalsar.

I ekonomiska termer är flaskhalsar något av det värsta som finns. En saknad maskiningenjör kan ju innebära att en hel fabrik läggs ner och flyttas utomlands.

Det kanske låter tillspetsat men faktum är att vi sett ett dramatiskt fall i svensk industriproduktion de senaste åren trots att kostnadsläget varit hyggligt.

Många tror och hoppas att invandring är en bra lösning på kompetensbristen. Det stämmer i teorin men i praktiken verkar det inte alls funka. Förmodligen spökar en svårknäckt kombination av fackligt motstånd, höga ingångslöner, fel kompetensprofil, byråkratiska regleringar samt klassisk svensk feghet när det gäller att frottera sig med främmande.

Likväl växer BNP när befolkningen ökar. Det är inte konstigt eftersom alla behöver mat och kläder och helst tak över huvudet. Men den tillväxten har ingenting att göra med vad vi menar med högre välstånd. För att förstå det räcker det att konstatera att Nigeria enligt IMF har världens 21:a största BNP medan Sverige ligger på plats 22. Men ingen hävdar att Nigeria är rikare än Sverige.

Den rakaste siffran för att mäta välstånd är BNP per capita (invånare). Den står stilla eller backar i Sverige. Mellan 2007 och 2014 så ökade BNP per capita inte alls enligt Trading Economics. Prognosen är att BNP per invånare även 2018 står och stampar på exakt samman nivå som 2007. Nolltillväxt är fruktansvärt svagt med tanke på att nya innovationer hela tiden ökar produktiviteten i de flesta näringar samtidigt som konsumtionen är dopad av nollränta och lånefest.

Det finns starka moraliska argument för att ha en invandringspolitik som är generös mot flyktingar och deras anhöriga. Det är de flesta av oss överens om.

Men den ståndpunkten ska inte blandas samman med vanföreställningar om att vi med fler (eller färre om man nu tror det) människor i landet löser Sveriges långsiktiga ekonomiska utmaningar.

Om vi vill ha ett samhälle där inte bara BNP utan även välståndet ökar så måste Sverige i grunden lägga om hur skolan, integrationen och arbetsmarknaden funkar. Är det någon som sett några riktiga tecken på förbättringar här?

Få SvD Näringslivs dagliga nyhetsbrev: