Sätt mamma på triumfvagnen

Just nu läser jag Jane Ridleys biografi över hans morfars farfar, Bertie eller Edvard VII, när han väl blev kung. Han fick bara nio år på tronen med början när han var 60.

De italienska renässanshovens giftmord måste te sig rimliga för sådana kronprinsar. Särskilt för Bertie, som ständigt fick höra hur oduglig han var: ”Stackars rike som har en sådan fruktansvärt oförmögen, totalt oreflekterad arvtagare! Åh! Det är gräsligt! Han gör ingenting!… Bertie (smärtar det mig att säga) visar tydligare och tydligare hur full­ständigt, fullständigt olämplig han är att någonsin bli kung.”

Bertie var bara 22 år när hans mor, Drottning Victoria, bröt ut i den tiraden. Utskällningen pågick i nästan fyrtio år till.

Historiker brukar, med stöd av Freud, hävda att Berties oförmåga att hålla fingrarna från baletten var en hämnd på mamma. Sådant psykologiserande får mig oftast att gäspa, men just maktmäns förhållande till sina mödrar är en intressant fråga. Intressant och, misstänker jag, användbar.

När Fredrik Reinfeldt dök upp på huvudscenen fick vi en inblick i hans uppväxt. Jag skulle ha svårt att återge huvuddragen i hans första linjetal, eller nämna det första regeringsårets propositioner. Däremot kommer jag aldrig att glömma att hans mor, ledarskapskonsulten Birgitta, färgkodade bröderna Reinfeldts saker och att Fredriks färg var röd. Inte heller glömmer jag att mamma ledarskapstestade sina söner med jämna mellanrum.

Det finns något där, utöver en kittlande smygtitt i privatlivet. Något slags förklaring.

Vad Stefan Löfven sade, om något, när han fick partiledarskapet i knäet minns jag inte. Däremot kan jag i huvudet återskapa intervjun med hans fostermor, Iris Melander. Hur trodde hon att han skulle lyckas? ”Svårt att säga. Han har nog huvud för det, men vi får se hur det går.”

Behärskad klarsynthet av det slaget är precis vad som behövs när någon tagit sig till toppen. Ingen kan leverera det med större tyngd än en mor.

Vi har en finansminister som är yngre än jag och en ekonomisk talesman för socialdemokraterna som är mitt årsbarn. Kanske är det därför jag har svårt att känna tillbörlig vördnad för deras expertutlåtanden. Men om så är fallet kommer problemet bara att bli större. Lösningen, slog det mig när jag hörde Anders Borg och Magdalena Andersson debattera i förra veckan, vore att låta deras mammor recensera insatsen. Eller, i det fall någon mamma lämnat jordelivet, gräva fram en närstående moster.

Vad expertkommentatorerna ska säga vet vi redan, men en mamma skulle garanterat se i vad mån deras avkomma har något att komma med. Ingen lögn, glidning eller tövan går en mor förbi.

Det vore överhuvudtaget klokt att låta mammorna komma till tals så snart en politiker påstår något. De skulle fungera ungefär som slaven på den romerska triumfvagnen. De kunde rent av få sitta med under debatterna, kasta manande blickar och säga åt sin avkomma att snyta sig när det behövdes. Den person som inte skärper sig med mamma i rummet är inte född.

Det finns något att vinna för politikerna också. Bertie må ha varit nationens främste betäckare och en slarver, åtminstone tills han besteg tronen, men han vinner sympatier när man begriper hur hans mor behandlade honom.

Att låta offentlighetsprincipen omfatta våra politikers förhållande till sina mödrar skulle försätta dem i genanta situationer, men i gengäld skulle de få ett mänskligt djup de saknar i dag. Kanske skulle vi rent av börja tycka om dem.

Veckans filmtips

För att inse den fulla potentialen av ett aktivt och offentligt moder­skap: hyr novellfilmsamlingen New York Stories och titta på Woody Allens Oedipus Wrecks. Idealet är förstås att statsministerns mor, liksom Woody Allens nitiskt överkritiska mor, ständigt hänger som en jättelik kommenterande ängel på himlafästet.

nullnull