Satsa på försvaret – det kommer hjälpa en ekonomi med pyspunka

”Det finns bara en sak som är värre än att bråka med sina allierade. Och det är att inte ha några allierade.” Orden påstås komma från citatmaskinen Winston Churchill.

Redan 1946, knappt ett år efter andra världskrigets slut, talade han om nödvändigheten av att bygga en europeisk motsvarighet till Förenta staterna. Fem år senare, i april 1951, bildades så den europeiska kol- och stålunionen – föregångaren till dagens EU.   

Några år tidigare hade försvarsalliansen Nato också sjösatts med tio västeuropeiska länder samt USA och Kanada som medlemmar. Sedan dess har Västeuropa mer eller mindre förlitat sig på USA avseende sin försvarsförmåga. Det är inte orimligt att anta att försvarsutgifterna inom såväl europeiska Nato-länder som EU i stort hade varit högre utan USA i ryggen.

Nya tider – chansa ej med Trump

Efter såväl perestrojka som glasnost och senare Berlinmurens fall upplevdes dåvarande Sovjetunionen som allt mindre hotfullt vilket fick försvarsutgifterna att relativt fortsätta att minska i Västeuropa. Nu är det andra tider.  Investeringar i försvaret har blivit en stående politisk agendapunkt. Men ännu viktigare är kanske de (makro)ekonomiska konsekvenserna av ett starkare försvar – i Sverige såväl som i EU. 

Utspel från Donald Trump har nyligen gett frågan om försvarsutgifter stort fokus. Många förfasas över konsekvenserna av att USA eventuellt inte skulle hjälpa de (Nato)-länder som inte själva satsar tillräckligt på försvaret, och i förlängningen möjligheten att USA lämnar Nato.

Hur mycket allvar man ska lägga bakom Trumps hot är omöjligt att veta – han ger ju inte direkt intrycket att vara pålitlig och valet är inte avgjort – men riskbilden är så pass allvarlig att det inte finns utrymme att chansa. Dessutom har han en poäng. Det är dags för EU att stå på egna ben vad gäller dess egna försvar, även om USA kortsiktigt är omöjligt att ersätta. Och detta av flera anledningar.

Meddelandet har sjunkit in

Ur ett ekonomiskt perspektiv är EU:s ekonomi tiodubbelt större än den ryska. Resurserna finns att över tid bygga upp ett starkt försvar även om ledtiderna är långa. Men redan i år kommer 18 av 31 medlemsstater i EU att uppfylla kravet om att lägga 2%, eller mer, av BNP på försvarsutgifter. 2014 var det bara tre medlemmar som uppfyllde kravet.

Den amerikanska administrationen har – långt innan Trump – också påpekat att EU borde ta ett större eget ansvar för sitt försvar. Från amerikansk synvinkel, med en skenande statsskuld och ett mer utmanande Kina, såväl ekonomiskt som territoriellt, är synpunkten högst rimlig. Och nu verkar meddelandet, om än bryskt, ha sjunkit in. 

EU har präglats av inre stridigheter från tid till annan. Brexit var givetvis ett stort nederlag. Så även senare interna konflikter med såväl Polen som Ungern vilka gett sammanhållningen ett skamfilat rykte. Ett starkt och homogent EU behövs och skulle över tid kunna balansera USA och Kina ekonomiskt.

Redan idag kan man se tecken på avglobaliseringsprocesser med inskränkningar i frihandeln. Amerikanska Inflation Reduction Act lockar investeringar från EU och europeiska förslag om tariffer mot kinesiska fordon är ett annat resultat av en ilsknare geopolitik. Kanske kan vägen till ett mindre konfliktfyllt och starkare ekonomiskt EU, gå via ett utökat större militärt samarbete inom EU? Behovet av enad EU-front, mindre försvagad av inre stridigheter, lär bli ännu viktigare framöver. 

Ekonomin har pyspunka

De nödvändiga investeringar som måste genomföras inom ramen för ett starkare EU-försvar kommer vara viktiga byggstenar i att få fart på den ekonomiska aktiviteten i regionen. Detta är inte ovälkommet i en makroekonomiskt frostig miljö där europeisk ekonomi har pyspunka.

Även för svensk del kan en ökad investeringsvilja inom försvarsrelaterade frågor leda till såväl nya jobb som infrastruktursatsningar. Ännu mer så när vi slutligen blir fullvärdig Nato-medlem. Sverige har, oaktat vad man anser om det, en betydande försvarsindustri och torde vara en relativ vinnare med ett generellt ökat försvarsfokus i Europa.  

Någonstans ska också investeringarna finansieras. Räntemänniskan i mig vaknar här till liv och tänker: Översynen av det ekonomiska ramverket och en eventuell övergång från överskottsmål till balans- eller underskottsmål och ett högre skuldankare skulle öppna dörren för en större statlig upplåning och ett större utbud av statsobligationer. Som en konsekvens kanske högre obligationsräntor. 

Starkare militär – starkare ekonomi

Kortsiktigt har Trumps Nato-utspel skapat säkerhetspolitisk oro i stora delar av Europa. Framför allt i länder som delar gräns med Ryssland. Vi är fortfarande beroende av militärt stöd från USA för att kunna försvara oss. Ekonomiska förutsättningar för att bygga ett eget starkt europeiskt försvar har funnits länge.

Det kan man dock inte säga om den politiska viljan. Sent omsider har den nu vaknat till liv, även om man kunde önskat att det borde skett på frivillig basis långt tidigare. Själv är bäste dräng och i en alltmer polariserad omvärld blir det allt svårare att förlita sig på någon annan. Det gäller såväl svenskt som europeiskt försvar med eller utan amerikansk närvaro.

Ett EU som står på egna ben militärt står starkare ekonomiskt – och får en röst som kommer höras högre i Kina, USA och Ryssland.